Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

Artikeln publicerades 1 mars 2016 och pekade fram mot den serie som sedan Anders Persson skrev om Ryssland 1917. Läs gärna igen och låt dig påminnas om att historien inte alltid är så enkel och till och med ofta i avgörande ögonblick kan styras tillfälligheter.

lenin-stockholm

Lenin den 13 april 1917 i Stockholm, med sin nya rock från PUB, tillsammans med bland andra Ture Nerman och Carl Lindhagen.

Förspelet till kriget mot Irak kunde jag följda delvis från brittisk horisont. Som bekant var motståndet mot kriget stort också i Storbritannien. Som den inofficielle ledaren för fredsfalangen fungerade Charles Kennedy, den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet. Hans tal på anti-krigsdemonstrationen 15 februari 2003 citeras fortfarande på massor av ställen på nätet.

Men när kriget blev ett faktum 20 mars 2003 blev jag besviken på Kennedy. På TV:n i puben där jag satt kunde jag på BBC höra honom önska de brittiska trupperna “lycka till”. Som det heter i England “Right or wrong – my country”. Något annat hade förstås varit politiskt självmord, som till exempel att säga: “Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: “Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!”

En ny Lenin?
Men hade Kennedy gjort det hade han inte varit liberaldemokrat utan kommunist. Nä förresten, inte bara det, han hade varit en “Ny Lenin”. Ty mig veterligt är Lenin den ende framträdande politiker som offentligt önskat sitt eget lands nederlag. När första världskriget bröt ut 1914 var han bland de få socialdemokrater (som de hette då) som vägrade sluta upp bakom sitt krigförande lands ledning. Kriget skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.

När befolkningen i Petrograd gjorde revolution i februari 1917 var det i protest både emot kriget och bristen på mat och andra förnödenheter. Orsaken till att myndigheterna oväntat gav sitt stöd åt revolten och lät avsätta tsar Nikolaus var att man hoppades på att med en ny regering skulle kriget kunna skötas bättre. Tsaren hade ju 1916 utsett sig till högste befälhavare. Men ett liberaldemokratisk styre vid det ryska rodert skulle kriget vara värt att vinna. Alla, inklusive toppen inom det bolsjevistiska partiet (Kamenev, Sinojev, Stalin, Molotiv m fl) ställde sig bakom denna politik – men inte Lenin, som fortfarande befann sig i utomlands.

Hans resa i den “plomberade” järnvägsvagnen från Schweiz, genom Tyskland och Sverige till Finlandsstationen i Petrograd har blivit legendarisk, i Sverige dock mest ihågkommen för att han köpte en rock på PUB i Stockholm.

Landsförrädrare?
I Petrograd fick Lenin över de flesta av sina partikamrater på den “landsförrädiska” linjen; att önska det egna landets nederlag i kriget. Detta var mycket kontroversiellt, till en början också hos allmänheten, som fått förhoppningar att med tsaren avsatt och med Kerenskij som premiärminister, skulle tyskarna och österrikarna besegras. Lenin fick fly till Finland där han också gick under jorden. Först sedan de ryska trupperna gjort nya misslyckade försök att gå på offensiven, vände opinionen och kravet på “fred till varje pris” spred sig bland folket.

När Lenin och bolsjevikerna tog makten i “oktoberrevolutionen” var det i första hand därför att de var de enda som reste denna paroll. De övriga vänsterpartierna hade samma sociala krav som bolsjevikerna (mat och jord mm) men inte detta om kapitulation inför de tyska och österrikiska kejsarna.

Lenins tanke var att det spelade ingen roll om man gick med på fred med stora landavträdelser (Finland, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina), den spirande europeiska revolutionen skulle i vilket fall som helst sopa bort de gamla härskarna.

Var Lenin logisk?
När kriget bröt ut hade Lenin som sagt förordat att det skulle omvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig. Ingen av de krigsförande stormakterna kämpade för något rättvist. Han fördömde i synnerhet de tyska socialdemokraterna som slöt upp bakom krigsmålen. Men här kan man fråga sig om Lenin var riktigt logisk.

Det som fick den tyska regeringen att samla också socialdemokraterna bakom sitt krig var deras avsky för det tsaristiska självhärskardömet. Hade inte Karl Marx uttalat sin förkastelsedom över detta “folkens fängelse”? En tysk erövring av ryska lydstater och ett nederlag för Tsarryssland vore inte det en gud i behaglige gärning?

Nej, hade Lenin sagt 1914. Men 1917 var han beredd att utnyttja just detta element i den tyska krigspolitiken för att ta sig till Ryssland. Tyskland hade nästan sedan krigets börjat letat efter oppositionella ryssar som skulle kunna undergräva den tsaristiska regimen och öppna vägen för en tysk seger. Man hade tidigt haft ögonen på just Lenin där han satt i Zürich.

En ny kommunistisk princip?
När Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt, en fiende till hans eget land, stödde han sig inte på något som varken Marx eller Engels givit uttryck för i sina skrifter. Men det fungerade. I freden i Brest-Litovsk gjorde Ryssland stora landavträdelser, bland annat Ukraina.

Men dessa områden återvanns när Tyskland i sin tur besegrades av Ententen (västmakterna) och under det ryska inbördeskriget.

Så när de kommunistiska veteraner som under 1930-talet står inför de politiska domstolarna erkänner att de konspirerat med Hitlertyskland, är detta inte á priori något som är orimligt. Om de ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med “leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.

... är läst 531 gånger!

  57 kommentarer for “Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

  1. Sven-Eric Holmström skriver:

    Jag gillar speciellt sista stycket om processerna på 1930-talet. En bra liknelse. Det här är ett ämne jag studerat särskilt noga vilket resulterat i en artikel och ytterligare en som är på väg att publiceras i en antologi om år 1937 i Ryssland. Jag arbetar också på en bok i ämnet.

    Fakta 1: De åtalade i alla de här processerna erkände sig skyldiga.
    Fakta 2: Det finns inga som helst bevis för att dessa erkännanden på något sätt skulle vara framtvingade.
    Slutsats: De åtalade var skyldiga till i vart fall det som de erkände sig skyldiga till.

  2. Anders Persson skriver:

    Sven-Eriks blygsamhet förbjuder honom kanske att ge en hänvisning till hans intressanta artikel, som jag tidigare puffat för. Den har också refererats till av andra forskare t ex Kerry Bolton i hans Stalinbok. Sven-Erik har dock fått mothugg av en Mike Jones.

  3. Arne Nilsson skriver:

    Du har helt rätt då du beskriver Lenins uppfattning på följande sätt:
    “Kriget [första världskriget] skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.”

    Detta slog Lenin fast 1914 direkt efter att kriget hade brutit ut, men detta var en total revidering av vad han hade framfört två år tidigare. Då hette det: “Det är absolut nödvändigt att sluta upp bakom den demonstration för fred som ägde rum i Basel i samband med den internationella socialistiska kongressen. Krig mot kriget! Mot all inblandning! För fred! Sådana är arbetarnas paroller.”

    Här sätter Lenin helt rätt fred i centrum. Medan han 1914 framför kravet på ett “revolutionärt inbördeskrig”. Ytterst sekteristiskt. Hur många var beredda att ställa upp på detta? Kan nog räknas på ena handens fingrar. Så i den bemärkelsen kan man nog säga att Lenin var en “landsförrädare” Han var inte beredd att samla maximalt stöd i huvudfrågan, stoppa kriget – fred, istället tog han upp den ytterst absurda inriktningen på “ett revolutionärt inbördeskrig”.

    Sedan vet ju alla att det inte var “ett revolutionärt inbördeskrig” som ledde till att bolsjevikerna kunde ta makten. Inbördeskriget och interventionskriget kom EFTER att bolsjevikerna tagit makten.

  4. Arne Nilsson skriver:

    Du är ute på tunn is, för att uttrycka det försiktigt, då du anser att erkännande är bevis för att den anklagade är skyldig. Ett falskt erkännande kan vara både frivilligt eller framtvingat. För att säkerställa att erkännandet är korrekt behövs det sidobevisning som stödjer den anklagades erkännande. I Moskvaprocesserna saknas relevant sidobevisning som stödjer de anklagades erkännanden. Denna princip, stödjande sidobevisning, är en viktigt del i rättsstatens juridiska system. Då denna princip sätts ur spel får erkännanden från Tomas Quick avgörande betydelse och han skickas oskyldig i fängelse.

    Det finns åtskilliga historiker som på ett övertygande sätt beskriver hur tortyr användes vid Moskvarättegångarna för att tvinga fram bekännelser. Se till exempel: Stephen F Cohen, Bucharin och den ryska revolutionen.

  5. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders P!
    Jag måste ha missat att du “puffat” för den. Har du länk? Här är en länk till mitt svar till Jones.

    Sedan jag skrev artikeln har jag via en kollega i Moskva kommit över tidigare hemligstämplat material från ryska säkerhetstjänsten FSB:s arkiv som fullt och fast stärker det jag skrev.

  6. Anders Persson skriver:

    Sven-Erik: När jag skrev kommentaren igår fungerade både länken till din artkel https://clogic.eserver.org/2008/holmstrom.pdf och till genmälet https://clogic.eserver.org/2011/jones.pdf Men nu sägs de båda vara oåtkomliga: “The webpage at https://clogic.eserver.org/2008/holmstrom.pdf might be temporarily down or it may have moved permanently to a new web address.”

  7. Anders Persson skriver:

    Sven-Erik: När jag skrev kommentaren igår fungerade både länken till din artkel och till genmälet Men nu sägs de båda vara oåtkomliga: ”The webpage at https://clogic.eserver.org/2008/holmstrom.pdf might be temporarily down or it may have moved permanently to a new web address.”

  8. Anders Persson skriver:

    Lägg märke till att min slutkläm inte avser att vara ett indicium på att de anklagade 1937 var skyldiga, utan att alla de som senare sagt att dessa gamla bolsjeviker “omöjligen” kan ha tänkt på att störta Stalin med Nazitysklands hjälp, inte har rätt. Tvärtom, de anklagade hade kunnat göra det och, och om de lyckats, motiverat sin marxist-leninistiska “renlärighet” med att hänvisa till Lenin 1917.

  9. Kerstin Stigsson skriver:

    Ryssland hade nog inte brist på mat och andra förnödenheter. Maten gick till storbönderna – kulakerna – och till den välbärgade befolkningen. Då som nu. Eller så exporterades maten till andra länder.
    Stalin – och kommunismen – har alltid beskyllts för att ha orsakat den stora svälten före 2:a världskriget. Men det är en sanning med modifikation. Vad kallar man den irländska svälten 1845-52? Jo, att det var missväxt. Det var ju missväxt även i Sovjetunionen.

    Fotnot: En miljon irländare dog och lika många utvandrade (en enorm summa för ett litet land). Men det fanns mat och förnödenheter. De engelska godsherrarna på Irland odlade andra grödor än potatis och hade andra produkter som de exporterade till England. Det fanns ingen engelsk godsherre som dog – de blev desto fetare för varje dag.

  10. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!

    Det jag skrev är att de var skyldiga till det de erkände sig skyldiga till. Det är en vanföreställning att deras bekännelser är den enda bevisning som finns. Det finns dokumentarisk bevisning; det finns ofrivilliga erkännanden från tyskt och japanskt håll och slutligen finns det också oberoende bevisning. Flera av de åtalade sa dessutom inte hela sanningen utan ljög för att skydda andra skyldiga.

    Det finns inga historiker ”som övertygande visat att tortyr användes”. Du använder Cohen som exempel. Hans Bucharin-bok är gammal skåpmat. Sedan dess har han uttryckt sin fasta övertygelse att Bucharin inte blev torterad. De närvarande utländska diplomaterna och journalisterna kunde tvärtom vittna om att de åtalade såg ut att vara vid god vigör.

    Det finns ett gigantiskt förundersökningsmaterial i alla de här processerna. Enbart i Bucharin-rättegången uppgår det till 276 volymer. Detta material är bland det mest hemligstämplade som finns i de ryska arkiven. Skulle det finnas något där som på något vis skulle stödja tesen om att de inte var skyldiga skulle det ha visat sig för länge sen.

  11. Arne Nilsson skriver:

    En rad påståenden rakt ut i tomma luften utan hänvisning till relevanta källor. Det enda “konkreta” du hänvisar till är protokollen från de tre processerna. Poängen i dessa protokoll är de anklagades bekännelser och övriga påståenden från åklagaren och de anklagade. Och detta skall vi tro på?

  12. Arne Nilsson skriver:

    Kan inte låta bli att ta upp ett av Lenins mer stolliga påstående och det är från september 1914:

    “För oss ryska socialdemokrater kan det dock inte råda något tvivel om att ett nederlag för tsarmonarkin, den mest reaktionära och barbariska regeringen, som förtrycker flest nationer och flest människor i Europa och Asien, skulle vara det minst onda för arbetarklassen och de arbetande massorna bland Rysslands alla folk.”

    Om nu tsarmonarkins nederlag “skulle vara det minst onda för arbetarklassen och de arbetande massorna bland Rysslands alla folk” så är den logiska slutsatsen att det vore bra med en tysk seger. I konsekvens med detta borde den tyska arbetarklassen stödja kriget mot Ryssland och inte kräva att krigets stoppades. Kravet på fred kan sopas under mattan.

  13. Sven-Eric Holmström skriver:

    Det är inte frågan om att tro eller inte tro. Jag vågar påstå att du inte alls läst rättegångsprotokollen. Annars skulle du inte säga att det bara är deras egna bekännelser.

    Jag upprepar än en gång att det finns både dokumentarisk bevisning, medgivanden från tyskt och japanskt håll samt oberoende utländsk bevisning.

    Om vi börjar med den dokumentariska bevisningen så har vi t.ex. ett brev till en av de åtalade från dennes japanska kontaktperson som beslagtogs då han arresterades.

    Vi har ett medgivande från den japanske krigsministern om att den sovjetiska Sibirienjärnvägens kapacitet var helt känd för den japanska armén och att man fått den informationen från sovjetiska oppositionella. Exakt detsamma som det vittnades om i 1937 års rättegång. Den japanska tidning som publicerade det hela fick hela sin upplaga den dagen indragen och chefredaktören sparkades för att ha avslöjat statshemligheter.

    Vi har vittnesmålet från den amerikanske ingenjören John Littlepage som helt och fast bekräftade ett av många medgivanden från huvudmannen i 1937 års process, Jurij Pjatakov.

    Exemplen kan mångfaldigas.

  14. Sven-Eric Holmström skriver:

    Kerstin S!
    Vi kanske kommer från ämnet men du har rätt då det gäller svälten. Att det skulle ha varit en medveten svält från Sovjetledningens sida saknar grund. Den hade sina orsaker i felslagna skördar.

    Ett argument som använts mot Sovjetledningen är att man exporterade spannmål under svälten. Med den typen av argumentation kan man lika gärna anklaga Sverige för att ha medvetet svultit ut norrlänningarna 1867. Den svenska spannmålsexporten slog rekord det året.

  15. Arne Nilsson skriver:

    En rad påståenden rakt ut i tomma luften utan hänvisning till relevanta källor. Det enda “konkreta” du hänvisar till är protokollen från de tre processerna. Poängen i dessa protokoll är de anklagades bekännelser och övriga påståenden. Och detta skall vi tro på.

  16. Arne Nilsson skriver:

    Du skriver:
    “Jag upprepar än en gång att det finns både dokumentarisk bevisning, medgivanden från tyskt och japanskt håll samt oberoende utländsk bevisning.”

    Men inte en enda källhänvisning. En slutsats man kan dra av detta utelämnande är att om källorna redovisades skulle korthuset falla samman.

  17. Sven-Eric Holmström skriver:

    Dokumentarisk bevisning: Se föregående inlägg.
    Ofrivilligt medgivande från japanskt håll: Miyako Sinbun, 20 februari 1937, s. 1
    Oberoende bevisning: Littlepage, In Search of Soviet Gold
    Ofrivilligt medgivande från trotskisthåll: Sedovs intervju i den holländska dagstidningen “Het Volk” den 28 januari 1937, s. 5 där han råkar prata bredvid mun.

    etc. etc. etc.

    För att inte tala om det som sipprat ut från förundersökningsmaterialet i sovjetarkiven.

    Sen sunt förnuft. Det är helt klarlagt att Trotskij och hans anhängare ljög för den ytterst vänligt sinnade Dewey-kommissionen. Helt klarlagt efter öppnandet av det tidigare hemligstämplade Trotskij-arkivet i Boston 1980.

  18. Anders Persson skriver:

    Efter att i 40 år av och till dragits in i debatten om Moskvarättegångarna måste jag dra den obevekliga slutsatsen att trots att Stalin och hans politik var så innerligt avskydd av många i hans närhet var det INGEN av dem som ville hjälpa till med att mörda eller störta honom.

  19. Sven-Eric Holmström skriver:

    Det beror på vad man menar med hans “närhet”. Om man menar den innersta kretsen av hans medarbetare så är det sant. Om man däremot menar de åtalade i processerna så är sanningen den motsatta.

  20. Hans Andersson skriver:

    Tack alla för intressant läsning, inte minst från den kunskap som Sven-Erik-Holmström besitter. Själv någorlunda insatt i de frågeställningar som penetrerats, men ibland bättre att bara lyssna till de som besitter mer kunskap.

    Sven-Eriks bemötande av Jones kritik var synnerligen övertygande läsning, föredömligt arbete helt enkelt. Sakkunnigt med koppling till källmaterial och övertygande argumentation och väl skrivet. För mig bara att ansluta till de slutsatser Sven-Erik lägger fram, stärker den uppfattning jag redan haft, men nu med mer sakkunskap utifrån det som skrivits i den här tråden.

    De erkännanden som gjordes ägde rum utan några övergrepp i form av fysisk misshandel, att de åtalade var psykiskt pressade av rättegångarna säger sig självt. De erkännanden som gjordes var äkta och gjordes utan tvång och ska betraktas som tillförliga. Sven-Erik redogör dessutom övertygande för den stödbevisning som finns i ärendet – alltså case closed.

  21. Sven-Eric Holmström skriver:

    Hans A!
    Tack för de vänliga orden. Det har framförts allehanda förklaringar till varför de åtalade erkände, den ena förklaringen mer fantasifull än den andra. Tortyrförklaringen är den i särklass vanligast förekommande trots att den avfärdades redan då det här hände av de som närvarade vid rättegångarna som alltså var offentliga med hela den utländska diplomat- och journalistkåren på plats.

    Den amerikanske ambassadören Joseph Davies som var närvarande vid rättegångarna 1937 och 1938 skickade rapporter hem till amerikanska UD om rättegångarna. Davies var själv en erfaren jurist. Han skrev i båda fallen att hans slutsats efter rättegångarnas slut var att åtalen var styrkta och att Sovjetmyndigheterna kommit en allvarlig konspiration på spåren. Han tog med sig ett flertal exemplar av rättegångsprotokollen och delade ut till juridikstudenter i USA. Två erfarna jurister, tidigare justitieministrar, bedömde efter att ha studerat protokollen att bevisningen var av en sådan styrka att endast fällande domar kunde komma i fråga.

  22. Sven-Eric Holmström skriver:

    Däremot kan vi inte säga “case closed” förrän vi har hela bilden klar och det kan vi inte få förrän allt arkivmaterial är frisläppt. Det gäller de kompletta rättegångsprotokollen och inte minst det gigantiska förundersökningsmaterialet.

    Det lilla som sipprat ut visar dock entydigt på de åtalades skuld och att de rehabiliteringar som gjordes under Gorbatjov-åren var felaktiga.

  23. Arne Nilsson skriver:

    I min första kommentar skrev jag:
    “För att säkerställa att erkännandet är korrekt behövs det sidobevisning som stödjer den anklagades erkännande. I Moskvaprocesserna saknas relevant sidobevisning som stödjer de anklagades erkännanden.”

    Du har ännu inte kunnat hänvisa till relevant sidobevisning som framkom under rättegångarna. Du hänvisar enbart till material som framkommit efter rättegångarna. En person skall dömas på grundval av vad som framkommit UNDER rättegången, inte EFTER.

  24. Arne Nilsson skriver:

    Syftet med källor är att det skall gå att kontrollera ett påstående. Syftet med citat är att stödja det resonemang som anses vara väsentligt. Du anför inga citat. De källor du hänvisar till är inte lätta att kontrollera
    * Miyako Sinbun. Inget relevant citat för att backa upp påståendet. Inte heller var det går att få tag i källan.
    * Littlepage. Inget citat. Källan svår att få tag i. Enligt engelska Wikipedia var Littlepage biträdande minister för Sovjetunionens guldtrust och även dekorerad med sovjetiska förtjänsttecken.
    * Sedovs intervju. Inget citat för att stödja resonemanget som i sig är helt obegripligt. Källan svårtillgänglig.

    Är helt övertygad om denna blogg inte är rätt forum för en fördjupad diskussion om Moskvarättegångarna 1936-1938. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag:
    * http://www.arbetarmakt.com... (särskilt de 12 sista frågorna)
    * http://www.marxistarkiv.se/klassiker…Moskvaprocesserna
    * http://www.marxistarkiv.se/sovjetunionen-ryssland/terrorn-pa-30-talet

    Därmed inte sagt att man ska tro på allt som skrivs på dessa sidor. Det är dags för ett kritiskt tänkande.

  25. Arne Nilsson skriver:

    Debatten mellan Holmström och Jones bekräftar att det 1932 inte fanns något Hotel Bristol i Köpenhamn. Oenigheten dem emellan handlar om vilka eventuella fysiska förbindelse som skall ha funnits mellan Grand Hotel och Bristol Konditori och hur en av de anklagade 1936 skulle ha kommit ihåg fel då han hänvisar till Hotel Bristol i stället för Grand Hotel. Men det kan även vara så att den sovjetiska underrättelsetjänsten har gjort ett slarvigt jobb.

    Denna enskilda och marginella detalj påverkar för mitt vidkommande inte helhetsbedömningen av Moskvarättegångarna 1936-1938: skenrättegångar baserade på erkännanden framtvingade under tortyr.

  26. Sven-Eric Holmström skriver:

    Felet med dig, Arne Nilsson, är att du bedömer rättegångarna efter våra mått.

    Från sovjetisk sida hade man erkännandena klara. Det fanns därför ingen anledning att lägga fram den kompletterande bevisning man hade och som kommit fram efteråt. Det var dessutom känsligt då det handlade om förhållandet till främmande makt (Tyskland och Japan samt i mindre utsträckning Storbritannien och Polen). Därför skulle de officiella företrädarna för dessa främmande makter inte namnges i de offentliga förhandlingarna utan bakom stängda dörrar.

  27. Arne Nilsson skriver:

    Svältdöden i Ukraina förklarar du bort med “felslagna skördar”. Låt oss se vad Richard Sakwa skriver i Frontlinje Ukraina: “Mer än två miljoner dog i svälten 1932-33, i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönderna rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) sändes till Sibirien.” (s. 40 – 41) För de miljoner människor som dog i svälten lär det inte spela någon roll om det var uppsåtligt eller inkompetens hos statsledningen i Moskva som orsakade deras död.

  28. Arne Nilsson skriver:

    Det känns som vi nått vägs ände. Nu behövs det inga fakta längre. Vi skall enbart TRO.

    Vi skall TRO på de anklagades bekännelser.

    Vi skall TRO att det fanns (ej offentliggjord) sidobevisning som stödjer de anklagades bekännelser.

    Vi skall TRO att bekännelserna inte har framtvingats med hjälp av tortyr.

    Vi skall TRO att allt gick rätt till de hemliga rättegångarna.

  29. Arne Nilsson skriver:

    När företrädare för USA-imperialismen gör olika typer av uttalanden bör man ha en skeptisk inställning. Inte svälja allt med hull och hår. Det gäller även USA:s ambassadör i Sovjetunionen i slutet på 1930-talet då denne menar att de anklagade var skyldiga. Låt oss därför se vilka bevekelsegrunder som ligger bakom hans bedömning.

    USA-ambassdören Joseph E. Davies skriver följande 1942: “Lenins och Trotskijs Ryssland – dvs. bolsjevikrevolutionens Ryssland – existerar inte längre. Genom successiv, hård och ofta brutal utveckling har regeringssättet utvecklats till vad som numera är statssocialistiskt system som tillämpar kapitalistiska principer, vilket stadigt och oundvikligt går allt längre mot höger. Eftergifter har gjorts till den mänskliga naturen för att få experimentet att fungera. … Efter kriget kommer dragningen (i världspolitiken) mot vänster att bli akut. Det finns en verklig risk att den blir alltför snabb och våldsam. Det skulle inte förvåna mig om de erfarenheter som gjorts i det ryska revolutionära experimentet kommer att fungera som en broms på denna tendens.” (Mission to Moscow, s. 326-7.)

    Inte undra på att Davies ville ge herrarna i Kreml draghjälp.

  30. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne Nilsson, du har hela tiden gnällt över “källor”. Sen när du får det så gnäller du över att det “saknas citat”. Vad blir det härnäst?

    Artikeln i “Miyako Sinbun” har jag lyckats komma över tack vare Nationalbiblioteket i Kyoto. Men den finns också omnämnd i “New York Times” den 2 mars 1937.

    Littlepage’s bok är inte minsta svår att få tag i om man bara anstränger sig. Den finns på UB i Stockholm bl a. Han kom till Sovjetunionen i slutet av 1920-talet ditlockad av en sovjetisk kollega vid namn Serebrovskij. Denne blev sedermera arresterad och avrättad anklagad för att ha hjälpt trotskistiska kretsar. Littlepage blev djupt chockad över gripandet och sa att han aldrig hade stannat så länge i Sovjetunionen om det inte varit för Serebrovskij.

    Nej, Bristol berodde INTE på att man gjort ett “slarvigt jobb” utan Gol’tsman hade blandat ihop hotellet med kaféet. Kaféet hade för övrigt samma ägare som hotellet och var hotellets frukostmatsal.

    Ni som, till skillnad från Arne Nilsson, har ett fördomsfritt sinne uppmanar jag att läsa rättegångsprotokollen. Jag kan stå till tjänst med mer material om så önskas.

    Avslutningsvis det är inte frågan om att TRO nånting, utan fråga om att gå efter BEVIS i form av primärkällor.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.