Förspelet till kriget mot Irak kunde jag följda delvis från brittisk horisont. Som bekant var motståndet mot kriget stort också i Storbritannien. Som den inofficielle ledaren för fredsfalangen fungerade Charles Kennedy, den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet. Hans tal på anti-krigsdemonstrationen 15 februari 2003 citeras fortfarande på massor av ställen på nätet.
Men när kriget blev ett faktum 20 mars 2003 blev jag besviken på Kennedy. På TV:n i puben där jag satt kunde jag på BBC höra honom önska de brittiska trupperna ”lycka till”. Som det heter i England ”Right or wrong – my country”. Något annat hade förstås varit politiskt självmord, som till exempel att säga: ”Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: ”Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!”
En ny Lenin?
Men hade Kennedy gjort det hade han inte varit liberaldemokrat utan kommunist. Nä förresten, inte bara det, han hade varit en ”Ny Lenin”. Ty mig veterligt är Lenin den ende framträdande politiker som offentligt önskat sitt eget lands nederlag. När första världskriget bröt ut 1914 var han bland de få socialdemokrater (som de hette då) som vägrade sluta upp bakom sitt krigförande lands ledning. Kriget skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.
När befolkningen i Petrograd gjorde revolution i februari 1917 var det i protest både emot kriget och bristen på mat och andra förnödenheter. Orsaken till att myndigheterna oväntat gav sitt stöd åt revolten och lät avsätta tsar Nikolaus var att man hoppades på att med en ny regering skulle kriget kunna skötas bättre. Tsaren hade ju 1916 utsett sig till högste befälhavare. Men ett liberaldemokratisk styre vid det ryska rodert skulle kriget vara värt att vinna. Alla, inklusive toppen inom det bolsjevistiska partiet (Kamenev, Sinojev, Stalin, Molotiv m fl) ställde sig bakom denna politik – men inte Lenin, som fortfarande befann sig i utomlands.
Hans resa i den ”plomberade” järnvägsvagnen från Schweiz, genom Tyskland och Sverige till Finlandsstationen i Petrograd har blivit legendarisk, i Sverige dock mest ihågkommen för att han köpte en rock på PUB i Stockholm.
Landsförrädrare?
I Petrograd fick Lenin över de flesta av sina partikamrater på den ”landsförrädiska” linjen; att önska det egna landets nederlag i kriget. Detta var mycket kontroversiellt, till en början också hos allmänheten, som fått förhoppningar att med tsaren avsatt och med Kerenskij som premiärminister, skulle tyskarna och österrikarna besegras. Lenin fick fly till Finland där han också gick under jorden. Först sedan de ryska trupperna gjort nya misslyckade försök att gå på offensiven, vände opinionen och kravet på ”fred till varje pris” spred sig bland folket.
När Lenin och bolsjevikerna tog makten i ”oktoberrevolutionen” var det i första hand därför att de var de enda som reste denna paroll. De övriga vänsterpartierna hade samma sociala krav som bolsjevikerna (mat och jord mm) men inte detta om kapitulation inför de tyska och österrikiska kejsarna.
Lenins tanke var att det spelade ingen roll om man gick med på fred med stora landavträdelser (Finland, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina), den spirande europeiska revolutionen skulle i vilket fall som helst sopa bort de gamla härskarna.
Var Lenin logisk?
När kriget bröt ut hade Lenin som sagt förordat att det skulle omvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig. Ingen av de krigsförande stormakterna kämpade för något rättvist. Han fördömde i synnerhet de tyska socialdemokraterna som slöt upp bakom krigsmålen. Men här kan man fråga sig om Lenin var riktigt logisk.
Det som fick den tyska regeringen att samla också socialdemokraterna bakom sitt krig var deras avsky för det tsaristiska självhärskardömet. Hade inte Karl Marx uttalat sin förkastelsedom över detta ”folkens fängelse”? En tysk erövring av ryska lydstater och ett nederlag för Tsarryssland vore inte det en gud i behaglige gärning?
Nej, hade Lenin sagt 1914. Men 1917 var han beredd att utnyttja just detta element i den tyska krigspolitiken för att ta sig till Ryssland. Tyskland hade nästan sedan krigets börjat letat efter oppositionella ryssar som skulle kunna undergräva den tsaristiska regimen och öppna vägen för en tysk seger. Man hade tidigt haft ögonen på just Lenin där han satt i Zürich.
En ny kommunistisk princip?
När Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt, en fiende till hans eget land, stödde han sig inte på något som varken Marx eller Engels givit uttryck för i sina skrifter. Men det fungerade. I freden i Brest-Litovsk gjorde Ryssland stora landavträdelser, bland annat Ukraina.
Men dessa områden återvanns när Tyskland i sin tur besegrades av Ententen (västmakterna) och under det ryska inbördeskriget.
Så när de kommunistiska veteraner som under 1930-talet står inför de politiska domstolarna erkänner att de konspirerat med Hitlertyskland, är detta inte á priori något som är orimligt. Om de ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med ”leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.
