Our Girl

Just nu rullar serien Our Girl i SVT1, producerad av BBC One, som handlar om en engelsk arbetarklasstjej som bryter sig ur sitt hopplöst trista ekorrhjul hemma, tar värvning i den brittiska armén och hamnar i Afghanistan som sjukvårdare och blir förstås hjälte. Här en trailer.

Jag följer serien av två skäl: Det ena är att jag gillar att koppla av en timme på kvällen med en underhållande TV-serie då och då. Det andra är för att jag är nyfiken på hur brittisk TV ska skildra ISAFs insats i Afghanistankriget.

Det börjar bra. Familjen Daws har stora problem, men stark sammanhållning och kärleksfulla relationer. Ingen är entydigt ond eller god. Pappan är väl den minst sympatiska, men även hans svårigheter skildras trovärdigt och med viss ömhet.

Nå, artonåriga Molly Daws tröttnar på sitt tröstlöst förutsägbara liv och hamnar på ett värvningskontor till armén. Hon genomgår militärutbildningen, klarar sig bra trots hårda prövningar, blonderingen och sminket rinner av, hållningen stramas upp och språket nyanseras. Det blir stil på henne! Man njuter av att se den tuggummituggnade strultjejen förvandlas till en öppen, tänkande och reflekterande ung kvinna. Pygmaliontemat håller bra.

Så långt är allt frid och fröjd och denna utveckling är fullt realistisk. Att hamna i ett sammanhang där man blir tagen på allvar, där det ställs krav som man klarar, där man får lyckas … gör inte sällan underverk. Att det i det här fallet är i den brittiska armén gör det inte mindre trovärdigt.

Från tredje avsnittet handlar det om framförallt om deras verksamhet i Afghanistan. Tre personer; arbetarkillen som är kär i Molly, chefen av finare familj och Molly Daws som blir kär i chefen. Detta triangeldrama håller spänningen uppe och är förstås till för att romantisera förhållandena i en helvetiskt trist militärläger i de Afghanska bergen i närheten av en liten by med människor man inte får se annat än på avstånd. De framstår alla som presumtiva Talibaner (terrorister). Varje burka kan dölja ett maskingevär eller ett självmordsbombarbälte.

Men där finns förstås också en liten söt ficka Bashira, med en dum pappa och dumma bröder, som hindrar henne att gå i skolan. Henne blir Molly kompis med och henne vill Molly rädda från sin dumma pappa, sina dumma bröder och de dumma Talibanerna. Detta får hon till slut chefen att förstå och detta får tittarna sig till livs som det allra viktigaste med deras mission i Afghanistan.

Det är mycket vackra bilder med soldater i motljus, vapenskrammel, helikoptersmatter, tuffa rättskaffens killar, som alla respekterar den unga snygga tjejen Mollys integritet. Inga närmanden, kärleken är kyskt, romantisk och platonisk. Lite trevande smek, men mycket återhållet, kriget kräver ju disciplin. Lite svartsjuka bara, men den hanteras korrekt den med. Allt är helylle.

Nå, men alla dessa unga män (och kvinnor) som idag frivilligt också söker sig till IS i Mellanöstern genomgår med säkerhet samma positivt upplyftande metamorfos som Molly Daws. Skillnaden är endast att Molly väljer angriparnas sida och de IS-frivilliga de angripnas i ett i grunden meningslöst och orättfärdigt imperialistiskt krig.

När får vi se TV-serien om den svenska tjejen som sticker från tristess, sexism och arbetslöshet i storstadsförorten, till militärutbildning i ett IS-läger i Bosnien och sedan vidare till kriget i Syrien för att bekämpa Molly Daws och hennes vänner i Our Girl? Det lär dröja.

Our Girl är en skickligt gjord propagandaserie till stöd för Västvärldens krig ”mot terrorismen för demokrati och mänskliga rättigheter”. Serien kommer att minska motståndet mot dessa meningslösa krig och förmodligen att locka fler arbetarungdomar i Europa att engagera sig i kampen för att ”sprida civilisationen” och ”stoppa det muslimska barbariet”.

Serien ligger helt i linje med den bild som svenska myndigheter naglat fast om den svenska ISAF-insatsen, därför är det naturligt att SVT köpt in den och att den nu visas på bästa sändningstid.