Opolitisk historieskrivning – finns det?

klas-amark-att-bo-granne

Klipp ur bokomslaget: Att bo granne med ondskan

I ett inlägg på den här bloggen de 7 juli uppmärksammar Knut Lindelöf att det i en ny kursbok i historia för universitet och högskolor inte längre är bara Tyskland, som är ansvarig för andra världskriget. Också Sovjetunionen är det.

Det fick mig att tänka på en annan omvärdering, som hos oss, sedan kalla krigets slut, avsatt en strid ström av böcker och andra alster. Här handlar det om vår ambition att under andra världskriget hålla oss utanför detta krig. Och den minsta gemensamma nämnaren i den kritik, som denna strävan utsatts för i ett kvarts sekel nu, är att den helt enkelt var omoralisk.

Det började med Maria Pia Boethius bok Heder och samvete 1991, medan dagens standardverk i ämnet kom så sent som 2011 och dessutom i år kommit i ny upplaga på över 700 sidor. Jag syftar alltså på Klas Åmarks Att bo granne med ondskan.

Båda de här nämnda revisionerna kritiseras nu i sin tur och det – tycks det mig – i en form som om det skulle finnas något slags opolitisk historieskrivning.

När det gäller kritiken av kritiken av vår politik under andra världskriget se till exempel Alf W Johanssons artikel “Något har gått snett i den svenska synen på Andra världskriget” i tidskriften Respons 1/2014.

Men fanns det verkligen någon opolitisk historieskrivning? Brukar det t ex inte heta att dagens historieskrivning är morgondagens politik. Och om vi kopplar ihop de här två aktuella revisionerna, blir då inte den riktigt intressanta slutsatsen just politisk. Det vill säga att i nästa korståg mot Ryssland så skall vi absolut vara med.

  8 kommentarer for “Opolitisk historieskrivning – finns det?

  1. Anders Persson
    2016-09-14 kl. 7:19

    Jag har för mig att det var Storbritannien och Frankrike som förklarade Tyskland krig 3 september 1939 – och som sedan stod i beråd att invadera Norge och Sverige våren 1940 – om inte tyskarna kommit emellan 9 april…

  2. Björn Nilsson
    2016-09-14 kl. 7:57

    Det är rörande med alla som retroaktivt vill förklara Tyskland krig, när faran väl är över och på 70-80 års avstånd. (Töntar!) Det är väl frågan om svenska krigsmakten ens rått på de tyska styrkorna i Norge i krigets slutskede.

    Det är klart, Sverige kunde ju ha följt en massa latinamerikanska staters exempel, och förklarat Tyskland krig några veckor innan tyskarna kapitulerade. Det hade ju varit ärorikt… Förresten, hur många stater var det som förklarade Tyskland krig? England, Frankrike, USA (svar på tyskarnas krigsförklaring som kom först), Brasilien, Finland – var det några fler?

  3. Bo Persson
    2016-09-14 kl. 9:28

    Anders P!
    Ytterligare ett argument för att det inte finns någon opolitisk historieskrivning?

  4. Agneta Norberg
    2016-09-14 kl. 14:21

    Glöm för all del inte Prescott Bush, George W Bushs farfar. Han fick t o m fängelsestraff för att han stöttat Hitler-regimen ekonomiskt. USA väntade ett bra tag innan de satte igång. Men när de såg vad som hände i Storbritannien, så satte de igång. Många inom de höga militärerna i USA hade ju närt den förhoppningen att Hitler skulle slå deras huvudfiende Sovjetunionen. Och redan 1946, hade Truman-regeringen planer på att bomba Moskva från Mildenhall-basen i England. Fråga Daniel Ellsberg. Han med Pentagon Papers, han har en hel del att berätta om USAs tidiga krigsplaner mot Sovjetunionen, som de hade hoppats att Hitler skulle klara av.

  5. Tord Lundgren
    2016-09-14 kl. 19:46

    Ett namn som bör ihågkommas: Maxim Litvinov, Sovjets utrikesminister före Molotov. Om honom skriver Sumner Welles, Roosevelts specielle delegat i Europa, i sin bok Nu eller aldrig:

    Litvinov blev den främste förespråkaren för de principer som låg till grund för Nationernas förbund. Ingen ansvarig europeisk politiker på trettiotalet såg klarare eller varnade kraftigare än han. Olyckligtvis blev han en ropandes röst i öknen. Hans tal om den odelbara freden hölls för döva öron. Hans begäran att västmakterna skulle förena sig med Sovjetunionen gentemot den fara som låg i de tyska rustningarna avvisades. I belysning av de senare årens händelser måste det sägas att ingen politiker på den tiden har fått så rätt på alla punkter som Litvinov.

  6. Sven-Eric Holmström
    2016-09-15 kl. 9:41

    Litvinov misslyckades lika fullt med att få till stånd ett avtal med västmakterna. Förvisso inte hans fel även om han lär ska ha uttryckt skepsis över möjligheten att komma överens med västmakterna. Det var tillräckligt för att han skulle ersättas av den mer erfarne Molotov.

  7. Anders Persson
    2016-09-15 kl. 13:22

    Nog var Litvinov utrikespolitiskt mycket, mycket mer erfaren än Molotov. Men han var jude och det var ju inte så bra om han ville skåla med von Ribbentropp.

  8. Sven-Eric Holmström
    2016-09-15 kl. 18:20

    Anders P!
    Det där är ju det klassiska synsättet, alltså att Litvinov fick gå för att han var jude och riskerade störa diskussionerna med tyskarna. Det är en historieskrivning som inte har något att göra med verkligheten, vilket den brittiske historikern Geoffrey Roberts på ett förtjänstfullt sätt visat.

    I det här synsättet ligger att man från sovjetisk sida redan i början av maj hade börjat planera för MR-pakten. Det saknar stöd för detta. Det var ända från början tyskarna som pressade på för en uppgörelse. På sovjetisk sida var man mycket kallsinnig till de tyska locktonerna.

    Det är fullständigt meningslöst att göra ett byte på utrikesministerposten om det också samtidigt inte innebär en kursändring i politiken. Molotov fortsatte med än större frenesi politiken att försöka få till stånd en uppgörelse med västmakterna. Det var först i slutet av juli 1939 som man från sovjetisk sida seriöst började diskutera med tyskarna. Det var dock inte mer allvarligt menat än att den tyske Moskva-ambassadören Schulenburg i ett telegram till tyska utrikesdepartementet uttryckte sin uppfattning att Sovjetregeringen var besluten att göra upp med västmakterna och att det skulle krävas mycket starka ansträngningar för att förhindra det.

    Litvinov fick gå dels på grund av meningsmotsättningar med Molotov som ju dessutom också var regeringschef och dels för att han misslyckats med politiken gentemot Västmakterna. Litvinov hade exempelvis en ytterst negativ uppfattning om Polen (lär ha beskrivit den polske utrikesministern Beck som en “nazisthallick”). Att Molotov dessutom också tog över utrikesministerposten visar bara på Stalins och Sovjetledningens beslutsamhet att ge utrikespolitiken en större tyngd. Den inre fienden i form av trotskister, zinovjevister och högermänniskor var besegrad. Nu var det utrikespolitiken som skulle prioriteras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.