Bara att tillstå, om än motsträvigt. Jag var ganska bortskämd som barn. Jag som brukar tjata om att jag är sladdbarn och att sådana misstänker, snyft, att de aldrig var riktigt önskade. Stackars oss som tillkom ”på sladden”.

Nästan så att jag narcissistiskt poserar med identiteten som sladdbarn. Titta på mig! Gammal som gatan men likafullt fortfarande ett sladdbarn att tycka synd om.

Jag minns när min älskade lilla mormor Elin, som jag förlorade till kräftan samma år jag fyllde tio, en gång blev riktigt arg på mig. Kan för övrigt inte minnas att hon, min barndoms skyddsängel, blev det vid något annat tillfälle. Alltid lika snäll.

Jag råkade muttra över att jag inte fick överdelen – föredrog just den delen – på sista franskbrödet när kaffe och läsk med smörgås inmundigades vid pensionärsbostadens köksbord. Sådana fasoner tyckte inte mormor om, tillrättavisade omedelbart gossen skarpt.

Dotter till en martinsmältare och uppvuxen under enkla förhållanden på Bruket.

Psykoanalytikerna, ända sedan doktor Freud, påstår att vi formas som mest omedvetet. Det sker en fostran som vi inte märker medan den pågår. I vuxenlivet indikeringar, inte mer än så, på att det skett. Vi är en gåta som aldrig löses.

Även om vi förses med ledtrådar och det skickas signaler från ”källaren”. Men vi det är som vore vi ett isberg, det mesta återfinns under ytan. Det medvetna livet utgör blott toppen på isberget. En utsaga som jag vet knappast delades av Jan Myrdal (se hans Barndom, 1982).

Jag har funderat på hur vi påverkas av de små, förment banala ingripandena. Därför exemplet med mormor som blev arg på sitt bortskämda barnbarn. Ännu mer hur vi formas av det icke-utsagda, tigandets tuktan.

Tigandet, ordfattigdomen, kanske speciellt utmärkande för brukssamhällets aldrig explicitgjorda uppfostringsmetoder.

Stig Sjödin, uppvuxen på Bruket och barndomskamrat med min mor, tematiserade den i sin poesi, underströk som en protest: ”Du har ett språk. Var rädd om det, låt orden alltid betyda vad de betyder.”

Ofta möttes jag av tystnad när jag yttrat något som inte föll den lyssnande på läppen. Som om en rygg vändes mot mig. Och där stod jag med halsen bar, utan att veta ut eller in.

Skam och genans framkallades, lade sig tungt i sinnet. Jag anade att jag gjort bort mig. Men mottog ingen öppen bekräftelse på att jag gjort det. Därmed inte möjligt att ifrågasätta, ta det ett steg längre. Case closed.

Jag kliver runt med en ryggsäck med ett innehåll som jag själv inte packat. Då och då öppnar sig ryggsäcken och innehållet faller ut. Kanske var de inne på rätt spår, analytikerna. Vi fostrades utan att vara medvetna om det. Gåtan består, löses inte.

Och vuxenlivet förvandlas till en pågående, vilsen bearbetning av vad som tidigt gjordes med oss. Ett livslångt arbete utan terapeutiskt bistånd från psykoanalytiker eller andra för uppgiften skolade. Fast det skulle behövas.

Föregående artikelFINLÄNDSK OFFICER KRITISERAR UKRAINAS ARMÉ: DEN DUGER INTE TILL ANFALL…
Nästa artikelPeter Pettersson i Hellvi tipsar
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

6 KOMMENTARER

  1. Mmm ja, så är det kanske.

    Mest minns jag kanske fenomenet att bli trodd och respekterad av vuxna.

    En satkärring på gården beskyllde mig alltid för att ljuga oavsett vad det handlade om. Och hennes barnbarn som kom och lekte hade jag lärt att svära, hon var pingstvän fanskapet, så på köpet blev jag emot religion.

    Motvikten blev den tant som drev speceriaffären runt hörnet. Det fanns en automat för godis utanför affären och en gång stoppade jag in en slant och chansade på översta luckan som jag inte kunde se… den var tom! Gick in och berättade för tant Thorén och, häpna, hon trodde på mig fullt ut och gav mig varor för slanten. Det värmde att bli trodd av en vuxen.

  2. Lasse E!
    Tack för intressant text. Några kommentarer:

    Jodå, JM delade din utsaga. Hör bara: ”Barndomen är en djup skam som sitter i länge. Den kommer efter som surt öl.” (Barndom s 26)

    Han var upptagen av psykoanalys, inte minst i Nic Waals tappning, och hela barndomssviten är egentligen en egenanalys. Men som den egensinnige solitär han var (i all sin kollektivistiska och politiska idévärld) kunde han ju inte låta någon annan sitta vid divanen (som Göran Palm gjorde och lade sig ned inför Margit Norell). JM var sin egen smed – där också. Och han utvidgade synen på det undermedvetna till att gälla hela kultur-historien:

    ”Vi tänker i ordspråk och ramsor och berättelser. Och dessa berättelser är avsiktligt formade. Tradition och historia tänker åt oss i våra ord. Ingen av oss kan kasta loss från detta. Vi kan lika litet kliva bort ur sammanhangen som vi kan lämna vår tid.
    /…/
    Vår kultur sitter i bakhuvudet. Den strukturerar oss.”

    JM i Strandberg Vygotskij i praktiken” (Norstedts 2006)

  3. I fredsrörelsen nu upplever vi kollektivt något liknande. Leif Strandberg säger:

    ”Ofta möttes jag av tystnad när jag yttrat något som inte föll den lyssnande på läppen. Som om en rygg vändes mot mig.”

    I samband med årsdagarna för Rysslands anfallskrig mot Ukraina blev det särskilt massivt. Inga insändare togs in. Massmedia fylldes dag ut och dag in med en ensidig bild av läget. Även i närstående tidningar som Internationalen, Syres ledare (men inte artiklar där vi fick utryemme) och ETC malde på om att vi är det stora hindret som genom att tillåta de som ska rensas ut i våra led skadar fredssaken.

    Många fastnar i samma spår. Späder på sin redan tidigare uppfattning om att allt handlar om Natos utvidgning och att Ryssland är provocerat. I samarbetet för fred på Jorden och fred med Jorden ser det annorlunda ut. Vi tar tag i den samlade civilisationskrisen där militarismen är en del och träffas för att samtala om detta. När massmedia och sociala medier går in i sina bubblor är det dags att tillsammans med de globala folkrörelserna resa frågorna om vilken världsordning och vilket samhälle vi vill ha på nytt. Inte minst genom handling som att protestera mot militärövingen Aurora 23. Den insändaren kom in i alla fall i Ystads Allehanda:

    Vi uppmanar till protester mot militärövningen Aurora 23
    Nätverket Folk och Fred uppmanar till aktioner runtom i Sverige för nedrustning för miljö och välfärd. Detta i samband med den militära storövningen Aurora 23 mellan 17 april och 11 maj som leder i rakt motsatt riktning. Aurora 23 där 26000 soldater deltar innefattar övning av värdlandsavtalet med Nato. Vi knyts allt närmare till denna militärallians med dess krav som fördubblar militärbudgeten. Det leder till nedskärningar för miljön och sociala behov.

    Det är raka motsatsen till vad Sverige och världen behöver. Vi uppmanar istället till eld upphör och fredsförhandlingar i alla pågående krig i Ukraina, Syrien, Jemen och på andra håll.

    Världen behöver avspänning och satsning på fred. Krigsspiralen måste brytas för att mänskligheten ska kunna ta itu med vår tids stora sociala missförhållanden och klimatkrisen.

  4. Leif Str!
    Du är alltid så generös, tack!

    Jag tror dock inte att jag delar din uppfattning om Jan Myrdal i ”självbespeglandets” avseende. Jag känner till hans psykoanalytiska erfarenheter. Han föreföll övertygad om möjligheten till en nykter genomlysning av det egna jaget. Rationell bör människan vara, även gentemot sig själv. Jag behåller dock isbergsmetaforen.

    Kul det sista kopplat till Vygotskij. Jag är uppvuxen med salig mors sedelärande epistlar, där folkliga tänkespråk och ordspråk ofta ingick. Och jag har lagt många på minnet, använder dem titt som tätt.

    När jag reste runt och föreläste om medborgarlön använde jag som rekvisita en sliten bonad jag fann i mitt hem. Höll upp den för publiken.

    Text: ”Flinkt arbete leder snarast till vilan.”

  5. Det omedvetnas stora betydelse. Om våra makthavare av olika slag, i Sverige och utanför, inte alla, men många. Tänk efter, och du kanske tror att du ringar in någon.

    DRIVKRAFT

    Var ständigt upptagen
    alltid på språng
    mycket aktiv
    nya projekt på gång

    Högt tempo inte reflektera.
    Inga förnekade sanningar
    hinner då i fatt dig,
    sanningar hack i häl

    Hårda regler obeveklig.
    Inga bortjagade känslor
    vågar då krypa fram
    ur sina gömslen

    Högt tempo ingen blotta
    och den dagen
    du står vid dödens port
    är du utfattig

    Och maktmänniskor
    vars beslut och scener
    prejar våra liv
    samma sak

    Förnekade sanningar
    får inte hinna i fatt.
    Bortjagade känslor
    får inte krypa fram

    Dessa människor utan ro
    innerst inne rädda
    skapar en värld
    full av rädsla och förödelse

  6. Lasse E!

    Apropå sliten bonad.
    ”Vila!?” skriker Sven-Erik Marklund (son till diplompistvakten och legenden Stor-Erik Marklund) till sin late bror Jan-Erik Marklund.

    ”Vila!? Det kan du göre när masken går treskift genom kroppen din.”

    Men det kanske inte skulle bli en lika finstämd bonad som den din mor broderat?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.