På spaning efter den morsa som flytt

elva-dagar-i-berlin

Ibland överträffas dikten av verkligheten. Ja, det mest egenartade och svårbegripliga kan plötsligt äga rum.

Jag tänker på den flegmatiske Arne Albin Hektor Murberg från småstadsidyllen K i södra Svealand. Ty vem hade ens i sin vildaste fantasi kunnat ana att den i normala fall så blyge herr Arne mitt i påskveckan 2015 skulle ställa sig i ett gathörn i Berlin och tonsäkert sjunga ”Samborombon, en liten by förutan gata/Den ligger inte långt från Rio de la Plata …” för ingen mindre än Evert Taube själv, till råga på allt en sällsynt entusiastisk Evert Taube, som dessutom, om än tillfälligt, låter sig forslas runt i en gammal tvättpåse från Hotel Munck på Fasanenstrasse.

Visserligen råkar påsens Evert Taube inte vara identisk med den framlidne skalden och trubaduren med samma namn. I stället handlar det om en duvgrå liten fågel som heter Evert och bär familjenamnet Duva (eller ”Taube” som man säger i Tyskland).

Vid närmare eftertanke slirar jag nog ganska rejält på tangenterna. Ett välkänt faktum är ju att dikten också kan överträffa verkligheten då och då … och om sanningen ska fram, så är den nyss relaterade Taube-scenen fiktiv – således påhittad – och återges på sid 278-279 i Håkan Nessers praktiskt taget dygnsfärska berättelse Elva dagar i Berlin (Bonniers).

Murberg är en hjärtegod och sympatisk själ på 35 men definitivt ingen blivande Nobelpristagare (vilket har sina högst konkreta orsaker). I Berlin vistas han på nådigt uppdrag. På sin fars uttryckliga begäran, och för övrigt på dennes yttersta, har ende sonen i klara verba åtagit sig att leta reda på sin egen mor – Violetta Dufva – som hastigt och mindre lustigt bara lämnade hemmet och försvann i dis och dimma, när stackars Arne var en byting på högst 15 månader. Till modern, om han nu lyckas spåra upp henne i det myllrande Berlin, ska han överlämna en liten ask med ett okänt föremål i, alltjämt enligt faderns uttalade önskan.

På sin elvadagarsodyssé genom den tyska jättestaden hinner den intet ont anande hundrakilospysen Arne Albin Hektor stöta ihop med både onda och goda, till exempel med vänsälla Berlinerpoliser, en hundälskande språkekvilibrist, en hämndgirig svartkonstnär och en saffransgul mockasinförsäljare (dvs. en handelsman med särskild inriktning på guldfärgade fotbeklädnader). Också en kittlande häxresa till 1600-talet får unge Murberg tid och tillfälle till.

Det är en saga som Nesser bjuder läsekretsen på, en saga för barn över 18 år i Tage Danielssons och framför allt Astrid Lindgrens efterföljd. Astrid själv och i all synnerhet Bröderna Lejonhjärta apostroferas gång på gång i den löpande texten.

Berlinervolymen är hela tiden rolig och underhållande, ofta putslustig, med både slapstick och burleskerier i rikt mått. Sin förföriska men opretentiösa stilkonst gör författaren inte avkall på. Ja, vi befinner oss under läsningen i Nesserland! Det betyder att död och liv, dikt och verklighet, bildar en samstämd kvartett, där varje fjärdedel är unik. Håkan N:s språk är precist, stilrent och, som alltid, oändligt varierat.

Trots det är Nessers elvadagarsbok ingen av hans främsta. Minst sju av hans tidigare arbeten är snäppet bättre.

Dit hör bland annat Kim Novak- och Piccadilly Circus-romanerna och naturligtvis Skuggorna och Regnet (2004) – som vimlar av uppsåtligt insmugglade faktafel … – och dit hör obestridligen Maskarna på Carmine Street (2009) och De Ensamma (2010). I alla dessa historier finns en berättarnerv, ett slags förtätning och ett helt batteri med svindlande överraskningseffekter på en annan och högre nivå än i den nya boken.

Men icke desto mindre: ich bin ein Berliner! Dock bör man som Nesser-läsare inse att det existerar en viss sorts ögonblick under vilka tiden faller ner i ett svart hål.

... är läst 153 gånger!

  2 kommentarer for “På spaning efter den morsa som flytt

  1. Lars Nilsson skriver:

    Yes, även jag kunde inte motstå en dygnsfärsk Nesser och blev som vanligt förtrollad, även om detta inte var en av hans bästa. En god Nesserskröna kan man inte släppa.

  2. Svante Hoogland skriver:

    Tack för lästipset. Jag har läst de flesta av Nessers verk med stor behållning som “Levande och döda i Winsford”. “Himmel över London” avslutade jag däremot vid 3/4 lästa sidor. Den här verkar kul.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.