Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

Artikeln publicerades 1 mars 2016 och pekade fram mot den serie som sedan Anders Persson skrev om Ryssland 1917. Läs gärna igen och låt dig påminnas om att historien inte alltid är så enkel och till och med ofta i avgörande ögonblick kan styras tillfälligheter.

lenin-stockholm

Lenin den 13 april 1917 i Stockholm, med sin nya rock från PUB, tillsammans med bland andra Ture Nerman och Carl Lindhagen.

Förspelet till kriget mot Irak kunde jag följda delvis från brittisk horisont. Som bekant var motståndet mot kriget stort också i Storbritannien. Som den inofficielle ledaren för fredsfalangen fungerade Charles Kennedy, den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet. Hans tal på anti-krigsdemonstrationen 15 februari 2003 citeras fortfarande på massor av ställen på nätet.

Men när kriget blev ett faktum 20 mars 2003 blev jag besviken på Kennedy. På TV:n i puben där jag satt kunde jag på BBC höra honom önska de brittiska trupperna ”lycka till”. Som det heter i England ”Right or wrong – my country”. Något annat hade förstås varit politiskt självmord, som till exempel att säga: ”Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: ”Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!”

En ny Lenin?
Men hade Kennedy gjort det hade han inte varit liberaldemokrat utan kommunist. Nä förresten, inte bara det, han hade varit en ”Ny Lenin”. Ty mig veterligt är Lenin den ende framträdande politiker som offentligt önskat sitt eget lands nederlag. När första världskriget bröt ut 1914 var han bland de få socialdemokrater (som de hette då) som vägrade sluta upp bakom sitt krigförande lands ledning. Kriget skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.

När befolkningen i Petrograd gjorde revolution i februari 1917 var det i protest både emot kriget och bristen på mat och andra förnödenheter. Orsaken till att myndigheterna oväntat gav sitt stöd åt revolten och lät avsätta tsar Nikolaus var att man hoppades på att med en ny regering skulle kriget kunna skötas bättre. Tsaren hade ju 1916 utsett sig till högste befälhavare. Men ett liberaldemokratisk styre vid det ryska rodert skulle kriget vara värt att vinna. Alla, inklusive toppen inom det bolsjevistiska partiet (Kamenev, Sinojev, Stalin, Molotiv m fl) ställde sig bakom denna politik – men inte Lenin, som fortfarande befann sig i utomlands.

Hans resa i den ”plomberade” järnvägsvagnen från Schweiz, genom Tyskland och Sverige till Finlandsstationen i Petrograd har blivit legendarisk, i Sverige dock mest ihågkommen för att han köpte en rock på PUB i Stockholm.

Landsförrädrare?
I Petrograd fick Lenin över de flesta av sina partikamrater på den ”landsförrädiska” linjen; att önska det egna landets nederlag i kriget. Detta var mycket kontroversiellt, till en början också hos allmänheten, som fått förhoppningar att med tsaren avsatt och med Kerenskij som premiärminister, skulle tyskarna och österrikarna besegras. Lenin fick fly till Finland där han också gick under jorden. Först sedan de ryska trupperna gjort nya misslyckade försök att gå på offensiven, vände opinionen och kravet på ”fred till varje pris” spred sig bland folket.

När Lenin och bolsjevikerna tog makten i ”oktoberrevolutionen” var det i första hand därför att de var de enda som reste denna paroll. De övriga vänsterpartierna hade samma sociala krav som bolsjevikerna (mat och jord mm) men inte detta om kapitulation inför de tyska och österrikiska kejsarna.

Lenins tanke var att det spelade ingen roll om man gick med på fred med stora landavträdelser (Finland, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina), den spirande europeiska revolutionen skulle i vilket fall som helst sopa bort de gamla härskarna.

Var Lenin logisk?
När kriget bröt ut hade Lenin som sagt förordat att det skulle omvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig. Ingen av de krigsförande stormakterna kämpade för något rättvist. Han fördömde i synnerhet de tyska socialdemokraterna som slöt upp bakom krigsmålen. Men här kan man fråga sig om Lenin var riktigt logisk.

Det som fick den tyska regeringen att samla också socialdemokraterna bakom sitt krig var deras avsky för det tsaristiska självhärskardömet. Hade inte Karl Marx uttalat sin förkastelsedom över detta ”folkens fängelse”? En tysk erövring av ryska lydstater och ett nederlag för Tsarryssland vore inte det en gud i behaglige gärning?

Nej, hade Lenin sagt 1914. Men 1917 var han beredd att utnyttja just detta element i den tyska krigspolitiken för att ta sig till Ryssland. Tyskland hade nästan sedan krigets börjat letat efter oppositionella ryssar som skulle kunna undergräva den tsaristiska regimen och öppna vägen för en tysk seger. Man hade tidigt haft ögonen på just Lenin där han satt i Zürich.

En ny kommunistisk princip?
När Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt, en fiende till hans eget land, stödde han sig inte på något som varken Marx eller Engels givit uttryck för i sina skrifter. Men det fungerade. I freden i Brest-Litovsk gjorde Ryssland stora landavträdelser, bland annat Ukraina.

Men dessa områden återvanns när Tyskland i sin tur besegrades av Ententen (västmakterna) och under det ryska inbördeskriget.

Så när de kommunistiska veteraner som under 1930-talet står inför de politiska domstolarna erkänner att de konspirerat med Hitlertyskland, är detta inte á priori något som är orimligt. Om de ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med ”leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.

... är läst 808 gånger!

  57 kommentarer for “Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

  1. Arne Nilsson skriver:

    Om du är ute efter att försöka leda i bevis att allt gick rätt till under Moskvaprocesserna 1936-1938 och att de anklagade verkligen var skyldiga borde du bli glad då någon ber om källor med sidhänvisningar och citat. Men du slår ifrån och anser att jag ”gnäller” då jag dristar mig att komma med dylika propåer. Är det månne så att källorna inte tål en närmare granskning.

    * Miyako Sinbun. Avseende den japanska primärkällan anges både datum och sida, men inget citat för att stödja ditt påstående. Då du anger New York Times som sekundärkälla anges datum, men sidhänvisning och relevant citat saknas. Om du i detta sammanhang vill bli trodd bör du ange hur läsaren självständigt skall kunna verifiera innehållet i den japanska primärkällan. Sekundärkällan är lättare att hantera.

    * Littlepage. Vore bra med en sidhänvisning för då behöver man inte läsa hela boken.

    * Sedovs intervju. Inget citat för att stödja resonemanget som i sig är helt obegripligt.

  2. Arne Nilsson skriver:

    Både då det gäller Bristol och Littlepage tillför du ny uppgifter. men som vanligt inga källor med sidhänvisningar och eventuellt relevanta citat.

  3. Kerstin Stigsson skriver:

    Arne Nilsson!
    Då kan man ju kalla att det var imperialismen och Storbritannien som orsakade svältdöden på Irland…

    Vem ska man beskylla just nu när det är låga vattennivåer och brunnar sinar? Kapitalismen? Imperialismen? Globaliseringen?

    Inse att vi lever i naturen och att det då och då sker missväxt som ingen människa kan anklagas för.

  4. Arne Nilsson skriver:

    Kerstin Stigsson!
    Förstår inte på vilket sätt dina frågor och påståenden länkar till något jag har skrivit. Du får gärna förtydliga dig.

  5. Kerstin Stigsson skriver:

    Jo, jag nämnde i en kommentar att Stalin – och kommunisterna – inte orsakade massvälten före 2:a världskriget. Och därefter följde Sven-Eric Holmström upp med en fin kommentar om detta. Som du hängde på. Gå igenom alla kommentarer så ser du att jag har rätt.

  6. Arne Nilsson skriver:

    Kerstin Stigsson!
    Om det är svälten i Ukraina i början av 1930-talet du avser har jag kommenterat den på följande sätt i ett tidigare inlägg:
    ”Svältdöden i Ukraina förklarar du [Sven-Eric Holmström] bort med ’felslagna skördar’. Låt oss se vad Richard Sakwa skriver i Frontlinje Ukraina: ’Mer än två miljoner dog i svälten 1932-33, i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönderna rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) sändes till Sibirien.’ (s. 40 – 41) För de miljoner människor som dog i svälten lär det inte spela någon roll om det var uppsåtligt eller inkompetens hos statsledningen i Moskva som orsakade deras död.”

  7. Anders Persson skriver:

    Arne Nilsson!
    Nog spelar det politisk roll om svältdöden 1932-33 var ”uppsåtlig” eller berodde på ”inkompetens”. Det förra leder till anklagelser om ”folkmord” vilket regeringen i Kiev tagit fasta på.

    Men vad ska vi säga om en liknande massdöd som inträffade ännu närmare våra knutar bara för 15-20 år sedan, och där svenskar var medansvariga?

  8. Kerstin Stigsson skriver:

    På Irland var Famine – namnet på den irländska svälten – ett utslag av att potatisen ruttnade bort av en sjukdom. Potatisen var irländarnas huvudsakliga föda runt 1850-talet. En populär föda.

    Var det irländarnas själva som var skuld till denna missväxt? Eller var det engelsmännen som inte informerade irländarna om denna sjukdom? Hade engelsmännen kunnat göra annorlunda för att irländarnas inte skulle svälta ihjäl? Eller var det enbart naturen som gjorde att det blev missväxt?

    Samma frågor kan vi ställa om Ryssland. Var det ryssarna själv som var skuld till missväxt? Eller var det den kommunistiska regeringen som bar ansvaret? Hade ryssarna kunnat göra annorlunda?

    Eller var det enbart naturen som gjorde att det blev missväxt?

    Det har blivit en propaganda att anklaga den kommunistiska regeringen för svältkatastrofen. Men de som gör detta glömmer bort att det finns andra svältkatastrofer som kapitalismen har skapat men som sägs vara naturliga betingelser i samhället.

  9. Arne Nilsson skriver:

    Anders Persson!
    Visst har du rätt i att det finns en juridisk distinktion mellan uppsåt och försumlighet. För egen del har jag aldrig hävdat att Sovjetledningen uppsåtligen planerade att mörda 2 miljoner bönder. Jag har visat att detta var resultatet av den förda politiken. Kring detta verkar du och jag vara överens.

  10. Mats Larsson skriver:

    Sven-Eric Holmström skrev den 13 maj:
    ”Det finns ett gigantiskt förundersökningsmaterial i alla de här
    processerna [Moskvarättegångarna]. Enbart i Bucharin-rättegången
    uppgår det till 276 volymer. Detta material är bland det mest
    hemligstämplade som finns i de ryska arkiven”.

    Bucharin rehabiliterades 1988, före Sovjetunionens fall. Är det någon
    som vet varför Bucharin-arkivet fortfarande är hemligstämplat? Det
    kan väl knappast innehålla material som fortfarande idag är känsligt?

    För att återgå till Lenin, trådens huvudämne, kan det vara intressant
    att höra the Sakers uppfattning [the Saker är enligt Anders Romelsjö en ”inflytelserik kommentator”]:

    ”I would submit that the period when Petr Stolypin was Prime Minister (1906-1911) was probably the best time for Russia. The worst times for the Russia happened only six years later when the Lenin-Trotsky gang seized power and immediately began indulging in a genocidal campaign against everything and anything “Russian” in the cultural, spiritual or intellectual sense (this bloody orgy only abated in 1938).”

  11. Kerstin Stigsson skriver:

    Mats Larsson!
    Det är mycket i de västliga underrättelsetjänsternas arkiv som inte tål dagens ljus. När muren föll och DDR blev en del i Tyskland så öppnades Stasis arkiv. Men arkiven i Västtyskland öppnades aldrig.

    Dessutom tror jag inte att allt i Stasis arkiv lämnades till allmänhetens kännedom. Operationer och liknande som skulle sätta väst i dålig dager visades nog aldrig. Utan fördes till Västtyskland.
    Om Storbritannien skulle öppna sitt arkiv när det gäller konflikten i Nordirland skulle världen falla i en fasansfull häpnad över vad britterna har sysslat med. Se gärna boken ’A state in Denail’ av Margret Urwin och många andra böcker om detta ämne. Finns att beställa på Sinn Feins hemsida. Några – som nämnda bok – kan även beställas på Irländska kommunistiska partiets (Communist Party of Ireland) hemsida. Beställ gärna även James Connollys böcker. Connolly är undervärderad i Sverige.

    Och om britterna kunde göra så mot en liten befolkning i sitt ’eget’ land – vad kan/kunde de då göra mot en större fiende som Ryssland och Sovjetunionen?

  12. Sven-Eric Holmström skriver:

    Richard Sakwa är ingen auktoritet då det gäller svälten på 30-talet, den s.k. Holodomor. Det är däremot professor Mark Tauger vid West Virginia University. Tauger har ägnat flera decennier åt att studera ryska och sovjetiska svältkatastrofer och är att betrakta som västvärldens främste auktoritet på sovjetisk jordbrukspolitik. Hans omfattande arkivstudier har visat att svälten vare sig var avsiktlig, berodde på felaktig politik eller var begränsad till Ukraina. Den berodde på felslagna skördar och andra naturkatastrofer.

    Det var den sista svälten som ägde rum i Sovjetunionen om man undantar den världsomspännande svälten 1946-1947.

    Holodomor är något som hittats på av ukrainska nazianstukna nationalister. Det är ett politiskt vapen för banderistregimen i Ukraina av idag. Då är sådana petitesser som historisk korrekthet enbart i vägen.

    Lästips: Taugers artikel ”Natural Disasters and Human Actions in the Soviet Famine of 1931-1933”.

  13. Sven-Eric Holmström skriver:

    Mats L!
    Ryssland har en 75-årsgräns för deklassifiering av arkivmaterial. Det gäller dock inte allt och det där är ett exempel.

  14. Sven-Eric Holmström skriver:

    Miyako Sinbun (kvällsupplagan) den 20 februari 1937, s. 1:

    Mötet var med den japanska regeringens plan- och budgetkommission. Krigsministern Sugiyama fick frågan om man hade några informationer om den sovjetiska Sibirenjärnvägens transportkapacitet. Sugiyama svarade att dess kapacitet var i alla detaljer kända för det japanska överkommandot. På frågan hur man kunde veta det blev svaret: ”I Ryssland finns det element som är i opposition mot den nuvarande regeringen och det är från dem som vi fått informationen.” Resultatet blev att tidningens upplaga den dagen drogs in och tidningen bötfälldes för att ha yppat statshemligheter. Chefredaktören sparkades. Finns också omnämnt i New York Times, den 2 mars 1937, s. 5.

  15. Sven-Eric Holmström skriver:

    Sedovs försägelse ägde rum då han intervjuades i den holländska tidningen ”Het Volk” den 28 januari 1937. Han sa följande: ”Med Radek och Pjatakov har vi haft betydligt färre kontakter än med de övriga (menandes Zinovjev, Kamenev och Smirnov – huvudmännen i den första rättegången 1936).” Då han upptäckte vad han faktiskt sagt blev han snabb att korrigera sig: ”För att vara exakt – inga kontakter alls.”

    Nämnas skall också att Trotskij förnekade att han haft någon kontakt med Radek efter att han tvingades i exil 1929. Radek vittnade i rättegången 1937 att han fått brev av Trotskij i början av mars 1932 och att han fick brevet i Genève. Det bekräftades då den hemliga delen av Trotskij-arkivet i Boston öppnades 1980.

  16. Sven-Eric Holmström skriver:

    Littlepage om Pjatakov på sidorna 95-97 i hans bok och i en artikel i Saturday Evening Post den 1 januari 1938.

    Littlepage följde med en sovjetisk delegation med Pjatakov i spetsen 1931. Pjatakov vittnade i rättegången 1937 att avsikten var att placera ett antal order hos två tyska företag till ett avsevärt högre pris än vad som var normalt. Överskottet skulle sedan gå till den trotskistiska rörelsen. Littlepage upptäckte tilltaget och påtalade detta för Pjatakov. Denne försökte få Littlepage att ändra uppfattning och att avtalet skulle godkännas. Det var först sedan Littlepage gjort klart att han i så fall skulle se till att hans invändningar togs till protokollet och också anledningen därtill. Först då gav Pjatakov med sig. Pjatakov kom undan med det här enligt egen utsago i annat sammanhang, men i det här aktuella fallet hade Littlepage satt stopp för det.

  17. Sven-Eric Holmström skriver:

    Sammanfattningsvis. De åtalade erkände sig, i varierande grad, skyldiga till det de anklagades för. Det finns inga som helst bevis för att de på något vis skulle ha tvingats till att erkänna något de var oskyldiga till. Däremot finns det gott om bevis att de inte sa hela sanningen under rättegångarna.

    Påståendet att de skulle ha rabblat upp en inlärd läxa faller på sin egen orimlighet. Det jag skrivit här är bara en bråkdel av den oberoende bevisning som finns. Det finns ett gigantiskt förundersökningsmaterial. Enbart i Bucharin-processen uppgår det till 276 volymer. De är strikt hemligstämplade av den ryska regeringen. Om något fanns där som skulle peka på de åtalades oskuld hade vi sett det för längesen.

    Anders P. länkade till min Bristol-artikel och den diskussion jag hade med Jones. En ny artikel är tänkt att publiceras i en antologi i Ryssland i år som handlar om året 1937 i sovjetisk politik. Den handlar om Pjatakovs påstådda flygning till Norge 1935 och möte med Trotskij. Jag jobbar med en bok om processerna som jag börjar se slutet på av research.

    Så dags att runda av det här. Den som ev. är intresserad att veta mer om de här rättegångarna är välkommen att kontakta mig. Tack för ordet!

  18. Mats Larsson skriver:

    Jag fick inget svar på min fråga. Det är möjligt att Ryssland tillämpar en 75-årsgräns, men jag noterar att t ex Stalins topphemliga korrespondens med FDR och Churchill under kriget finns tillgängligt i Stalin-arkivet, som finns open access på nätet på engelska. Flera av breven uppfyller inte 75-årsregeln.

    Kerstin Stigssons haltar därför att det gäller händelser som
    ligger mycket närmare i tiden än en rättegång för närmare
    80 år sedan.

  19. Hans Andersson skriver:

    När det gäller svälten i Ukraina så bör man acceptera vädrets makter dvs. att torra heta perioder med växelvis enorma nederbördsmängder var grundorsaken till svältdöden i Ukraina.

    Kollektivseringen var nödvändig utifrån de bedömningar man gjorde, men vid början av 1930-talet hade dessa kollektiviseringar knappt hunnit påverka den faktiska produktionen av livsmedel.

    Ända fram till Nazitysklands angrepp 1941 stod privata aktörer för 50 % av den totala produktionen av livsmedel. Dålig effektivitet i omvandlingen och styvnackat motstånd från ”kulakerna” samt mobilisering inför det väntade fascistiska angreppet var andra avgörande faktorer.

    Under det kalla kriget spreds sedan från västmakternas sida myten om genocide i form av avsiktlig svältdöd för befolkningarna. Myterna om avsiktlig utsvältning i Ukrain drevs kraftfullt av Hearstpressen i USA kring 1935 som hade kopplingar till det tyska nazistpartiet.

    Fotografen Thomas Walker publicerade bilder på 30 talet i Der Sturmer bland annat på svältande människor från Ukraina 1932. Dessa bilder kan sedan bevisligen istället kopplas till den stora svälte i Volgaområdet 1921. Så fortsätter myten att spridas inte minst under kalla kriget och såväl Harvard och Reaganadministrationen har använt dessa bilder samma syfte.

  20. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Förtjänstfullt att du presenterar citat och sidhänvisningar.

    * Miyako Sinbun. Det talas om ”element som är i opposition mot den nuvarande regeringen [i Sovjetunionen ]och det är från dem som vi [Japan]fått informationen.” Det som redovisas är dock helt värdelöst som bevis mot någon av de åtalade. Inget namn nämns. Dessa ”element” behöver ju inte ha varit med bland de som åtalades.

    * Littlepage. Vad som framgår av ditt referat är att Pjatakov försökte skära i mellan i affärer med två tyska företag. Littlepage skall ha stoppat detta. Pjatakovs misslyckade försök att sko sig är dock milsvis från de huvudanklagelser som riktades mot honom.

    * Sedovs intervju. Även om man kan säga att Sedovs pratade på sig visar det inget mer än att det fanns kontakter mellan oppositionen i Sovjetunionen och utanför. Anledningen till att dessa kontakter måste döljas och förnekas var att skydda de oppositionella som befann sig inne i Sovjetunionen.

    Sammanfattningsvis, och om vi nu skall sätta tilltro till källorna, har vi oidentifierade japanska spioner i Sovjetunionen, en partifunktionär som misslyckas då han försöker sko sig och oppositionella som försöker hemlighålla sin kontakter. Lite väl mager bevisning i en mordrättegång.

  21. Sven-Eric Holmström skriver:

    Då det gäller materialet från rättegångarna så har visst Ryssland en regel om att de anhöriga måste godkänna att man får ta del av det. Det skulle kunna vara förklaringen. Några av de västerländska Rysslandshistorikerna har godtagit denna förklaring. Det skulle kunna vara förklaringen till fallet Bucharin.

    Rättegångsprotokollet från Tuchatjevskij-processen i juni 1937 är extremt hemligstämplat. Den som fick ta del av det senast var såvitt känt den inte obekante översten Viktor Alksnis. Anledningen var att hans farfar satt med i den krigsrätt som dömde Tuchatjevskij.

  22. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Bra att du försöker återkoppla till huvudämnet, nämligen Lenin 1917. Jag är nog böjd att hålla med ”The Saker” att det inte var så illa ställt med Tsar-Ryssland före 1914 som det ofta sägs. Landet höll på att moderniseras, bl a tack vare utländskt kapital.

    Men det var samma utländska kapitalintressen som 1917 gjorde allt för att hålla kvar Ryssland i kriget. Hade Kerenskij kunnat eller haft förstånd att dra sig ur kriget våren 1917 hade det aldrig blivit någon bolsjevistisk revolution. Ty det var ju om detta ”krig eller fred” som det hela kretsade kring.

  23. Kerstin Stigsson skriver:

    Bra sagt, Hans Andersson!

  24. Anders Persson skriver:

    Av alla de 53 kommentarer som gjorts av ett tiotal läsare, är det ingen som reagerat på det mest kontroversiella, nämligen att Lenin ville sitt eget lands nederlag. För att göra saken mer konkret nämnde jag Charles Kennedy, 2003 den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet och den inofficielle ledaren för fredsfalangen inför Irakkriget.

    Borde han inte, när kriget blev ett faktum 20 mars 2003, ha sagt: ”Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: ”Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!” För att fritt citera Mao Tsetung: Att dö i ett rättvist krig väger tyngre än Taiberget, men att dö för exploatörerna i ett orättvist krig väger lättare än ett fjun.

  25. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!

    I mitt inlägg från 2017-05-13 kl. 19:04 kommentarer jag Lenins stolligheter.

    För att vara lite mer explicit avseende Kennedy. För det första borde han slagit fast att kriget vara orättfärdigt. Han skulle inte ha gått i den demagogiska fällan och välkomnat döda brittiska soldater. Han borde ha sagt att det bästa sättet att värna om de brittiska soldaternas liv var att de inte deltar i kriget och att ansvaret för döda brittiska soldater låg på den brittiska regeringen som sänder ut dem i krig.

  26. Anders Persson skriver:

    Arne N och alla andra!
    Storbritannien har inte, till skillnad från Tsarryssland, en värnpliktsarmé. De som är militärer har därför självständigt valt att bli medskyldiga i diverse imperialistiska rövarkrig. Det hade varit en stor fördel för den anti-imperialistiska rörelsen om en massa brittiska soldater stupat 2003, även om Saddam inte segrat. Det hade stärkt anti-krigsopinionen mycket mer än 100 000 flygblad om krigets oröttfärdighet.

    Anser man att ett krig är orättfärdigt, imperialistiskt o s v så ska man självfallet önska att så många soldater som möjligt på den orättfärdiga sidan dödas, såras eller tillfångatas. Detta är ju elementärt – till och med om det gäller ens eget land.

    Att gå ut och säga detta, hade kanske varit för mycket begärt av Kennedy, eller någon annan under liknande omständigheter. Men han borde inte ha svängt 180 grader.

  27. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Du skriver: ”De som är militärer [i Storbritannien] har därför självständigt valt att bli medskyldiga i diverse imperialistiska rövarkrig.”

    Helt överens. Det går även att desertera från en värnpliktsarmé. Under Indokinakriget fanns det i Sverige desertörer från USA:s krigsmakt.

    Du skriver vidare: ”Det hade varit en stor fördel för den anti-imperialistiska rörelsen om en massa brittiska soldater stupat 2003, även om Saddam inte segrat. Det hade stärkt anti-krigsopinionen mycket mer än 100 000 flygblad om krigets orättfärdighet.”

    Första meningen är sann under förutsättning att opinionen i Storbritannien inte slutit upp ytterligare bakom kriget för att visa sitt stöd till de som dött i kriget. Bortsett från denna aspekt hade det i grunden varit en djupt felaktig och sekteristisk politik att lyfta fram som en viktig fråga, att det var en Gudi behaglig gärning att brittiska soldater dog i Irak. Huvudfrågan i Storbritannien då landet gick med i Irkakkriget var: Storbritannien ut ur Irak. Inom De Förenade FNL-grupperna lyfte vi aldrig fram att vi tyckte att det var bra att nordamerikanska soldater dog. Vi fokuserade på huvudfrågan: USA ut ur Vietnam/Indokina.

    Andra meningen i förhållande till den första begriper jag inte. Alternativet till att jubla över att ”en massa brittiska soldater stupat” är ju inte att dela ut ”100 000 flygblad om krigets orättfärdighet”. Alternativet var att fokusera på huvudfrågan: Storbritannien ut ur Irak.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.