Den 4–5 augusti 2023 arrangerades Österlens fredsfestival i Simrishamn under mottot ”Fred på jorden. Fred med jorden”. Drygt ett hundratal personer deltog. Enligt arrangörerna var det fler människor som deltog i år än tidigare.

Festivalen genomfördes samtidigt som vi den 5 augusti på DN:s ledarsida kunde läsa att ”När Sverige blir medlemmar i Nato behöver vi göra upp med gamla föreställningar om krig.” ”…att krig är en nödvändig del av mänskligheten som vi känner den.” ”Sverige har genomfört hedervärda internationella insatser i Kongo, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen och Mali.” När vi går med i Nato så innebär det att ”svenska infanterisoldater dödar och dödas i utländska skyttegravar i försvaret av andra länders politiska och territoriella integritet.”

Tidigare har ÖB talat om att vi måste förbereda oss på kärnvapenkrig!

Det är sådan som DN och Jesper Ahlin Marceta som nu sätter tonen i Sverige. Då är det positivt att det finns människor som arrangerar en fredsfestival.

Ett tjugotal personer var inbjudna att tala och delta i samtal. Namnkunniga personer var Birger Schlaug, Pierre Schori, Sverker Sörlin, Frida Stranne och Sven Erik Liedman. För underhållning på kvällen stod Jan Hammarlund och Emil Jensen. Utländska deltagare var Ingeborg Breines, tidigare direktör i UNESCO och Thomas Wallgren, professor i filosofi, aktiv i Nej till Nato, ledamot i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Helsingfors.

Föreningar som hade bokbord och informationsmaterial var Fredsministerium från Danmark, Svenska freds- och Skiljedomsföreningen, Rebellmammor på Österlen, Kvinnor för fred, Klimatinitiativet Simrishamn, Österlens Kvinnojour, Ystads fredsgrupp och Österlens stöd för flyktingar.

Det var en brokig samling föreningar och människor med olika bakgrund. Det gemensamma var engagemanget mot Sveriges Natoanslutning, oron för krig i Europa och klimatkris och hotet mot miljön. Den övergripande frågan var: Vart är vi på väg? Och att Handling ger hopp.

Jag deltog under fredagen och lyssnade på Ingeborg Breines, samtal om vart är vi på väg med Birger Schlaug, Thomas Wallgren och Ellie Civjat från Jordens Vänner och ett föredrag av Pierre Schori.

Ingeborg Brienes, senior rådgivare till världstoppmötet för Nobels fredspristagare, tidigare chef för UNESCO:s Women and a Culture of Peace-program och från 2009 till 2016 ordförande för International Peace Bureau.

Ingeborg Breines talade om ”Fredskultur, utopi eller säkerhetspolitiskt alternativ? Att rösterna för fred är marginaliserade. Vårt samhälle militariseras och det avgöra hur vi skall uppfatta omvärlden. Konflikter delas in i som en kamp mellan ont och gott. Här finns inga utrymmen för nyanser och bakgrundsanalyser.
Breines tog upp Palmekommissionen för nedrustning och säkerhet, om alla staters rätt till gemensam säkerhet. Att man bör satsa på fredsforskning som lägger fokus på hur man kan lösa konflikter. Att man sätter sig in i den andres sätt att resonera och ta deras oro på allvar.

Utan dialog kan man inte lösa konflikter. Nog så viktiga frågor i dagens konfliktfyllda Europa. Breines tog även upp hur media förhindrar en diskussion om det lämpliga i att skicka vapen till Ukraina genom att utestänga och osynliggör de som vågar ifrågasätta den rådande doktrinen.

Ingeborg Breines tryckte på diplomatins roll, att vi inte får ge upp FN och att bygga fred med fredliga medel.
Breines pekade på att vi i dag står inför tre existentiella hot: 1) Klimatet, 2) ojämlikheten i världen 3) risken för kärnvapenkrig. USA har kärnvapen i fem europeiska länder. Ta bort kärnvapnen och då skulle risken minska för Ryssland. Då skulle Ryssland också kunna nedrusta.

Ingeborg Breines avslutade med att vi inte får hamna i apati. Vi måste tro på fredskultur som ett alternativ till militarisering.

Thomas Wallgren från Helsingfors, Birger Schlaug och Ellie Civat deltog i ett panelsamtal om fredsrörelsen 2023 – vilka är vi, vad vill vi och hur arbetar vi?

Thomas Wallgren berättade att Ukrainafrågan skär igenom många rörelser och att många bytte sida efter Rysslands invasion av Ukraina och ställde upp för att Finland skulle söka medlemskap i Nato. De som sa emot stämplades som Putinister. Något som tystade många.

Han berättade om två demonstrationer i Helsingfors efter Rysslands invasion som säger mycket om läget i Finland: No rasism samlade 8.000 deltagare, demonstration mot militarism och kärnvapen samlade 200. Stödet för finskt medlemskap i Nato bygger på rädsla för Ryssland. Men här finns också önskan om revansch från andra världskriget. Wallgren berättade om en begravning i Finland han deltog i. Många av deltagarna var flyktingar från Karelen. När gästerna blev varma i kläderna kunde man höra ”Nu tar vi tillbaka Karelen”.

Scensamtal mellan (fr v): Thomas Wallgren, professor i filosofi, aktiv i nej till Nato ledamot i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Helsingfors, Birger Schlaug, tidigare språkrör för Miljöpartiet, debattör och författare och Ellie Civjat, doktor i elektronik och medlem av Jordens Vänner.

Birger Schlaug talade om att vi lever i en krigskultur där fred och gemensam säkerhet ses som flummigt. I TV paraderar alltfler män i uniformer men det är sällsynt med fredsforskare. Många skräms till tystnad för att inte stämplas som Putinidioter. Att man går fiendens ärende. Det är en retorik som liknar den i Ryssland som gör att Sverige blir alltmer auktoritärt.

Ellie Civat såg sig som en dysterkvist. Att hon blir alltmer pessimistisk om utvecklingen. Det är kriget, klimatet, ekonomin, mänskliga rättigheter. Allt är under attack.

Att hon blir alltmer pessimistisk om utvecklingen. Det är kriget, klimatet, ekonomin, mänskliga rättigheter. Allt är under attack. På frågan om konflikten mellan klimat- och fredsrörelsen svarade Wallgren att i Finland är det en stark betoning på global rättvisa som förenar rörelserna. Schlaug menade att stora delar av miljörörelsen inte tar risken för kärnvapenkrig på allvar. De ser inte krig som ett starkt miljöhot. Civan pekade på att det finns en stark systemkritik inom de unga i miljörörelsen som har det globala perspektivet. Birger Schalug informerade om att de kommande åren kommer mer än 10 procent av statens utgifter att gå till militären. Då det inte är tal om att höja skatter, så vad skall man då ta pengarna ifrån?

Pierre Schori, diplomat och författare

Pierre Schori kallar sig numera för oberoende socialdemokrat och talade om att arbeta för fred och förnuft. Det var ett forcerat tal där han tog upp olika företeelser och händelser i högt tempo och det var inte alltid lätt att hänga med. Han talade om ”Putins barbariska krig” och att Sverige har valt att full ut stödja Ukraina. Visserligen tror ingen att Putin erövrar Gotland men att han vill återupprätta Rysslands forna imperium. Schori menar att Putin satsar på att Trump skall vinna valet i USA. Att vi måste sätta en gräns för Putin och att han har mött sitt Poltava.

Efter detta gick han över och talade om Sveriges Natoansökan och Socialdemokraternas drakoniska lappkast. För borgarna handlade det om att totalt krossa Palmelinjen. Det socialdemokratiska partiet är splittrat i frågan om Nato och många socialdemokrater vill inte att Sverige ansluter sig till Nato. Rysslands angrepp på Ukraina gjorde att det blev akut. När det gäller Turkiets makt över vår Nato-anslutning så står valet nu mellan Erdo?an och Putin så det blir Erdo?an.

Sedan följde kända ställningstagande som: om Sverige har kärnvapen på vårt territorium riskerar vi mål för ryska kärnvapen, att Natodoktrinen bygger på ömsesidig utplåning, att om Trump vinner presidentvalet kan han underminera Nato, att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik militariserats.

Schori talade också om sin nya bok Slummen får sin hämnd. Han avslutade med att fråga vad vi skall göra av vår vrede och förtvivlan? Han svarade själv på frågan med att föreslå en namninsamling med ett förbud mot kärnvapen på svensk mark och att skriva till våra riksdagsledamöter.

Pierre Schori var dunkel om att Sverige har valt att fullt ut stödja Ukraina. Jag frågade honom om hur såg på att Sverige skickar vapen till Ukraina. Svaret var säkert en besvikelse för många med tanke på denna publik. ”Ukraina driver ett försvarskrig och vi kan inte stå passiva. Därför är det rätt att skicka vapen”.

Gudrun Schyman som höll i mötet svarade Schori med att ”det där är vi inte överens om. Det kan vi inte acceptera”. Flera personer tyckte det var bra att jag ställde frågan. Schoris svar kan också ställas mot dagens första talare, Ingeborg Breines, som för ett år sedan på möte arrangerat av Faluns FN-förening sagt ”Det pågår ett proxykrig mellan väst och Ryssland som är svårare att förhålla sig till, och som kan leda till ett tredje världskrig. Det är inget tvivel om att Putin ser Natos utvidgning österut som ett hot. Det är en kamp om makt. Vi måste använda kraften till att inte gå in i krigslogiken. Det är stora demonstrationer i flera
länder i Europa och USA. Vi måste acceptera några kompromisser för världsfredens skull”
, sa hon.

Även Svenska Freds skånska representant vid deras bokbord såg det som Breines talade om. Det är märkligt att en så pass internationellt erfaren peson som Pierre Schori inte ser Natos expansion, att det är ett proxykrig, att Schori trots att han talar om Palmelinjen och militariseringen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik i praktiken sluter upp bakom Natos krig mot Ryssland där ukrainarna får betala ett så skamligt högt pris. Att han inte ser att det fanns en möjlighet till fred i april 2022 som väst saboterade. Han verkar tro att det är Ryssland, eller Putin, som kommer att möta sitt Poltava och inte Ukraina.

Då Pierre Schori skulle passa ett tåg blev det inte möjligt att fråga honom om hur han ser på den tyska fredsrörelsen och det upprop som cirkulerar inom det tyska socialdemokratiska partiet som kräver att Tyskland skall verka för en diplomatisk lösning av kriget och stopp för tyska vapenleveranser.

Föregående artikelVästvärldens kontroll över naturresurserna i Sahel vacklar kanske nu
Nästa artikelMänsklig kontroll över AI-utvecklingen?
Jan Fredriksson
Började sitt arbetsliv som snickare. Läste vidare och studerade etnologi vid Lunds universitet, skrev doktorsavhandlingen "Politisk kultur och samhällsengagemang". Var redaktör för antologin "Vardagens politik" (Nordiska museet), "Folkhemmets sociala ingenjörer" (Carlssons förlag), "Att vinna med 96 procent" (Tankesmedjan Tiden) samt för ytterligare 35 olika dokumentationsprojekt.

12 KOMMENTARER

  1. Tack för denna fylliga rapport, Jan F.
    Det är bra att vi kan börja skönja en VERKLIG fredsrörelse i motsättning till majoriteten i vår folkvalda riksdag. Tråkigt att Schori inte ser skillnaden mellan Ryssland och motståndarna på andra stranden (och i vissa fall även på andra sidan) av Dnjepr (eller Dnipro som det väl bör heta numera på Ukrainsiska). Men huvudsidan måste ändå vara inställningen till Nato. Inom denna front borde kunna rymmas åtskilliga olika ställningstaganden både till Ryssland och Putin. Ukrainas folk för säkert en rättmätig försvarskamp. Men syftena hos leverantörerna av vapen och annan krigsutrustning kan se helt annorlunda ut.

    Dagens socialdemokrati skulle behöva en Wigforss, som både kunde se praktiska vägar till ett framtida demokratiskt välfärdssamhälle och hålla en ideologisk kristallklar linje. Men vad kan man vänta med en Magdalögna i spetsen för det forna arbetarpartiet.

  2. Trots alla vackra ord med löften om varaktig fred bland etablerade vältaliga personer genom tiderna – ”så har krigen dominerat över den efterlängtade freden sedan urminnes tider trots allt!” Vad jag saknar är; – hur alla självutnämnda experter tänkt sig: – att kunna finna realistiska lösningar, att gå till väga för att nå den önskade freden, som tyvärr lyser med sin ständiga frånvaro – gentemot alla ständiga krig, som utspelats och spridit död och förintelse över mänskligheten hittills.

  3. Varför utbryter krig? De flesta skribenter på lindelof.nu skulle nog svara, att krigen drivs fram av kapitalism och imperialism; arbetarklassen har inte utfört sin historiska uppgift, att genomdriva steget till det klasslösa samhället. En reviderad version av den förklaringen är, att det är HEGEMONEN (Förenta staterna) som orsakar 90 procent av allt ont, och att allt bleve nästan bra, om IMPERIET fölle, även om Folkrepubliken Kina, Ryssland, Indien, Sydafrika och andra makter, som finge större inflytande om IMPERIET fölle, icke är socialistiska arbetarstater.

    Jag tror att orsaken är biologisk – hur hjärnan är funtad – och att eländet fortsätter, tills alla vi världsmedborgare (eller AI) har lärt oss tygla vår från evolutionen komna biologi.

    (Avämnes: lindelof.nu-debattörernas texter om HEGEMONEN får mig alltid att tänka på Erik Johan Stagnelius’ diktning om DEMIURGEN. ”För Stagnelius var hela jordelivet underkastat en ondskefull despot, som gnostikerna hade gett namnet Demiurgen” (professor emeritus Anders Olsson, stol nummer 4 i Svenska Akademien).

  4. Det finns mycket som stöder dina tankar om krigsutbrott, Jan Arvid G.

    Och även om utvecklingen i huvudsak följer de gamla linjerna finns sedan nästan halvtannat sekel en sakta växande (trots allt) fredsopinion i världen.

    I just skrivande stund och här i ”västvärlden” är den för tillfället tillbakapressad av allehanda krigsfanatiker med Natos imperialismbefrämjande gloria som riktmärke för tankarna. Men det finns en fredsrörelse och den rör faktiskt på sig. Även om de västliga politikerna just nu drivs av unken russofobi och lika unkna, martiala hjältetankar.

    Men när Ukrainakriget så småningom fallit in i den inomsfäriska konfrontationen ska det även finnas möjligheter att tänka och skriva nyktert och klart om motsättningarna i världen.

  5. Vad blev det av Fredssamtalen i Degerfors?

    Tyvärr kan jag inte se vitsen med att en massa kända människor redovisar sina åsikter hur fred skall uppnås. Den stora arenan nuförtiden är ju TV där den tysta majoriteten skaffar information om krigen som pågår på fler håll än i Ukraina.

    Mitt förslag är att alla som var på Österlen startar var sin studiecirkel med 8-10 deltagare där man kan fördjupa sig om varför kriget blev möjligt och liknande frågor. Nu tycker nog vän av ordning att vad gör jag själv i detta nu.

    P g a sjukdomar är jag låst vid hemmet och här i Göteborg står inte klassisk folkbildning högt i kurs. Kanske lättare i andra delar av landet.

  6. Dennis Z!
    Du skrev att där finns en fredsopinion ”i ’västvärlden’” som ”för tillfället” är ”tillbakapressad av allehanda krigsfanatiker” enär ledare därstädes drivs av ”unkna, martiala hjältetankar”.

    Tror du att dessa två fenomen (fredsopinion tillbakapressad av allehanda krigsfanatiker samt unkna, martiala hjältetankar hos ledare) även finns utanför västvärlden?

  7. <Till de självutnämnda

    ”Vänstern” har alltid rätt.
    ”Fredsrörelsen” har aldrig fel.

    Detta självförhärligande är trist, inte minst i fråga om det ryska kriget mot Ukraina.

    Båda rörelserna har utsett sig själva till de enda legitima företrädarna för en demokratisk och fredlig värld, trots att de bara kan göra anspråk på att företräda sina medlemmar och sympatisörer.

    Men den politiska vänstern och den globala fredsrörelsen består av långt fler människor och sannolikt tar det stora flertalet avstånd från krig och det ryska kriget mot Ukraina och solidariserar sig med landets försvar för sin Fred, Frihet och Demokrati.

    Tack och lov finns det också sådana åsikter och debattörer hos lindelof.nu!

  8. Peter P!
    Dina rader syns mig missa en förnuftig diskussionsupptakt. Jag ser Ukrainas helt berättigade försvar mot den ryska invasionen enbart som en eftergift åt den amerikanska imperialismens krav på att följa ”färgrevolutionernas” agenda. Zelenskij har tidigare gjort framstötar på fredens linje, men förvägrats fortsättningen av dessa (förhandlingar) genom ingripanden av västliga imperialismen temporära eller stående talesmän (t ex Boris Johnson).

    Förhandlingar är det enda som kan stoppa kriget i Ukraina. Detta kräver beredvillighet från en försvarande sida i kriget att uppge visst territorium i en förhandling. Alltså är detta kravet för att en fredsförhandling kan nå fram till en stående uppgörelse. Går man inte med på detta så kommer ytterligare miljontals militära och civila ”försvarare” i Ukraina att få sätta livet till. Och naturligtvis även ett anta ryska soldater på den anfallande sidan.

    Är du beredd att försvara offrandet av civila och militära ukrainare i tusental för att få döda ett antal ryssar?

  9. Som vanligt i politiken och här också…

    …väljer många att prata om annat när ämnet inte intresserar eller argumenten inte är övertygande eller ens gör något avtryck.

    Min föregående kommentar handlade om att en handfull debattörer utsett sig själva till talesmän för både vänstern och fredskrafterna trots att de vet att det finns fler än de egna åsikterna – och att flertalet utan reservationer tar avstånd från det ryska kriget och stödjer Ukrainas försvarskamp och överlåter till dem själva att bestämma hur de ska agera och hur stora delar, om något alls, av sitt lands territorium och politiska suveränitet de ”måste” avstå.

    Varför förvägrar DZ Ukraina denna rätt och väljer att istället både godta och propagera för en landerövrande rysk imperialistisk politik?

  10. Nu blev det intressant! Dennis Z skrev 2023-08-12 23:08 följande: ”Jag ser Ukrainas helt berättigade försvar mot den ryska invasionen enbart som en eftergift åt den amerikanska imperialismens krav på att följa ’färgrevolutionernas’ agenda. Förhandlingar är det enda som kan stoppa kriget i Ukraina. Detta kräver beredvillighet från en försvarande sida i kriget att uppge visst territorium i en förhandling.”

    Dennis Z:s politik är nu tydlig. Jag vill göra en jämförelse med Sveriges bolsjevikers syn på Finland i vinterkriget. Bolsjeviker menar att där finns en internationell klasskamp som är överordnad staters rätt till suveränitet. Om ett land (Finland då, Ukraina nu) är besmittat av västlig kapitalism, har landet inte ovillkorlig rätt till sitt territorium, tycker bolsjeviker och nybolsjeviker, med skillnaden att nybolsjevikerna tillfälligt tvingats ändrat den överordnade principen till ”multipolarism”.

    Sveriges bolsjeviker tyckte under vinterkriget att finlänningar (jag avbryter för en språkanmärkning: ”finlänningar” skall det heta, inte ”finländare”, för -länning är man inom Norden, från grönlänning i väst till ingermanlänning i öst, och -ländare är man utom Norden, som irländare och holländare). Till saken: finlänningarna, menade Sveriges bolsjeviker 1940, ”har gått i döden för en lögn, för en dåraktig och brottslig politik och för utländska intressen”. Så resonerar majoriteten på lindelof.nu om ukrainare: de är för mycket höger, och för mycket väst, och har sålt sig till HEGEMONENS IMPERIUM.

    Vi andra tycker att staters självständighet och gränsers okränkbarhet skall vara överordnade principer. Majoriteten på lindelof.nu tycker att Ukrainas gränser av 1991 (erkända av Ryska federationen) är en struntsak, liksom bolsjevikerna tyckte att det borgerligt styrda Finlands gränser och självständighet var oviktiga. Då tyckte bolsjevikerna att existensen av ”vitgardistregimen” i Finland gjorde att landet förlorade sin rätt att slippa anfallas av Socialistiska rådsrepublikernas union (Sovjetunionen). Nu tycker skribenterna på lindelof.nu att karaktären av Ukrainas ledning och vissa politiska grupper (inte deras sanna karaktär, utan de egenskaper som lindelof.nu-skribenterna enögt och överdrivet tillskriver politiskt aktiva ukrainska) berättigar Ryssland att annektera delar av Ukraina, och behålla rump-Ukraina som en ej fullt självständig randstat. Parallellen med de gamla svenska bolsjevikerna är tydlig: de menade att ett erövrat Finland under Otto Ville Kuusinen skulle betyda att Finland ”befriats från beroendet av de imperialistiska stormakterna”. Nybolsjevikerna menar att ett delvis annekterat, delvis icke fullt självständigt rump-Ukraina vore ett framsteg, enär folket där skulle ha befrias från HEGEMONENS IMPERIUM.

    Bolsjevikernas världsbild var att den klasslösa internationalismen snart skulle göra staterna oviktiga. På liknande sätt tycker våra nybolsjeviker att Ukrainas rätt till sitt territorium är oviktigt tjafs, när multipolarismens klara sol – deras surrogat för den proletära världsrevolutionens klasslösa internationalism – ända snart skall lysa över oss.

    En fotnot, som jag tjatat om förut: gränser är okränkbara även om – SÄRSKILT OM – de är dragna olyckligt, konstigt, nyligen, eller skapar minoriteter. Majoriteten på lindelof.nu fattar inte detta, vilket gör dem ännu villigare att rekommendera styckning av Ukraina.

    En slutkläm för rättvisans och saklighetens skull: Dennis Z skrev ”Ukrainas helt berättigade försvar”, vilket de svenska bolsjevikerna inte skrev i Ny Dag om Finlands lagliga regerings försvar 1939–1940. Men detta sanna ord av DZ förtas en smula av att han menar att Ukraina är skyldigt världen att ge bort sitt territorium.

  11. Jag vill bara i korthet komplettera Jan F:s utförliga inlägg om fredsfestivalen i Simrishamn 4–5 augusti. Jag var där på lördagen och lyssnade på Frida Stranne och Sven Erik Liedman.

    Stranne är en forskare som följt amerikansk politik i mer än 20 år. Tillsammans med Trita Parsi har hon skrivit boken Illusionen om den amerikanska freden. Hon talade mycket om forskarens tredje uppgift att nå ut till allmänheten med sin forskning. Inlägg i media av forskare som inte följer den i media gängse svenska tolkningen av säkerhetspolitik möts av osakliga argument. Forskare känner sig tvingade till tystnad för att inte utsättas för nedsättande omdömen, avsiktliga feltolkningar, beskyllda för att gå Putins ärenden, och att de drivs av USA-hat.

    Ett femtiotal forskare hade kontaktat Stranne och berättade att de inte vågade delta i debatten. De vågar inte, orkar inte eller har råkat illa ut. Debattklimatet i Sverige är absurt. Hon jämförde med situationen i USA där det på ett helt annat sätt är möjligt att ha givande diskussioner med personer som har motsatta ståndpunkter.

    Jag håller på och läser boken och kan inte finna annat att det som skrivs är väl belagt med mer än 600 referenser. Det finns således stort utrymme för en konstruktiv diskussion.

    Att det i Sverige inte går att ha en öppen saklig debatt om dessa frågor gör mig förfärad. Men det bekräftar min uppfattning att media ger en ensidig bild av hur det geopolitiska läget utvecklas och hur olika måttstockar tillämpas beroende på om det är öst eller väst som står för brotten mot FN-stadgan. Ett fritt och sakligt meningsutbyte är själva demokratins livsluft. Vart är vi på väg?

    Sven Erik Liedman talade om de inkompetenta regeringar Sverige haft de senaste decennierna och hur militären blivit en allt större maktfaktor. Officerare har fått allt större tillgång till media som ”experter”. Liedman ville se en ny upplysningstid där kunskap respekteras. Han pekade på den dåliga skolan, en folkbildning som är satt på undantag och frånvaron av mer djupgående samhällsanalyser. Politikerna saknar fantasi om hur samhället skulle kunna organiseras på andra sätt utan de fortsätter istället i gamla hjulspår. Något man bara kan instämma i.

    Fredsfestivalen visar att motståndet mot svenskt Natomedlemskap lever. I vårt grannland Danmark kämpar man mot etablering av Natobaser där. Det handlar om liknande bilateralt avtal med USA som Norge förhandlat fram och som också Sverige och Finland försöker få till med USA. Tyvärr läcker det ut lite om hur ett svenskt avtal kan komma att se ut. Mest information kan man hämta genom att följa debatten i Norge.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.