Oväntad hjälp till Röda Armén

När bolsjevikerna och Röda Armén var i en mycket svår situation våren 1920 fick de hjälp från ett oväntat håll, från en av deras ideologiska fiender. Det berättat Anders Persson i dag.

I april 1920 gick polska trupper till anfall mot Ukraina med avsikt att störta bolsjevismen. Färgbilden visar en modern polsk “patriotisk” rekonstruktion av intåget i Kiev den 7 maj 1920.

Våren 1920 var en svår tid för de kämpande bolsjevikerna med hot från norr (ev. återvändande brittiska trupper och finska frikårer), i öster (ev. återvändande amerikanska och brittiska trupper samt japanska), i söder (av “vita” arméer) och i väster – våren 1920 – av ett storskaligt anfall av övermäktiga polska strykor under ledning av statschefen Jozef Pilsudski. Den 7 maj tågade polackerna in i Kiev.

Några dagar innan hade den ryske tsaristiske generalen Alexej Brusilov gjort sensation genom att offentligt förklara att han ställde sig till bolsjevikernas och Röda Arméns förfogande!

Brusilov var inte vilken general som helst. Han föddes 1853 in i en gammal rysk adelsfamilj med långa traditioner av militär tjänst för tsarväldet. Brusilov var, som familjetradetionen bjöd, övertygad monarkist, storrysk nationalist, uppehållare av sträng disciplin både i fält och i familjen, där han framstod som en gammaldags patriark. Han var djupt religiös, ortodoxt troende med en stor portion mystik. Men som militär var han modern.

Modern militär
Det allmänna omdömet om de ryska generalerna 1914–17 som hopplöst inkompetenta gällde inte Busilov. Han var en ständig kritiker av den ålderdomliga ryska krigföringen, som inte ens erkände nyttan av skyttegravar. Brusilov hade också den bland tsaristiska officerare sällsynta gåvan att kunna samtala avspänt och kamratligt med soldaterna.

Faktum var att medan det gick illa på nästan alla fronter, lyckades Brusilof nästan alltid med sina operationer. När den provisoriska regeringen under Kerenskij sommaren 1917 satte igång sin hopplösa offensiv mot tyskarna och österrikarna, gavs överbefälet till Brusilov. Det var tack vare honom som de först 3–4 dagarna var framgångsrika. Men den dåliga moralen och den bolsjevistiska agitationen kunde han inte rå på, och offensiven slutade i reträtt. Brusilov ersattes då med den mer hårdhudade generalen Lavr Kornilov och begav sig med sin hustru till Moskva till någon slags pensionärstillvaro. Han var nu 67 år gammal.

Brusilov “alltför populär”?
Oktoberrevolutionen oroade honom och freden med tyskarna i Brest-Litovsk, med dess stora territoriella förluster, gjorde honom förtvivlad. Men han valde att förhålla sig passiv. Trots frestande erbjudanden från den “vita” sidan, vägrade han att enrollera sig. Han hade ingen avsikt att gripa till vapen emot bolsjevikerna enär “folket har beslutat om Rysslands öde”. Eftersom han var Rysslands mest aktade militär, aktad både till höger och vänster, hade hans passiva hållning stor betydelse för att motverka rekryteringen till den vita armén.

De ledande bolsjevikerna förstod detta och lät honom leva ostört, om än i stor fattigdom. Några som däremot var djupt tvivlande var “tjeckan”, hemliga polisen. Enligt deras förstånd borde Brusilov stå i maskopi med de vita kontrarevolutionärerna. Att de inte kunde hitta några bevis var bara ett tecken på hur slugt han manövrerade. Så den 13 augusti 1918 arresterade de honom med motiveringen att “han är alltför populär”. Han måste spärras in ty annars skulle “folk sluta upp bakom honom”. Han blev dock frigiven efter några månader.

Händelsen verkar inte ha påverkat hans hållning gentemot revolutionen eller propåerna från de vita: han ville inte strida mot egna landsmän.

Kamp mot främmande inkräktare
Men när polackerna anföll i slutet av april 1920 ändrades situationen helt: nu var det främmande trupper som anföll, nu var det hans plikt att försvara fosterlandet. Han erbjöd Röda armén sina tjänster och det accepterades utan tvekan. Med Brusilov följde tusentals andra tsarofficerare som varit overksamma sedan revolutionen.

Efter oktoberrevolutionen hade cirka 8.000 tsaristiska officerare anmält sig till Röda Armén. Dess överbefälhavare Lev Trotskij rekryterade ytterligare 22.000, men det verkar ha varit först med Brusilovs ställningstagande som den stora strömmen började. Man uppskattar att när kriget var över hade sammanlagt 75.000 tsaristiska officerare anslutit sig till Röda Armén. Det innebar att 3/4 av de röda officerarna var från den gamla armén.

För Brusilov personligen hade dock ställningstagandet varit mycket smärtsamt. “Det var det svåraste ögonblicket i mitt liv”, erkände han senare. Han blev av sina adliga släktingar och vänner anklagad för att ha “förrått Ryssland”. I huset rådde dödstystnad. “Familjen gick omkring på tå och talade med varandra viskande. Min hustru och min syster hade tårar i ögonen.”

Det finns ingen anledning att i detta sammanhang gå in på detaljer i Brusilovs insatser i Röda Armén. Man lyckades slå tillbaka och tränga långt in i Polen, så långt att bolsjevikerna började fantisera om att inte bara ansluta Polen till Sovjetunionen utan också sprida revolutionen till Västeuropa. Men polackerna gjorde framgångsrikt motstånd och hösten 1920 ingick man fred på ofördelaktiga villkor för bolsjevikerna. Men då hade också de andra hoten avtagit. Brusilov kunde resa på semester till Karlsbad i Tjeckoslovakien för att vårda sin hälsa.

Vad tänkte Brusilov?
Det intressanta är nu Brusilovs egentliga motiv. Hade han tagit intryck av den folkliga uppslutningen kring bolsjevikerna och fattat sympati för dem? Icke det minsta.

Knappast någon bolsjevik. Andreij Brusilov i full tsaristisk mundering under åren före revolutionen.

För Brusilov var fosterlandet viktigare än tsarvärldet. Därför slöt han upp bakom den provisoriska regeringen 1917. Fosterlandet var viktigare än demokrati. Därför gick han med bolsjevikerna 1920 trots att han avskydde dem lika mycket nu som tidigare. Men han identifierade i deras politiska rörelse en kraft som skulle kunna göra Ryssland starkt. Som politisk ideologi skulle bolsjevismen snart falla av som en tunn fernissa, menade han. Men då hade Ryssland redan blivit återupprättad som stormakt. I detta skulle Brusilov få helt rätt, även om det kanske dröjde lite längre än de 2–3 år han spekulerade i.

Brusilov en “icke-person”
Trots att Brusilovs ställningtagande våren 1920 kanske avgjorde kriget mot Polen och därmed tryggade bolsjevismens maktinnehav, har de kommunistiska historikerna varit ovilliga att göra honom till hjälte. Det är svårt att ens hitta hans namn.

På samma sätt är det i de västliga böckerna och skrifterna: Brusilov förrådde sin klass, han gav bolsjevismen sitt stöd i ett avgörande ögonblick och är bara värd att tigas ihjäl. Den enda bok som mer i detalj uppehåller sig vid honom, och ur vilken det mesta i denna artikel är hämtad, är den brittiske historiken Orlando Figes bok om revolutionen A people’s tragedy.

Lärdomar
Brusilovs ställningstagande är dock inte helt unikt och har resonanser i nutida svenska politiska erfarenheter. I den aktuella debatten om vilka man kan och inte kan samarbeta med verkar två linjer stå mot varandra: den ena utgår från existerande vänner med vilka man tillsammans förverkligar de utsatta målen; den andra utgår från vad “saken gäller” och samlar maximal kraft bakom denna.

När Per Ahlmark 1973 stod på Sergels Torg och krävde slut på de amerikanska bombningarna av Vietnam eller ungmoderaterna av samma skäl anslöt sig till DFFG:s tåg i Malmö, var det inte för att de plötsligt blivit anti-imperialister. Tvärtom, med sitt agerande ville de rädda USA:s anseende genom att få landet att så fort som möjligt avsluta kriget i Vietnam. Deras motiv, liksom Brusilovs, delar vi inte, men det avgörande var deras handlingar som i verkligt god mening tjänade folket.

  2 kommentarer for “Oväntad hjälp till Röda Armén

  1. Anders Åberg
    2018-02-16 kl. 8:55

    Spännande artikel, själv hade jag inte en aning om detta.

  2. Bo Persson
    2018-02-16 kl. 10:01

    Anders P!
    På “Missa inte” den 10 februari fanns en artikel av Anders Björnsson i vilken han skrev att det som behövs är en “doktrin om fosterlandsförsvaret” och nu skriver du om en tsaristisk general för vilken “fosterlandet” var viktigare än såväl tsarväldet som demokratin och som 1920 slöt upp på den bolsjevikiska sidan. Så jag frågar mig om vi idag är på väg in en tid då det på nytt går att använda ordet “fosterland”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.