Härvan runt Omar Mustafa skär rakt igenom vårt degenererade folkhem. Omar Mustafa har klämts mellan minst tre olika motstridiga krafter. Först den politiska korrektheten som helst av allt vill ha in muslimer i maktpositioner (röstfiskeikoner) utan insikter och respekt för vad detta innebär. Att det blir muslimer är viktigare än att det blir personer med förnuftiga politiska åsikter och intressanta livserfarenheter i allmänhet. Den andra kraften är den svenska underströmmen av islamofobi, som automatiskt kopplar islam till ojämlikhet och kvinnoförtryck och att islam är kulturellt främmande i det svenska samhället. Den tredje kraften är den interna maktkampen inom det socialdemokratiska partiet, där ändamålet alltid helgar medlen för dem som vill åt en attraktiv position inför fördelningen av ministerposter, om man vinner valet 2014. Ingen bryr sig då om människan Omar Mustafa.
Åsa Linderborg gjorde en pudel den 16 april. Hon rannsakar sig själv och skriver bl a:
”Jag trodde nog också på alltihop för att jag inte är så fördomsfri som jag vill vara. Islamofobin slog igen som en råttfälla.”
Idag har Aftonbladet en artikel av Mattias Gardell & Edda Manga där de låter Omar Mustafa själv få komma till tals om politik, Socialdemokraterna och om sin väg till samhällsengagemang. Det var på tiden någon talade med honom och lät honom själv lägga ut texten på sitt eget vis. Bra att Åsa Linderborg har civilkurage nog att se sin egen benägenhet att följa den mediala pk-strömmen. Bra också att hon publicerar Gardell/Manga-artikeln.
Vad Omar Mustafa framför i artikeln är mycket tänkvärt. Han fortsätter bland annat att använda begreppet ”civilsamhälle”, och säger att där har han varit engagerad på olika sätt i god folkrörelseanda. Han säger t ex att:
”Jag ville ta in erfarenheterna från engagemanget i civilsamhället in i partiet, för många i partiet har inte erfarenhet av engagemang utanför partiet.”
Det här är nog minst lika svårsmält som att vara muslim i Socialdemokraterna. Kyrkor, studieförbund, fackföreningar och annan brokig organisering är nog bra, men Partiet (med stort S) är ändå ”folkrörelsen” par preference.
Socialdemokraternas ledarskikt är – om inte staten direkt – så ändå totalt beroende och hårt sammanväxt med apparaten staten. Folkrörelsen, alltså oss här nere, har ledningen effektivt kopplat bort och gjort sig oberoende av. Partiapparatens förtroendevalda organ har förvandlats från demokratiska påverkansvägar till ett filter mot medlemmarnas inflytande. Välfärdsvinsterna är ett svårslaget exempel på det här, som Omar Mustafa faktiskt nämner. Mustafas tal om ”civilsamhället” är svårsmält för S-toppen. Det är helt enkelt inte ”rätt språk”.
Jag har tidigare ifrågasatt om man som ordförande i Islamiska förbundet (IF) – en religiös organisation med stort odemokratiskt inflytande över svenska muslimer – kan vara för t ex. jämlikhet och religionsfrihet. Jag kan fortfarande inte se att det går att förena. IF organiserar en minoritet av svenska muslimer, de flesta är alltså oorganiserade och håller sig undan. Men de flesta med ”muslimsk identitet” känner ändå igen varandra med hjälp av språk, namn, var man bor, nationalitet, utseende etc. Det finns här ett hårt tryck att hålla samman i en vrång värld som tycks föra krig mot islam.
Personer med öppet muslimsk identitet, som sticker ut hakan och hävdar sitt oberoende offentligt, blir ofta hotade på olika vis. Nalin Pekgul är ett exempel. Detta är oroande på samma och lika oförenligt med demokratiska principer som det omdiskuterade så kallade näthatet. Det är och förblir gangsterfasoner.
Men Omar Mustafa ville faktiskt lämna ordförandeskapet i IF. Att Veronica Palm och partiledningen inte godtog detta är det bästa beviset för att Omar Mustafas version ligger närmare sanningen och att de inte har rent mjöl i påsen. Partiledningen föll undan för det islamofobiska drevet inom och utom partiet och bedömde att en strid för Omar Mustafa i partistyrelsen skulle missgynna dem i valet. Cynisk maktpolitik med andra ord. Tyvärr är det nog så.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Omar Mustafa, nyckelord, islam, Socialdemokraterna, S-ledningen, Islamiska förbundet, Edda Manga, Mattias Gardell, Nalin Pekgul
Det finns en stark teofobisk föreställning i Sverige om att alla religiösa har vissa åsikter. Det påstås att de vill döda homosexuella, förtrycka kvinnor, etc. Texten av Monica Gunne, som Åsa Linderborg refererar till, är ett alldeles utmärkt exempel på detta:
”Jag har visserligen inte en susning om vad Omar Mustafa står för, men …” och därefter räknar hon upp trevligheter som hedersrelaterat mord, bortgifte, m.m.
Det spelar alltså ingen som helst roll vad någon (i detta fall Mustafa) faktiskt har sagt, ty är han religiös måste han med nödvändighet inneha dessa åsikter.
På nätet är de vanliga typerna (läs: anhängare av den judiska nationalsocialismen, dvs. sionismen) i full fart med sitt vanliga nonsens om ”antisemitism”. Det var dessa krafter som drog i gång drevet. Ett parti som viker sig platt för nationalsocialister förtjänar inte oss som medlemmar.
Bra sagt! Det vill till en strid inom Socialdemokratin för att visa vilken väg partiet går! Just nu är det högerfalangen som styr! Persson, Bodström och Rosengren måste släppa taget innan det är för sent!
Klok artikel, Knut! Jag ser på stavningen att du t o m varit exalterad när du skrev och även jag, som försöker hålla mig kallt analyserande i politiska frågor, blev upprymd av intervjun med Omar Mustafa. Fast mer för det rena och äkta politiska engagemanget. Det som notoriska sionistkramare och andra mörka krafter söker ta död på så partieliterna definitivt ska skiljas från folket och upptas i de högre inflytelsesfärerna. Allt för att nå det eftersträvade millenieriket där undersåtarna helt och hållet får göra skäl för benämningen!
Ulla-Britt har jag svarat (och också hänvisat till ABs intervju med Omar Mustafa) även i din tråd med brevet till Stefan Löfven. För övrigt rekommenderas den danska serien ”Borgen”, som ställer politiskt-taktiska frågor av avgörande betydelse för vår demokratiska framtid! Finns att se på svtplay!
Väl fångat om de ”tre motstridiga krafterna”. Så förhåller det sig nog. Tveksamt, dock, tycker jag det är att kalla drevet INOM partiet för ”islamofobiskt”. Om man bortser från det taffliga hanterandet tog väl kritiken sig samma utgångspunkt som du själv framför här: ”Jag har tidigare … kan vara för t.ex. jämlikhet och religionsfrihet”. Ingen islamofobi tycker jag.