Ordfront i amerikanska ledband?

Rysk, amerikansk och svensk framsida på Michail Zygars bok om ryska revolutionen.

Under en av mina sista dagar i St Petersburg besökte jag den legendariska storbokhandeln “Dom Knigi” (Böckernas Hus) i det s k “Singerhuset” vid Nevskij Prospekt. I avdelningen för böcker om historia stötte jag ihop med en rysk bekant: “Har du sett den här Anders, sade han och höll upp en tjock lunta. Den kanske är något för dig?”

Boken hette “Imperija dolzjna umeretj – Istorija russkich revoljutsij v litsach”, vilket på svenska kan förstås som “Imperiet måste dö – den ryska revolutionen som den upplevdes av människor”. Undertiteln var nästan som om jag hade formulerat den själv. Just så hade jag jobbat med 1917–följetongen på den här sajten, att se ryska revolutionen, inte bara ur toppolitikernas perspektiv, utan också ur “mannens på gatan”.

Men boken var på ryska och på över 900 sidor, så något inköp var inte att tänka på. Mitt flygbagage var redan ansenligt.

Byggnaden som hyser St Petersburgs berömda storbokhandel kom till vid förra sekelskiftet och har upplevt många öden, från att vara kontor för Singers symaskiner till amerikanskt konsulat under 1:a världskriget.

Hemma igen fann jag att boken översatts till svenska “Imperiet måste dö – vittnesskildringar inifrån den ryska revolutionen” utgiven av mitt gamla förlag Ordfront. På försättsbladet kunde man läsa att den var en översättning, inte från det ryska originalet utan från en amerikansk förlaga utgiven av Foreign Affairs. Eftersom denna tidskrift är mycket respektabel och läses av all världens diplomater var det en kvalitetsgaranti. Jag var dock lite undrande över att de givit sig in i förlagsbranschen…

Livs, levande rysk oppositionell!
Författaren Michail Zygar var okänd för mig, men är av allt att döma en högt uppburen rysk journalist, som nu också givit sig in i historiebranschen, någon slags “rysk Herman Lindqvist”. För några år sedan gav han ut boken ”Männen i Kreml, inifrån Putins hov”, som är baserad på intervjuer med ryska politiker från Putins inre krets. Zygar bor och verkar i Moskva och har varken blivit mobbad, arresterad eller mördad – öden han, som “oppositionell”, borde ha rönt enligt våra mediers bild av förhållandena i Ryssland.

1917 kom Michail Zygar ut med reportageboken om kretsarna kring president Putin, vilken såldes bra både i Ryssland och i omvärlden. Detta borde ju, enligt den västerländska propagandan kvalificera Zygar till en ståplats i Moskvafloden, men han lever och har hälsan.

Zygar kunde som “oppositionell” besöka Bokmässan i Göteborg. Det som dock gjorde mig lite undrande var hans påstående i någon intervju att han med sin bok om 1900–1917 velat peka på likheterna med dagens Ryssland. Det var också något som kördes fram i reklamen för den amerikanska upplagan. Kanske var det sätt knep för att öka intresset för boken i USA.

Inte mycket om revolutionen…
Eftersom den del av ryska historien jag är mest inläst på är revolutionen 1917 började jag med dessa sidor. Men händelserna 1917 upptog bara de sista 80 sidorna av bokens närmare 650. Detta trots att boken enligt Ordfronts omslag skulle innehålla “vittnesskildringar inifrån den ryska revolutionen”. Dessutom var stilen flåsig, någon slags kortfattad telegramstil med korta meningar, lite som ett sportreferat. Värre var att viktiga skeenden hade utelämnats.

Så är t ex skildringen av Lenins försök att i april 1917 från Schweiz ta sig till Petrograd via Tyskland ofullständig och hoppig. På sidan 544 får vi veta att den tyske ambassadören i Bern lovat framföra en begäran till Berlin, men sedan blir det tyst om Lenin. Kom han iväg? Hans namn dyker upp först 13 sidor längre fram, på sidan 557, under skildringen av “julioroligheterna”. Då får vi veta att “Lenin inte befinner sig i huvudstaden”.

Men vad har hänt mellan april och juli? Läsaren får inte veta att när Lenin i mitten av april 1917 anlände till Petrograd höll han ett uppseendeväckande tal där han presenterade sina “apriltester” som kom att ligga till grund för mycket han gjorde sedan.

Lenins “Aprilteser” publicerades den 7 april 1917 i Pravda. I dessa kungjorde Lenin att man inte behövde genomgå en “borgerlig” fas i revolutionen utan kunde gå direkt på det socialistiska samhället.

I maj gjorde Lenin sensation på ett stort möte genom att förklara att bolsjevikerna visst kan styra Ryssland ensamma. Senare i juni kastades han mellan passivitet och aktivism inför förväntade demonstrationer. Han var dessutom under hela perioden febrilt verksam med att dagligen skriva inflytelserika ledare i Pravda.

Allt detta är väl bekant för ryska medborgare, vare sig de gillar Lenin och revolutionen eller inte. Om Zygar hade utlämnat detta skulle han ansetts som mindre vetande av sin ryska läsekrets. Jag misstänkte därför att dessa avsnitt av någon anledning rensats bort i den amerikanska upplagan och därför också saknas i den svenska.

Nu började den vetenskapliga jaktinstinkten vakna. Hur skulle jag utan tillgång till de ryska och amerikanska utgåvorna kunna dra några slutsatser om vad som försvunnit? Jag lyckades få tag i två viktiga ledtrådar: kapitelindelningen i den ryska boken och person- och sakregistret till den amerikanska. Den svenska upplagan saknar tyvärr både person- och sakregister.

Amerikansk utrensning
Den ryska boken är på drygt 910 sidor, mot den svenska bokens 636 och den amerikanskas 576. Det ger i medeltal 65 sidor per kapitel i den ryska boken, 45 sidor per kapitel i den svenska och 41 sidor per kapitel i den amerikanska. Skillnaden beror som sagt till dels på olika typsättning.

Från person- och sakregistret i den amerikanska boken kunde man plocka ut olika namn, notera sidan och se på vilken sida de dök upp i den svenska upplagan. Det visade sig att det råder en nästan absolut proportionalitet mellan den amerikanska och svenska versionen. Multiplicerar man ett amerikanskt sidnummer med 1.35-1.40 får man det ungefärliga svenska sidnumret. Detta gäller dock bara upp till sidan 455 i den amerikanska upplagan. De följande drygt 100 sidorna tas upp av det person- och sakregister som saknas i den svenska upplagan.

Men skillnaden mellan det ryska originalet och den svenska (och därmed också amerikanska) versionen, beror inte enbart på typsättningen. Från kapitelindelningen av den ryska boken var det möjligt att se hur många sidor som fyllde varje kapitel. Detsamma kunde göras med min svenska bok. Och nu var det inte längre fråga om proportionalitet.

Antalet sidor per kapitel framgår av diagrammet nedan. På den horisontella (x-) axeln har jag angivit kapitelnumret, på den vertikala (y-)axeln antalet sidor. Den punkterade linjerna anger medelantalet sidor i de övriga kapitlen.

Antalet sidor per kapitel i de ryska respektive svensk-amerikanska utgåvorna med avseende på varje kapitel i boken. Skillnaden på 10 sidor beror på olika typsättning, men detta förklarar inte de kraftiga förkortningarna av kapitlen 7, 12 och 13.

Om man tar hänsyn till de olika typsättningarna innebär det att i kapitel 7 i den ryska originalupplagan har 20-25 sidor försvunnit och från kapitlen 12 och 13 cirka 70 sidor, d v s större delen av innehållet! Det är just dessa kapitel som handlar om revolutionerna i Ryssland. Så varför har de kortats ner så kraftigt?

Propagandasyften?
Eftersom jag inte kunnat jämför det ryska originalet med översättningarna, återstår bara att spekulera. Om amerikanarna av politiska eller kommersiella skäl velat framhäva likheter mellan Ryssland 1917 och 2017 är det ju förståeligt att de vill ta bort eller minska de delar av historien som inte “passar in” i detta mönster. Eftersom det inte pågår någon revolution i Ryssland just nu kan det vara lämpligt att de delar försvinner ur boken som tar upp vad som skedde 1917. Kvar finns utförliga beskrivningar av “oppositionens” verksamhet före 1917, med vilken man möjligen kan dra paralleller med dagens förhållanden – även om det blir långsökt.

Mysteriet tätnar eftersom det finns två olika amerikanska utgåvor. Såvitt jag sett skiljer de sig åt genom två olika underrubriker på omslaget: Russia’s revolutionary collapse 1900–1917 (Ryssland revolutionära kollaps 1900–17) och The Brief Flowering and Brutal Demise of Russian Civil Society, 1900–1918 (Det ryska civila samhällets korta blomstring och undergång 1900–18). Ingendera överensstämmer med originalets Ryska revolutionen som den upplevdes av människor.

Ordfronts egna tabbar
Ordfront uppger på försättsbladet att boken givits ut av prestigefyllda Foreign Affairs. Men uppgiften är fel. Förlaget heter Public Affairs, och verkar vara ett helt vanligt förlag.

Sedan verkar Ordfront ha gjort egna ingrepp i den amerikanska texten. På sidorna 453–54 finns enligt den amerikanska bokens person- och sakregister faktiskt en redogörelse för Lenins “Aprilteser”. Eftersom också en del andra personer också nämns på samma sida bl a Nikolaj Suchanov, går det att spåra detta ställe till sidan 598 i den svenska upplagan. Suchanov och de andra finns där, men inget om “Aprilteserna”. Det har raderats.

Ordfront verkar också ha gjort en tabbe med omslagsbilden. På den ryska boken har man använt en bild av tsar Nikolaus II, vilket ju är logiskt med tanke på den roll han spelar under perioden 1900–17. Omslaget på svenska upplagan föreställer en staty av en tsar som håller på att nedmonteras. Statyn har slående likheter med Nikolaus II – men det är inte han.

En av de talrika bilderna på nätet som utger sig för att visa nermonteringen av en staty av Nikolaus II i Moskva, när det egentligen är hans far Alexander III.

Fotot är från sommaren 1918 och föreställer nermonteringen av statyn av Alexander III i Moskva. Denne tsar ligger helt utanför historien 1900–17, eftersom han tillträdde 1881 och avled 1894. Ordfront är inte ensamma om att ha tagit fel. Googlar man saken ser man att nästan hälften av de sajter som har detta foto felaktigt gör gällande att det föreställer Nikolaj II.

Jag verkar nu ha sågat Ordfronts bok längs med fotknölarna. Och så hade det kunnat bli om jag inte blivit ombedd av en aktad tidskrift att recensera boken. Så jag satte mig, något motvilligt ner och började läsa boken – från början.

Bingo!
Boken är jättebra – d v s de delar som inte drabbats av amerikansk och/eller svensk “rensning”. Jag kan inte gå in på detaljer i denna redan långa text, det får komma i recensionen, men jag vill mena att “rensningen” av Zygars manus ger inte bara en vanställd bild av historien utan också av Zygars bok och av honom själv som författare.

I de kapitel som inte varit föremål för svensk-amerikansk “rensning”, flyter språket ledigt och innehållet är helt fascinerande. Min jämförelse med Herman Lindqvist är helt rättvis. Liksom Lindqvist har Zygar den lite unika förmågan att väcka intresse hos läsaren för att vilja veta mer; man vill på egen hand börja söka upp mer information om de personer och händelser som skildras.

Några nyckelfigurer i Rysslands politiska liv före 1917. Medurs från uppe t v: Lev Tolstoj, den världsberömde och oppositionella författaren tsardömet inte vågade röra; Sergei Witte, ledande ekonom som 1905 sökte genomdriva att Ryssland fick en liberal konstitution; Georgij Gapon, ortodox präst som blev en av regimen understödd “arbetarledare”; Georgij Plechanov, den ryska socialdemokratins grundare som trots sin “revisionism” hyllades av Lenin; Vjatjeslav Konstantinovitj Pleve, inrikesministern som sökte förryska Finland och genomdriva reaktionära lagar i Ryssland; Jevna Azef, ledande socialistrevolutionär och polisagent.

Men de två kapitel som borde vara kulmen på boken är alltså kraftigt nerbantade. Det säger sig självt att det är omöjligt att på ett kort utrymme (9 och 12 sidor) ge en läsbar skildring av den ryska revolutionens utbrott. Kanske är det på grund av denna litterära misshandel som boken inte attraherat andra förläggare. Den har hittills bara kommit ut på engelska (amerikanska!) och svenska. Jag har inte hittat några tyska eller franska versioner.

Det borde egentligen vara en plikt för Ordfront att ta kontakt med det ryska förlaget och utverka tillstånd att till svenska översätta och publicera de ursprungliga kapitlen 12 och 13. Det är det minsta förlaget kan göra för att rentvå sig efter detta litterära schabbel.

  6 kommentarer for “Ordfront i amerikanska ledband?

  1. Jan Mellring
    2018-11-09 kl. 22:39

    Varför kände jag igen Jevna Azef, ledande socialistrevolutionär och polisagent.

    Tsarens polis Ochranan gjorde som CIA (gladio) och IB: provokatörer i folkliga organisationer som genomförde attentat och provokationer.

  2. Tord Björk
    2018-11-13 kl. 1:02

    Anders Persson är som vanligt underhållande men finns det något politiskt viktigt i beskrivningen av Tsarrysslands utveckling och den ryska revolutionen? Den politiska latheten när det gäller att diskutera utgången av Första världskriget inte minst i Östeuropa är påtaglig. Inte minst i förhållande till våra dagars Ukrainakonflikt.

    Stora delar av vänstern tycks reducera dagens fråga till att betona vikten av neutralitet utifrån ett världsfredsperspektiv, en syn man delar med Kissinger. Man får gå till hemsidan Euromaidanpress för att hitta mer intressanta vinklingar. Här skriver Mark von Hagen om hur både vita generaler med stöd av väst och bolsjevikerna motsatte sig de många initiativen att bilda parlamentariska demokratier med flerpartisystem i Ukraina och på andra håll.

    Bolsjevikerna blir i detta synsätt simpla imperialister, dagens Ryssland likaså.

  3. Anders Persson
    2018-11-13 kl. 10:05

    Vill, med anledning av Tord Björks kommentar, påminna om min “miniserie” om vad som skedde i Ukrainas för sådär 100 år sedan. Detta avsnitt handlar om 1918.

  4. Tord Björk
    2018-11-15 kl. 0:19

    Tackar för länken. Jag blir dock misstänksam när vi svenskar talar om att ukrainare inte förmår bygga en nation/skapa en stat. Sverige har ett av världens mest privilegierade geografiska lägen utan fiender norrut eller västerut med Polhem som menade att vi inte bara skulle bryta malm utan vidareförädla den också, gjuta kanoner m m. Visst är Ukrainas historia talande då som nu. Varje gång man ska komma närmare väst kommer de ledande politikerna i luven på varandra och ekonomin börjar sacka. Jämfört med Vitryssland och flera andra länder har man på egen hand misskött sin ekonomi.

    Likafullt är positionen mellan slavägande krimtatarer, polsk-litauisk adel och Ryssland utan naturliga försvarsmöjligheter en central faktor. Att nationsbildandet till slut kommer till stånd i en epok med tomma fraser om rättsstat utan socialt patos leder till en oroande mix av nyliberal höger som blundar för fascism på gatorna. De som lyssnar på Rysslands tal om Ukraina som territorium hamnar dock fel.

  5. Mats Larsson
    2018-11-15 kl. 16:03

    Ett par intressanta kommentarer av Tord Björk, som jag normalt inte brukar hålla med, men är benägen att göra denna gång.

    Tord Björk tillhandahöll också en länk till Euromaidanpress. På samma hemsida kan man hitta en mycket intressant artikel av Kseniya Kirillova.

    Jag har haft samma intryck [att Moskva inte längre bryr sig om att försöka dölja att man helt kontrollerar de två s k folkrepublikerna i Donbass] sedan mordet på Aleksandr Zachartjenko. I samma ögonblick som Zachartjenko sprängdes till döds, skyllde ryssarna på Kiev. Men ryssarna släppte snabbt hela historien, och det mest troliga är att Z avrättades av ryssarna.

    Frågan är vilka sajter som kommer att hålla fast vid linjen att det inte finns någon rysk aggression i Ukraina?

    “Telling a lie is easy; to sustain one is hard, especially if those at whom it is directed are paying attention” [Kirillova].

  6. Tord Björk
    2018-11-17 kl. 23:56

    Det är inget nytt från min sida. Kritiken av den realpolitiska synen tog jag med för tre år sedan i en andra recension av Sakwas bok om Ukraina. Den första recensionen som publicerades här var mer en pliktskyldig första genomgång. Jag gjorde en djupare analys i en andra recension där jag bl.a. skrev:

    “Denna omsvängning i svensk politik med kurs mot NATO medlemskap förmår Sakwas typ av resonemang knappast förklara. Svagheten i hans bok är att Ukraina ses som en buffertstat och att han håller sig inom en liberal förståelse av världen som utgår från att förnuft och inte dubbla måttstockar ska gälla. Denna svaghet blir påtaglig när Sakwa stödjer en världsbild där stormakterna sägs sömngångaraktigt ha gått in i Första världskriget.”

    Därefter tar jag upp Snyder som jag menar är intressantare om än problematisk också han. Vår käre redaktör Knut Lindelöf menade att man inte kan ha två recensioner av samma bok vilket kan ses som rimligt, recensionen blev därefter aldrig publicerad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.