På Piratens dödsdag

Bild från Piratensällskapet

Något av det fulaste en Upsala-akademiker av ett konventionellt, farligt nära att ett ”fyrkantigt”  i hastigheten halkade in som en småelak synonym, snitt vet är när någon försöker att anföra och luta sig mot ”anekdotisk evidens”. 

Det kan, enligt samma akademiker, aldrig tjäna som bevisföring i ett ”positivistiskt”, vetenskapligt sammanhang. Hur fyndig och illustrerande anekdoten än är. 

Och jag som älskar anekdoter, kunde tänka mig att trycka dit anekdotist på visitkortet! Hellre det än det nuvarande universitetstunga ”docent”. Men det låter lite svårsmält och otydligt, kanske. Ska genast tillstås.

I dag Fritiof Nilsson Piratens, där har ni en anekdoternas och de ”små”, lysande pärlornas okrönte mästare, dödsdag. 31 januari 1972 lämnade han jordelivet, födelseår 1895. Han ligger begravd i Ravlunda på det fagert böljande Österlen. Sveriges vackraste landskap. 

I fiskeläget Brantevik utanför Simrishamn, ännu inte förstört genom att invaderas av penningstarka malmöbor och stockholmare, höll min familj semester ett par veckor varje sommar 1964 och 1965. 

Inhysta mitt i byn hos en kaptensänka som tog nästan inget betalt mot att pappa hjälpte henne med huset, målade och gjorde annat. Och mamma bar upp mat till änkan med privatbostad på övervåningen. Den senare hade det inte för fett.

Kivik, och den storpublik från när och fjärran dragande marknaden, med parkeringsplatser som uppförts efter att äppelträd huggits ned, besöktes. Men då bodde inte längre Piraten där, om jag förstått saken rätt. 

Han flyttade till Malmö, där han tillbringade sina sista femton levnadsår. I ett höghus, med lägenhet så belägen, att han längtansfullt kunde kika över mot det Köpenhamn som han älskade. Ofta tog sig till, med båt emedan bron tillhörde framtiden, i sin ungdoms dagar.

På väg ner till Greifswald i Östtyskland för många år sedan, den forna militärbasen Penemünde skulle besökas där tyskarnas ”hemliga” vapen, V2-raketerna, som de trodde skulle hjälpa dem att vinna kriget planerade att tillverkas, övernattade vi i Simrishamn.

På Hotell Svea med utsikt över hamn och hav. På det trivsamma hotellet, med allt som viskar, tisslar och tasslar i väggarna, brukade Piraten häcka. En liten, anspråkslös byst på bardisken, föreställande honom, vittnar om det.

Likaså hängdes det på Kramer i Malmö.^[1] Men det är inte därifrån anekdoten jag vårdar och ber om att få återge härstammar. Utan från självaste Paris och en riktigt flott restaurang i snigelätarnas huvudstad. 

Piraten, Sten Broman och Sigge Hommerberg – de tre skojfriska musketörerna. Tillsammans var de oslagbara. Kunde hitta på vad som helst beträffande gags. Hiade väl upp varandra.

Som att på lyxrestaurangen i Paris beställa in en generös portion jordgubbar, äta blasten och rata resten. De snobbiga servitörerna stod där på led med tappad haka och gapande munnar. De hade aldrig sett på maken. 

Hommerberg läste jag med förtjusning, utsträckt på kökssoffan, i Hemmets Veckotidning som mamma prenumererade på (och jag numera). Han lämnade på det muntraste vis goda råd till den läsare som drömde om att resa utanför landets gränser. 

Apropå den snorkiga, franska kulturen som människor tvekade inför: vågade man verkligen bege sig till Paris? Men det var ju så mycket som lockade och som man ville beskåda med egna ögon. 

Men hur klara sig utan att generas. När man inte behärskar det krångliga, franska tungomålet?

Lugn i stormen och under trikoloren. Hommerberg visste på råd. Språket inget problem. Oroa er inte, kära läsare! När ni behöver anställa en kypare, ropa ”Karlsson” (garcon) bara. Då kommer den eftersökte. 

Om ni skall uttrycka något berömmande, kläm till med ”Träben” (Très bien).

Otuktad som den gosse i sinnet Ekstrand ohjälpligt är, kunde han förstås inte låta bli att testa Hommerbergs råd under en resa till ”ljusets stad” (Nobelpristagaren Peter Handkes benämning). 

Jo då, det fungerade alldeles utmärkt. Trots att den dåvarande hustrun skruvade besvärat på sig.

Hommerberg skrev lite ”jolligt”, om man säger så om hans stil, i Hemmets. Kanske bättre: han anpassade sig respektfullt efter den icke-akademiska läsekretsen. 

Långt senare fick jag veta dels att han således varit kompis med Piraten och kompositör Broman med sina egenhändigt sydda kostymer. Men också att det var en mycket lärd man med gedigen universitetsutbildning i botten. 

Doktorsexamen från Lund. Sveriges andra universitet. Det dolde han skickligt i spalterna i Hemmets. Skrev så att vanligt folk kunde läsa. Något som de flesta akademiker inte förmår.

Anekdoter ska aldrig kvaddas genom att man spörjer om sanningsinnehållet. Minns Truman Capote, han med Frukost på Tiffany´s: förstör aldrig en god historia genom att fråga efter om den är sann. Gäller förstås i synnerhet jordgubbshistorier.^[2]

[1] På Kramer tar jag och min närstående in snart. Jag har många gånger passerat legendariska Kramer, men aldrig bott där. Nu dags! 
[2] Jag slukar just nu Piratens ”Historier från Österlen” (1972). Efter att ha avslutat ”Medaljerna” (1973). Jag njuter av en skrönans mästare.