Om vilda västern och Mellanöstern

Denna text av Henrik Linde publicerades första gången i april 2002. Den är lika aktuell nu 14 år senare. Nu kompletterad med några nya bilder.

pacific-rail-linde

Att bläddra i ”Pacific Tourist Guide” från år 1886, en handbok för järnvägsresenärer mellan Nordamerikas öst­ och västkust, ger associationer till dagens politiska händelser. Den 10 maj 1869 lades sista rälen ut och sista rälsspiken slogs i på ”The Union and Central Pacific Railroad” från Omaha till San Fransisco. Därmed var en viktig länk i erövringen av västern fullbordad och man kan säga att dessa hammarslag också slog i ännu en spik i de nordamerikanska indianernas kista.

Tjugoett år senare skulle den sista spiken slås i den kistan vid Wounded Knee och kontinentens ursprungliga innebyggare hänvisades slutgiltigt till ett liv som andra rangens medborgare i karga, ofruktbara reservat.

Indianernas öde upprörde föga den tidens nybyggare. I deras världsbild var den civiliserade världens innebyggare på ett naturligt sätt överlägsna allsköns infödingar varhelst de kunde finnas.

Samtidigt som den nordamerikanska västern erövrades, av bland annat Karl Oskar och Kristina, delade de europeiska stormakterna upp Afrika mellan sig. Världsbilden var helt enkelt en annan än i dag… Så samlades till exempel den första sionistiska kongressen år 1897 i Basel för att ta det första steget mot upprättande av ett judiskt nationalhem i Palestina. En helt naturlig tanke. På den tiden.

Den sista koloniseringen
Under drygt hundra år har sedan mycket hunnit förändras. Det andra världskriget blev startpunkten för en avkolonialisering runt om i världen. En ny tid hade randats och därmed också så småningom ett nytt sätt att se på människor från andra kulturer. Men märkligt nog blev också andra världskriget avgörande för den sista kolonialiseringen. Skapandet av staten Israel. Med samma självklarhet som indianerna en gång fördrevs i Mellanvästern fördrevs nu palestinierna i Mellanöstern.

palestina indianer linde2

Naji al-Ali (Bild från Satirarkivet)

Det finns paralleller mellan händelserna på dessa i tid och rum så skilda platser. Men också avgörande skillnader. Indianerna drabbades hårt av de sjukdomar kolonisatörerna förde med sig.

Alkoholen blev ett annat gissel. När de stora buffelhjordarna slaktades ut och jord och skogar förklarades vara nybyggarnas egendom försvann grundvalen för indianernas kultur. Missmod och uppgivenhet blev deras öde när reservaten blev deras hem.

För palestinierna har utvecklingen blivit en annan. De har berövats sina hus, deras olivträd har dragits upp med rötterna och deras jord har nu nya ägare. Av den mark som tidigare varit helt i deras ägo skulle de enligt FNs delningsplan från 1947 få behålla blott 43%. Med fredsprocessen i Oslo skars deras andel ner till 22%. Och denna spillra av deras forna egendom reduceras nu hela tiden av nya israeliska bosättningar. Just med samma metoder som Nordamerika en gång erövrades. En kedja av omväxlande ingångna avtal och av erövraren brutna avtal.

Men livsgnistan har ingen lyckats ta ifrån palestinierna. Gång på gång flammar den upp med full kraft med krav på rättvisa. Trots femtio år av ständiga förödmjukelser håller de huvudet högt och kämpar vidare mot övermakten. Hänvisade till vad som skulle kunna kallas reservat eller bantustans. Eller kanske ännu hellre getton, för att ge den riktiga historiska parallellen, lever de vidare, föder nya generationer och håller kravet på och drömmen om rättvisa levande. På en spik på väggen har de hängt nyckeln till det hus de en gång fördrevs från som en symbol för rätten till återvändande. Den rätt som Israel en gång garanterade dem när den nya staten antogs som medlem av Förenta Nationerna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.