Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

Artikeln publicerades 1 mars 2016 och pekade fram mot den serie som sedan Anders Persson skrev om Ryssland 1917. Läs gärna igen och låt dig påminnas om att historien inte alltid är så enkel och till och med ofta i avgörande ögonblick kan styras tillfälligheter.

lenin-stockholm

Lenin den 13 april 1917 i Stockholm, med sin nya rock från PUB, tillsammans med bland andra Ture Nerman och Carl Lindhagen.

Förspelet till kriget mot Irak kunde jag följda delvis från brittisk horisont. Som bekant var motståndet mot kriget stort också i Storbritannien. Som den inofficielle ledaren för fredsfalangen fungerade Charles Kennedy, den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet. Hans tal på anti-krigsdemonstrationen 15 februari 2003 citeras fortfarande på massor av ställen på nätet.

Men när kriget blev ett faktum 20 mars 2003 blev jag besviken på Kennedy. På TV:n i puben där jag satt kunde jag på BBC höra honom önska de brittiska trupperna “lycka till”. Som det heter i England “Right or wrong – my country”. Något annat hade förstås varit politiskt självmord, som till exempel att säga: “Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: “Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!”

En ny Lenin?
Men hade Kennedy gjort det hade han inte varit liberaldemokrat utan kommunist. Nä förresten, inte bara det, han hade varit en “Ny Lenin”. Ty mig veterligt är Lenin den ende framträdande politiker som offentligt önskat sitt eget lands nederlag. När första världskriget bröt ut 1914 var han bland de få socialdemokrater (som de hette då) som vägrade sluta upp bakom sitt krigförande lands ledning. Kriget skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.

När befolkningen i Petrograd gjorde revolution i februari 1917 var det i protest både emot kriget och bristen på mat och andra förnödenheter. Orsaken till att myndigheterna oväntat gav sitt stöd åt revolten och lät avsätta tsar Nikolaus var att man hoppades på att med en ny regering skulle kriget kunna skötas bättre. Tsaren hade ju 1916 utsett sig till högste befälhavare. Men ett liberaldemokratisk styre vid det ryska rodert skulle kriget vara värt att vinna. Alla, inklusive toppen inom det bolsjevistiska partiet (Kamenev, Sinojev, Stalin, Molotiv m fl) ställde sig bakom denna politik – men inte Lenin, som fortfarande befann sig i utomlands.

Hans resa i den “plomberade” järnvägsvagnen från Schweiz, genom Tyskland och Sverige till Finlandsstationen i Petrograd har blivit legendarisk, i Sverige dock mest ihågkommen för att han köpte en rock på PUB i Stockholm.

Landsförrädrare?
I Petrograd fick Lenin över de flesta av sina partikamrater på den “landsförrädiska” linjen; att önska det egna landets nederlag i kriget. Detta var mycket kontroversiellt, till en början också hos allmänheten, som fått förhoppningar att med tsaren avsatt och med Kerenskij som premiärminister, skulle tyskarna och österrikarna besegras. Lenin fick fly till Finland där han också gick under jorden. Först sedan de ryska trupperna gjort nya misslyckade försök att gå på offensiven, vände opinionen och kravet på “fred till varje pris” spred sig bland folket.

När Lenin och bolsjevikerna tog makten i “oktoberrevolutionen” var det i första hand därför att de var de enda som reste denna paroll. De övriga vänsterpartierna hade samma sociala krav som bolsjevikerna (mat och jord mm) men inte detta om kapitulation inför de tyska och österrikiska kejsarna.

Lenins tanke var att det spelade ingen roll om man gick med på fred med stora landavträdelser (Finland, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina), den spirande europeiska revolutionen skulle i vilket fall som helst sopa bort de gamla härskarna.

Var Lenin logisk?
När kriget bröt ut hade Lenin som sagt förordat att det skulle omvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig. Ingen av de krigsförande stormakterna kämpade för något rättvist. Han fördömde i synnerhet de tyska socialdemokraterna som slöt upp bakom krigsmålen. Men här kan man fråga sig om Lenin var riktigt logisk.

Det som fick den tyska regeringen att samla också socialdemokraterna bakom sitt krig var deras avsky för det tsaristiska självhärskardömet. Hade inte Karl Marx uttalat sin förkastelsedom över detta “folkens fängelse”? En tysk erövring av ryska lydstater och ett nederlag för Tsarryssland vore inte det en gud i behaglige gärning?

Nej, hade Lenin sagt 1914. Men 1917 var han beredd att utnyttja just detta element i den tyska krigspolitiken för att ta sig till Ryssland. Tyskland hade nästan sedan krigets börjat letat efter oppositionella ryssar som skulle kunna undergräva den tsaristiska regimen och öppna vägen för en tysk seger. Man hade tidigt haft ögonen på just Lenin där han satt i Zürich.

En ny kommunistisk princip?
När Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt, en fiende till hans eget land, stödde han sig inte på något som varken Marx eller Engels givit uttryck för i sina skrifter. Men det fungerade. I freden i Brest-Litovsk gjorde Ryssland stora landavträdelser, bland annat Ukraina.

Men dessa områden återvanns när Tyskland i sin tur besegrades av Ententen (västmakterna) och under det ryska inbördeskriget.

Så när de kommunistiska veteraner som under 1930-talet står inför de politiska domstolarna erkänner att de konspirerat med Hitlertyskland, är detta inte á priori något som är orimligt. Om de ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med “leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.

  57 kommentarer for “Omläsning: Var Lenin en landsförrädare?

  1. Arne Nilsson
    2017-05-18 kl. 13:22

    Om du är ute efter att försöka leda i bevis att allt gick rätt till under Moskvaprocesserna 1936-1938 och att de anklagade verkligen var skyldiga borde du bli glad då någon ber om källor med sidhänvisningar och citat. Men du slår ifrån och anser att jag “gnäller” då jag dristar mig att komma med dylika propåer. Är det månne så att källorna inte tål en närmare granskning.

    * Miyako Sinbun. Avseende den japanska primärkällan anges både datum och sida, men inget citat för att stödja ditt påstående. Då du anger New York Times som sekundärkälla anges datum, men sidhänvisning och relevant citat saknas. Om du i detta sammanhang vill bli trodd bör du ange hur läsaren självständigt skall kunna verifiera innehållet i den japanska primärkällan. Sekundärkällan är lättare att hantera.

    * Littlepage. Vore bra med en sidhänvisning för då behöver man inte läsa hela boken.

    * Sedovs intervju. Inget citat för att stödja resonemanget som i sig är helt obegripligt.

  2. Arne Nilsson
    2017-05-18 kl. 13:24

    Både då det gäller Bristol och Littlepage tillför du ny uppgifter. men som vanligt inga källor med sidhänvisningar och eventuellt relevanta citat.

  3. Kerstin Stigsson
    2017-05-18 kl. 13:49

    Arne Nilsson!
    Då kan man ju kalla att det var imperialismen och Storbritannien som orsakade svältdöden på Irland…

    Vem ska man beskylla just nu när det är låga vattennivåer och brunnar sinar? Kapitalismen? Imperialismen? Globaliseringen?

    Inse att vi lever i naturen och att det då och då sker missväxt som ingen människa kan anklagas för.

  4. Arne Nilsson
    2017-05-18 kl. 16:42

    Kerstin Stigsson!
    Förstår inte på vilket sätt dina frågor och påståenden länkar till något jag har skrivit. Du får gärna förtydliga dig.

  5. Kerstin Stigsson
    2017-05-18 kl. 18:08

    Jo, jag nämnde i en kommentar att Stalin – och kommunisterna – inte orsakade massvälten före 2:a världskriget. Och därefter följde Sven-Eric Holmström upp med en fin kommentar om detta. Som du hängde på. Gå igenom alla kommentarer så ser du att jag har rätt.

  6. Arne Nilsson
    2017-05-18 kl. 21:13

    Kerstin Stigsson!
    Om det är svälten i Ukraina i början av 1930-talet du avser har jag kommenterat den på följande sätt i ett tidigare inlägg:
    “Svältdöden i Ukraina förklarar du [Sven-Eric Holmström] bort med ‘felslagna skördar’. Låt oss se vad Richard Sakwa skriver i Frontlinje Ukraina: ‘Mer än två miljoner dog i svälten 1932-33, i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönderna rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) sändes till Sibirien.’ (s. 40 – 41) För de miljoner människor som dog i svälten lär det inte spela någon roll om det var uppsåtligt eller inkompetens hos statsledningen i Moskva som orsakade deras död.”

  7. Anders Persson
    2017-05-19 kl. 8:24

    Arne Nilsson!
    Nog spelar det politisk roll om svältdöden 1932-33 var “uppsåtlig” eller berodde på “inkompetens”. Det förra leder till anklagelser om “folkmord” vilket regeringen i Kiev tagit fasta på.

    Men vad ska vi säga om en liknande massdöd som inträffade ännu närmare våra knutar bara för 15-20 år sedan, och där svenskar var medansvariga?

  8. Kerstin Stigsson
    2017-05-19 kl. 16:32

    På Irland var Famine – namnet på den irländska svälten – ett utslag av att potatisen ruttnade bort av en sjukdom. Potatisen var irländarnas huvudsakliga föda runt 1850-talet. En populär föda.

    Var det irländarnas själva som var skuld till denna missväxt? Eller var det engelsmännen som inte informerade irländarna om denna sjukdom? Hade engelsmännen kunnat göra annorlunda för att irländarnas inte skulle svälta ihjäl? Eller var det enbart naturen som gjorde att det blev missväxt?

    Samma frågor kan vi ställa om Ryssland. Var det ryssarna själv som var skuld till missväxt? Eller var det den kommunistiska regeringen som bar ansvaret? Hade ryssarna kunnat göra annorlunda?

    Eller var det enbart naturen som gjorde att det blev missväxt?

    Det har blivit en propaganda att anklaga den kommunistiska regeringen för svältkatastrofen. Men de som gör detta glömmer bort att det finns andra svältkatastrofer som kapitalismen har skapat men som sägs vara naturliga betingelser i samhället.

  9. Arne Nilsson
    2017-05-20 kl. 6:34

    Anders Persson!
    Visst har du rätt i att det finns en juridisk distinktion mellan uppsåt och försumlighet. För egen del har jag aldrig hävdat att Sovjetledningen uppsåtligen planerade att mörda 2 miljoner bönder. Jag har visat att detta var resultatet av den förda politiken. Kring detta verkar du och jag vara överens.

  10. Mats Larsson
    2017-05-20 kl. 9:25

    Sven-Eric Holmström skrev den 13 maj:
    “Det finns ett gigantiskt förundersökningsmaterial i alla de här
    processerna [Moskvarättegångarna]. Enbart i Bucharin-rättegången
    uppgår det till 276 volymer. Detta material är bland det mest
    hemligstämplade som finns i de ryska arkiven”.

    Bucharin rehabiliterades 1988, före Sovjetunionens fall. Är det någon
    som vet varför Bucharin-arkivet fortfarande är hemligstämplat? Det
    kan väl knappast innehålla material som fortfarande idag är känsligt?

    För att återgå till Lenin, trådens huvudämne, kan det vara intressant
    att höra the Sakers uppfattning [the Saker är enligt Anders Romelsjö en “inflytelserik kommentator”]:

    “I would submit that the period when Petr Stolypin was Prime Minister (1906-1911) was probably the best time for Russia. The worst times for the Russia happened only six years later when the Lenin-Trotsky gang seized power and immediately began indulging in a genocidal campaign against everything and anything “Russian” in the cultural, spiritual or intellectual sense (this bloody orgy only abated in 1938).”

  11. Kerstin Stigsson
    2017-05-20 kl. 12:07

    Mats Larsson!
    Det är mycket i de västliga underrättelsetjänsternas arkiv som inte tål dagens ljus. När muren föll och DDR blev en del i Tyskland så öppnades Stasis arkiv. Men arkiven i Västtyskland öppnades aldrig.

    Dessutom tror jag inte att allt i Stasis arkiv lämnades till allmänhetens kännedom. Operationer och liknande som skulle sätta väst i dålig dager visades nog aldrig. Utan fördes till Västtyskland.
    Om Storbritannien skulle öppna sitt arkiv när det gäller konflikten i Nordirland skulle världen falla i en fasansfull häpnad över vad britterna har sysslat med. Se gärna boken ‘A state in Denail’ av Margret Urwin och många andra böcker om detta ämne. Finns att beställa på Sinn Feins hemsida. Några – som nämnda bok – kan även beställas på Irländska kommunistiska partiets (Communist Party of Ireland) hemsida. Beställ gärna även James Connollys böcker. Connolly är undervärderad i Sverige.

    Och om britterna kunde göra så mot en liten befolkning i sitt ‘eget’ land – vad kan/kunde de då göra mot en större fiende som Ryssland och Sovjetunionen?

  12. Sven-Eric Holmström
    2017-05-20 kl. 21:27

    Richard Sakwa är ingen auktoritet då det gäller svälten på 30-talet, den s.k. Holodomor. Det är däremot professor Mark Tauger vid West Virginia University. Tauger har ägnat flera decennier åt att studera ryska och sovjetiska svältkatastrofer och är att betrakta som västvärldens främste auktoritet på sovjetisk jordbrukspolitik. Hans omfattande arkivstudier har visat att svälten vare sig var avsiktlig, berodde på felaktig politik eller var begränsad till Ukraina. Den berodde på felslagna skördar och andra naturkatastrofer.

    Det var den sista svälten som ägde rum i Sovjetunionen om man undantar den världsomspännande svälten 1946-1947.

    Holodomor är något som hittats på av ukrainska nazianstukna nationalister. Det är ett politiskt vapen för banderistregimen i Ukraina av idag. Då är sådana petitesser som historisk korrekthet enbart i vägen.

    Lästips: Taugers artikel ”Natural Disasters and Human Actions in the Soviet Famine of 1931-1933”.

  13. Sven-Eric Holmström
    2017-05-20 kl. 21:28

    Mats L!
    Ryssland har en 75-årsgräns för deklassifiering av arkivmaterial. Det gäller dock inte allt och det där är ett exempel.

  14. Sven-Eric Holmström
    2017-05-20 kl. 21:31

    Miyako Sinbun (kvällsupplagan) den 20 februari 1937, s. 1:

    Mötet var med den japanska regeringens plan- och budgetkommission. Krigsministern Sugiyama fick frågan om man hade några informationer om den sovjetiska Sibirenjärnvägens transportkapacitet. Sugiyama svarade att dess kapacitet var i alla detaljer kända för det japanska överkommandot. På frågan hur man kunde veta det blev svaret: ”I Ryssland finns det element som är i opposition mot den nuvarande regeringen och det är från dem som vi fått informationen.” Resultatet blev att tidningens upplaga den dagen drogs in och tidningen bötfälldes för att ha yppat statshemligheter. Chefredaktören sparkades. Finns också omnämnt i New York Times, den 2 mars 1937, s. 5.

  15. Sven-Eric Holmström
    2017-05-20 kl. 21:34

    Sedovs försägelse ägde rum då han intervjuades i den holländska tidningen ”Het Volk” den 28 januari 1937. Han sa följande: ”Med Radek och Pjatakov har vi haft betydligt färre kontakter än med de övriga (menandes Zinovjev, Kamenev och Smirnov – huvudmännen i den första rättegången 1936).” Då han upptäckte vad han faktiskt sagt blev han snabb att korrigera sig: ”För att vara exakt – inga kontakter alls.”

    Nämnas skall också att Trotskij förnekade att han haft någon kontakt med Radek efter att han tvingades i exil 1929. Radek vittnade i rättegången 1937 att han fått brev av Trotskij i början av mars 1932 och att han fick brevet i Genève. Det bekräftades då den hemliga delen av Trotskij-arkivet i Boston öppnades 1980.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *