Som vi vet är det segrarna som skriver historien. Det har vi vetat länge, men eftersom denna insikt har liten betydelse i det stora hela kan maktens intressen styra tänkande och känslor ganska rejält.
Bilden av ondskan – hin onde, helvetet – till exempel var förr i tiden en liten tomtefigur i svart kroppsstrumpa, röda glödande ögon, svans på ryggen, klövar, en trefot i handen och horn i pannan. Han var lätt att känna igen och var högst verklig. Han finns avbildad i taket på många kyrkor. Dante målade infernot och trollen lurade i skogen. Maktintressen styrde bilderna.
Vilka formar våra föreställningar om ondskan idag? Under 40- och 50-talen kläddes ondskan i naziuniform, stövlar och tysk hjälm – med rätta kan man väl säga. De nazistiska symbolerna fick genomslag till den grad att till och med det tyska språket och kulturen blev förknippat med krig och fascism – som om inte andra kulturnationer gödde fascism och krig. Goethe och Schiller åkte på huvudet i komposten.
Nazisternas gaskamrar intog helvetesscenen från Dante och andra djupa föreställningar i människors medvetande. Jag minns min mammas instinktiva avsky för allt tyskt inklusive språket. Hon försvarade däremot det brittiska imperiets framfart som civilisationens banerförare mot barbariet i Afrika och Indien. USA och England blev motvikten till det onda – rättfärdigheten, alltså The Good Guys. Minns filmer som Borta med vinden och Sju vågade livet. Kapten Miki i den lilla serietidningen Vilda Västern formade tidigt min bild av det goda och rättvisa i vår värld.
Med tiden har denna schablon blivit något gisten. Folkmordet på judar i Tyskland var inte det enda folkmordet i historien, utan endast ett i raden. Britters, belgares, spanjorers, holländares och amerikaners folkmord kunde smetas över och döljas med hjälp av schablonen om ”Förintelsen”. Det fick bli exemplet som fick allt annat att försjunka i historiens mörker.
När nu The Good Guys (Storbritannien, USA och Israel) beter sig på samma svinaktiga sätt i bland annat Mellanöstern; bombar, ockuperar, hotar, torterar, bygger murar, inskränker demokratiska rättigheter, baktalar och förföljer meningsmotståndare, ja då finns för övermakten allt att vinna på att hålla liv i schablonen av Förintelsen som den enastående ondskan. Inga nyanser tack, inga historiska paralleller tack. Om vi börjar se större samband där ondskan med Hitler och Förintelsen som nav förbleknar, medan de forna segrarna (för närvarande USA – Israel och Storbritannien) blir allt mer sjaskiga i sin framtoning, kan opinionerna komma i rörelse åt okontrollerat håll.
Därför kallar man antisionism för antisemitism. Därför sprider man skräck för att gammelnazister och andra marginella gruppers aktiviteter, som bland annat innebär tvivel på de officiella dödssiffrorna från nazisternas fångläger.
I Uppsala anser sig en pensionerad professor ha löst det klassiska geometriska problemet ”vinkelns tredelning med passare och ograderad linjal”. Han förnekar problemet som evigt, vilket förstås upprört många. Men man kollar hans argument och tar en diskussion. Så går det till i en demokrati. Att förbjuda ”förnekelser” eller ”felaktiga” åsikter är oförenligt med ett modernt samhälle. Det är början till ett teokratiskt system.
Jan Berghoff; läraren på Åsö Gymnasium, må ha vilka aparta åsikter som helst. Hans arbete om de nazistiska fånglägren finns att läsa på nätet The Holocaust Demography. Vad han sa i Iran går att granska. Ta diskussionen istället för att förbjuda, avskeda och förfasa. Kanske resultatet kan bli att vi fördjupar vår bild av ondskan och även får fram dagens skenheligt demokratihycklande folkmördare till granskning.
