I onsdags klarade vi oss från något som kunde ha gått mycket illa. Det finns anledning att vara tacksam. Min äldsta dotters familj (tre personer inkl. en 8 månaders dotter) fick sladd i en lömsk kurva i det glashala väglaget, svängde fram och åter över vägen i en alltmer okontrollerbar sladd – inga möten just då tack och lov – och hamnade till slut i snödrivan på andra sidan vägen med nosen åt fel håll. 8-månadersflickan sov gott i sin barnstol och märkte inget.
Chockade klev föräldrarna ur bilen på det farliga stället, en ny bil kunde sladda in i dem när som helst. Dagen före hade just denna svaga högersväng skickat en bil till samma driva, fast 50 meter längre fram. Tydliga spår var ännu inte översnöade.
Sekunderna efter kom jag i min bil och fick se min dotters chockade uppenbarelse på vägen invid bilen i drivan. Den bilden sitter där glasklar i minnet. Jag hann tänka mycket de där sekunderna innan jag stannat intill högerkanten på busshållplatsen mitt emot. Tur att vi körde i två bilar denna gång.
Vi fick vänta på bärgning drygt en timme. En vänlig man, den pensionerade jordbrukaren Rolf Karlsson stannade och erbjöd oss att värma oss i hans stora kök, där hans hustru Harriet genast satte fram nybryggt kaffe och julkakor. De berättade att de hade nio barnbarn och att de flera gånger tidigare haft folk i köket efter att ha kört av vägen på samma ställe.
Onsdagens stora julros till Rolf och Harriet för att vi fick vara i deras kök och känna att livet trots allt kunde bli som vanligt igen.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: dikeskörning, halt väglag, tacksamhet, julros
Jag vill dela er tacksamhet till denne vardagens barmhärtige samarit.
Vilken fantastisk tur de hade. Tur att det finns hjälpsamma människor. Jag upplevde samma hjälpsamhet i maj.