SVENSKA DAGBLADETS LEDARSIDA (12/9) citerar en kinesisk student som skriver i Washington Post: ”Man kan inte lära människor vad de ska tänka.” Men det kan man ju. Skola och utbildning går ut på att få oss att tänka – och bete oss – på vissa sätt. Även ledarsidor gör det. Skola och omskola – man kunde säga: indoktrinera – är en viktig uppgift för ett samhälles ideologiska statsapparater, för att tala med Louis Althusser, numera bortglömd, och Bo Rothstein, numera tämligen berömd. Och uppgiften är inte alls illegitim.
Efter andra världskriget omskolades hela befolkningar. Segrarmakterna satte nyckelpersoner i de besegrade länderna i läger – några hamnade i fängelse – för att hjärntvätta dem i en eller annan form av demokrati. Så blev tyskarna ett av världens mest fredssinnade folk efter att tidigare ha varit ett av de mest krigiska. Samma sak med japanerna.
Uppgiften att ”lära människor vad de ska tänka” är således både legitim och möjlig att lösa. Det går förmodligen lättare utan hugg och slag.
Det så kallade kriget mot terrorn byggde på föreställningen att man kan bomba bort felaktigt tänkande. Det gick inte under andra världskrigets terrorbombningar av tyska städer. De stärkte snarare motståndsviljan hos civilbefolkningen. Först när regimen besegrats i strid på marken kunde indoktrineringen sätta fart.
Vår tids terrorism är ännu inte besegrad. Vi håller den vid liv, bland annat genom statsterrorism. Detta leder till uppror, inte till omtänkande. Nyttig indoktrinering omöjliggörs. Demokratins fiender blir flera.
Försök att uppnå ideologiskt världsherravälde är dömda att misslyckas, i synnerhet med militärmakt. Vilka former motståndet sedan tar sig går inte att styra över. De som motsätter sig herravälde behöver stärkas och bli fler, särskilt i demokratiska stater.
Sveriges internationella uppträdande under senare decennier – i Afghanistan, i Libyen, i Mali – inger stora farhågor för vår framtid. Allt som gjorts har varit kontraproduktivt, det mesta har varit folkrättsstridigt. Ledande svenska politiker måste nu fås att tänka om, att omskolas.
Ber härmed att få framföra mina gratulationer på 70-årsdagen till Anders Björnsson med en förhoppning om många kommande år av skriverier om livet, historien, litteraturen och alliansfriheten. Skål!
Nyttigt med perspektiv!
Fantastisk bild Knut. Du är ju en riktig John Heartfield, du. Och Björnssons text!
Om inte utbildning vore möjligt då vore det mänskliga livet inte längre mänskligt. Säga vad man vill om Gunnar Myrdal men han trodde på utbildning. ”Vi ska lära svenska barn att äta tomater och borsta tänderna.” (fritt ur minnet) skrev han inför Stockholmsutställningen, 1930.
Men det är klart. Nu för tiden är han han ju rasist – och måste strykas ur rullorna. Tänkte inte på det.
Instämmer med föregående! Läser Björnsson med stort intresse! Han har både bredd och djup. Vi behöver fler av den sorten!
Vad du tänker avgörs av var du föds och växer upp. Med mycket få undantag.
Om vi tänker att de tre personerna som nyrekryterats i klassen på fotot i denna utmärkta artikel skulle kunna ”lära om”, är vi kanske väl optimistiska. Svarta tavlans text ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” förmedlar i dag ett budskap som blir allt viktigare. Men förmår verkligen ”de tre” och deras likasinnade klasskamrater, och dessa har ett hårt grepp om Sveriges statsapparat, förmår de verkligen förstå den oerhörda vikten av svarta tavlans text? SvD den 26.9 meddelar på första sidan att den vänstraste (geografiskt sett) av de tre nya i klassen, vår försvarsminister, ”vill förlänga svensk insats i Mali … helt nödvändigt att stanna kvar”, menar han.
Sveriges folk må vara fredsälskande, precis som alla länders folk i grunden är det, men Sveriges styrande kretsar är det inte, deras handlingar avslöjar dem. Inte heller de som utger sig för att vara vänstrare än nytillskottet på fotot, Vänsterpartiet är det, det ser vi av vad dess representanter givit uttryck för i riksdagen när det gäller svensk hållning till vad som skett/sker i bl a Venezuela, Syrien och Libyen.
Svenska soldater dog i det folkrättsvidriga kriget i Afghanistan. Drog klassfototrion någon fredsfrämjande slutsats av det? Ännu tyder inget på det.
Bara en ”kritisk massa” aktivt handlande från det svenska folkdjupets sida kan förmodligen ändra på detta. Mullret från detta folkdjup är dock svagt. Men ”oron under himlen” växer, det ser vi ute i världen, så slutsatsen måste kanske ändå bli ”läget är utmärkt!”
Nej till Nato! Nej till fler skamfulla dödsfall på svenska soldater!
Detta med utbildning och inknådande i ideologiska mönster är naturligtvis inget nytt. Innan den moderna utbildningens genombrott på 1900-taler var det husförhör och folkskola. Redan 1617 inrättades den första skolan för barn i Sigtuna och på landsbygden startade Carl Carlsson Gyllenhielm en barnskola 1629. Den kyrkolag som antogs 1686 skulle se till att prästerna ombesörjde att varje svensk själv ”ta del av och skåda Guds ord”. Men trots att utveckling ändå gick sakta med inrättande av skolor i hela landet menar Dick Harrisson att husförhörslängderna kan visa ”att i mitten av 1700-talet tycks mellan 70 och 90 procent av svenska folket ha kunnat läsa hjälpligt. Ett halvt sekel senare var siffran över 90 procent, och på 1800-talet kunde i princip alla vuxna svenskar läsa”.
Det är klart att man skulle läras in i en för överklassens tjänande ideologi. Men ett delar sig minst i två. Det vill säga att kunde man läsa ”Guds ord” kunde man också läsa annat. Dessutom kunde man själv läsa bibeln och begrunda och ifrågasätta prästernas monopol på att uttolka bibeln. Därav uppstod läsarrörelserna.
”Den som tror det prästerna lära, han faller säkert i helvetet!” – som vad jag förstår är ett uttalande av, Anders Larsson i Norrlångträsk (1794-1886), en av ledarna i Norrlandsläseriet. Läsarna var folk ute i landsbygden, dit det var lite längre till de högkyrkliga i Statskyrkans organisation.
Så är det också idag, alltså att färdigheter delas i två. Kunskapen att läsa, använda modern informationsteknik m m används för att få oss att lära oss att tänka i lämpliga tankebanor kan även användas till att tänka i den refraktära olydiga traditionen.
Visst sa försvarsministern? Alliansfrihet måste ju betyda att man (jag och Stefan å några till) har friheten att gå in i den allians (Nato) som vi tycker är bäst (alltså Nato). Allians + frihet kan ju inte betyda nåt annat. Eller hur?
Och med det får jag väl gå vidare till nästa klass. Eller hur?
Svenskt Näringsliv, SAF och herr Eskilsson på den tiden 1973, tänkte: nej så här får det inte vara en knippe pigga ungdomar går vänsterut och vi till höger står oss slätt i den utvandring. Låt oss slå våra kloka huvuden ihopa och tillsammans med högerprofiler skapa en nyhögervandring, rädda de unga från vänstern, bilda unga i sann demokrati fri från kommunismen, det är fråga om liv eller död helt enkelt.
Kring detta bör man ställa två grundläggande frågor:
1. Hur kom det sig att att svensk socialdemokrati övergav traditionell reformistisk keynesiansk ekonomisk politik?
2. Hur kom det sig att svensk socialdemokrati övergav en förhållande kritisk hållning till USA för att nu som vasall sitta i USA:s knä?
Randanmärkning till Dan K:
”herr Eskilsson” formulerade grunden för ”herrarnas” återtag av den ideologiska samhällsmakten i sin famösa PM från 1971, vilket avslöjades i FiB/Ks provnummer från hösten samma år och sedan materialiserades i Ratio, Timbro m fl organisationer för ”omskolning”. Eller snarare en typ av inskolning, då vi inte bör överskatta 68-generationens och ”vänsterns” betydelse eftersom de endast berörde en begränsad del av samhället. Men inflytandet var ju betydligt större bland de intellektuella, vilka i vanlig ordning av ”herrarna” betraktades som rekryteringsbara i kampen för maktens bestående hos de, som av historisk ordning tillhörde överheten. Givetvis i motsättning till folkets intressen!
En annan randanmärkning till Arne N:
Det som jag tar upp här i min anmärkning till Dan K har säkert betydelse för din första fråga. Hur stor och vilka andra faktorer som spelar in kräver lite mer eftertanke.
När det gäller din andra fråga tror jag omvälvning till en enda imperialistisk stormakt under 1900-talets sista decennium har den största betydelsen, eftersom det gjorde det möjligt att omvandla nödlösning med hemliga beroendeförhållanden (exemplifierat i 1950-talets Catalina-affär bl a) till förstahandslösning för den svenska säkerheten. Huruvida detta är en för svensk del korrekt bedömning tvistar vi ju med makten om.