Palmemordet (II): Varför mördades inte också Lisbeth?

Marcus Anderssons omdiskuterade bild ...

Konstnären Markus Anderssons omtvistade målning “Christer Pettersson” i serien Svenska syndabockar.

Ett av problemen de har som vill publicera sig om Palmemordet i skrift, film eller TV, är att de arbetar på en mer eller mindre kommersiell marknad. För att få sina artiklar, filmer eller dokumentärer antagna, och sedan sedda, måste de ha något att komma med. Har något Stort skett måste det ha en Stor orsak. Men på lindelof.nu, en icke-kommersiella sajt är detta möjligt!

Olof Palme var en framträdande och kontroversiell politiker och vi vill gärna tro att det måste ha varit något Stort bakom hans död. Att han skulle ha dött av misstag eller av någon ensam galning duger inte, han får inte ha dött förgäves. Genom att lyfta fram olika organisationer eller grupper som möjliga anstiftare tillfredsställer författare eller filmare för det första vårt behov av att alltid finna en orsak: saker och ting kan inte bara ske av slumpen.

För det andra ger det tillfälle att låta Olof Palme tjäna politiska syften också efter sin död, genom att vi kan sätta åt fascistiska Norrmalmspoliser, den gamla rasistiska Sydafrikaregimen, reaktionära örlogsofficerare eller fanatiska sionister bland andra.

Men jag tror inte på någon konspiration

  • Olof Palme var vintern 1985-86 illa ute. Harvardaffären, löntagarfonderna, Dalaupproret och andra motgångar gjorde att man kunde vänta att han skulle komma i en djup kris senare på året. Insiders visste kanske om kritiken mot honom från partiets inre kretsar? Varför skulle man ödsla krut på en politiker som redan verkade vara på väg ut?
  • Att Palmes kommande möte med Gorbatjov i april skulle stoppas genom att skjuta honom, faller på sin egen orimlighet. Gorbatjov hade berömts av Margaret Thatcher som en man som man kunde göra affärer med. Bland de som välkomnade Gorbatjov och hans inflytande var också anti-kommunister.
  • Konspirationer planeras dagligen och stundligen. Alla människor och grupper handlar efter mer eller mindre genomtänkta planer. Men, ju mer invecklade dessa är desto mindre troligt är att de går i lås. Det är bara Jönssonligan som brukar lyckas. Dock kan en serie av mer eller mindre slumpartade händelser i efterhand se ut som en väl planerad konspiration.

Att hetsen mot Palme vintern 1985-86 skulle förmått någon ensam individ att ta saken i egna händer är en annan sak. Man ska då hålla i minnet att en sådan person kan lika gärna komma från “vänster” som från “höger”, det var ju trots allt mer “vanligt folk” som var upprörda över Palmes agerande än antalet reaktionära poliser, officerare, affärsmän eller ungmoderater tillsammans.

Vad som återstår som troliga gärningsmän är de kommersiellt föga gångbara alternativen “ensam galning” eller “fel man” – men också det kommersiellt gångbara “personliga motiv”. Palme hade ju också ett privatliv som inte var helt okomplicerat.

SÄPOs analys?
Antag att SÄPO hösten 1985 analyserade sannolikheten att Olof Palme, utan skydd, skulle råka ut för ett attentat som skulle döda eller svårt såra honom. Kanske skulle de ha kommit fram till en sannolikhet på 1% varav 0,7% utgjorde politiska motiv, 0,2% personliga och 0,1% “fel man”.

Vad som bland annat påverkade mig i Gunnar Walls intelligenta böcker är påpekandet att paret Palme anlänt till Rådmansgatan T-banestation, norr om biografen Grand. Funnes det en konspiration borde gärningsmännen i så fall vänta sig att paret tog samma väg tillbaka. Men från denna del av Sveavägen finns det inga rapporter om män med walkie-talkies och dylikt.

Hursomhelst, när jag läste Walls böcker slogs jag av en annan tanke som jag burit med mig i trettio år utan att gå på djupet med den: Varför mördades inte också Lisbeth Palme?

Gärningsmannen avvek från platsen, troligen mot Tunnelgatan, sedan han skjutit mot Lisbeth Palme, men bara skadat henne lindrigt. Detta leder mig till tre spekulationer:

  1. Olof Palme sköts inte av något “proffs”. Denne hade i så fall antingen skonat Lisbeth, eftersom hon inte utgjorde något politiskt hot. Eller också mördat henne med ett tredje skott, nu när det första missade. Att också proffs kan agera förvirrat visade svenska polisen mordnatten. Men de var oförberedda.
  2. “Den ensamme galningen” är då mer trolig. Hans pistol kanske krånglar efter de två första skotten. Kanske hade han bara två skott i pistolen och måste fly när något tredje skott inte går av. En professionell mördare hade nog haft bättre koll på sitt vapen. Eller så ångade sig “galningen” när han skjutit sina första skott.
  3. Om motivet är personligt gäller kanske det senare, i synnerhet om gärningsmannen är bekant med paret Palme. Lisbeth kan ha känt igen honom (eller henne?) men sedan avsiktligt hållit tyst under polisförhören för att inte avslöja relationer som kunde skada familjens anseende.

Till slut kan man inte utesluta att den ensamme gärningsmannen – Christer Pettersson eller ej – inte var galen eller leddes av “palmehat”, utan valde fel offer, att han efter att ha skjutit två skott inser han att han tagit fel på person och dennes “flickvän” och flyr från platsen.

Sannolikheter före och efter
Men är det inte oerhört osannolikt att någon skulle mörda Sveriges statsminister av misstag? Enligt vad SÄPO antas ha kunnat ha kommit fram till skulle ju sannolikheten bara vara 0,1%, en promille!

Jo, men det gällde sannolikheten innan Palme blev skjuten. När han nu är skjuten, och attentatet säkerställt till 100% följer av den tänkta bedömningen att det nu är 70% sannolikhet att motivet är politiskt, 20% personligt och hela 10% att det var av misstag, d v s lika stor risk som att han överhuvudtaget skulle utsättas för ett attentat.

Detta är en tillämpning av något som inom statistiken kallas “betingad sannolikhet” och är en viktig del av “Bayesiansk statistik”. Den har delgivits er inte för att demonstrera någon matematisk ekvilibristik, utan för att fästa er uppmärksamhet på ett vanligt missförstånd som förväxlar vad som är sannolikt före och efter en inträffad händelse. Ett sådant exempel utgör den friande domen av O J Simpson.

Betingad sannolikhet i brottmål
Simpsons försvarsadvokat visade, helt korrekt, att sannolikheten att en amerikansk make, som misshandlar sin hustru, sedan också mördar henne, är mycket liten.

Men frågan var fel ställd. Nu var hon mördad så den relevanta sannolikheten är nu: vad är sannolikheten att en mördad gift kvinna, som misshandlats av sin make, sedan blivit mördad av just denne? Och den sannolikheten är mycket hög, så hög att Simpsons försvarsadvokat hade fått svårt att frikänna sin klient.

Tillbaka till Palmemordet kan man inte vifta bort hypotesen att Palme sköts av icke-politiska skäl. Men man kan inte göra det utifrån den förhandssannolikhet som lätt inställer sig i vårt medvetande, utan man måste göra det utifrån en efterhandssannolikhet som är besvärligare att mentalt få ett grepp om. Men eftersom den senare, som kan räknas i tiotals procent, är mycket högre än den förra, som kanske uppgår till en eller annan promille, är det inte så otroligt som det kan låta att Olof Palme sköts av misstag eller av rent personliga skäl.

Det senare skulle förklara det som engagerat “privatspanare” lika mycket som själva mordet: allt hysch-hysch efter mordet.

Fortsättning följer snart …

  8 kommentarer for “Palmemordet (II): Varför mördades inte också Lisbeth?

  1. Gunnar Thorell
    2016-02-28 kl. 10:06

    Nej!
    Du missar att det också finns mäktiga krafter för att dölja sanningen om ett lönnmord på en statschef.

    Det kan ta decennier innan någon av konspiratörerna (typ på sin dödsbädd) säger sanningen. Jämför hur det varit med olika lönnmord historiskt.

  2. Pär Engström
    2016-02-28 kl. 11:29

    I gårdagens Nyhetsmorgon TV4 klargjorde Hasse Aro några konstateranden om Palmemordet som kan vara värda att notera.

    En skillnad mellan Palmemordet och Kennedymordet är att i det förstnämnda bestämdes färdvägen för den mördade i stunden, medan Kennedys färdväg genom Dallas var känt veckor (kanske månader) i förväg. Detta betyder att mördaren i Kennedys fall kunde i förväg planera mordet, var hen skulle skjuta ifrån etc. – medan denna möjlighet inte fanns vad gäller Palmemordet. Det sistnämnda bygger på att vi utgår från att Lisbeth Palme inte är inblandad i mordet.

    Det är tre slumpmässiga val som ligger till grund för ovanstående konstaterande. När Palmes son mordkvällen ringde sin pappa bestämde de inte att de skulle träffas på biografen, enligt sonen hölls detta öppet – detta eftersom makarna Palme redan hade sett filmen “Bröderna Mozart”. Det var alltså inte bestämt i förväg att makarna Palme skulle gå på filmen “Bröderna Mozart” utan det bestämdes i alla hast.

    Det var heller inte bestämt att de skulle gå Sveavägen när de gick ifrån biografen. Detta bestämdes efter filmen. Det var heller inte bestämt att paret Palme skulle korsa vägen på det övergångsställe de gjorde, detta bestämdes medan de gick.

    Sammantaget leder detta till att sannolikheten till att mordet var planerat, med flera inblandade, minskar. Hur skulle i så fall de inblandade veta när och var de skulle slå till? Hur skulle de veta vilka flyktvägar de kunde ta när de på förhand inte visste var paret Palme skulle gå?

    Det kanske var så att det var slumpen som spelade in – ungefär på samma sätt som slumpen spelade in när vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh blev mördad.

  3. Anders Persson
    2016-02-28 kl. 11:45

    Gunnar!
    Några av de få verkliga konspirationer vi känner till var mordet på Caesar 44 BC, Gustav III 1792 och Trotskij 1940.

    Det flesta i nutiden har varit terroristgrupper (ryske tsaren Alexander II 1881, ärkehertigen Ferdinand och hans hustru 1914, jugoslaviske kungen Alexander och Frankrikes utrikesminister Barthou 1934, Bernadotte 1948, Aldo Moro 1978, Yitzhak Rabin 1995, Anna Lindh 2003 o s v).

    Det är också påfallande i vilken grad slumpen spelat in i många av attentaten eller attentatsförsöken: Ferdinands bil körde in på fel gata, Anna Lindh hade otur, vädret var vackert i Dallas så Kennedy körde genom staden utan sufflett, Hitler sparkade undan väskan med bomben placerad under bordet etc.

    Dessutom verkar världens ledare ha ett slags “gentlemen´s agreement” att inte döda varandra. De ger gärna order om att döda motsidans underhuggare, men inte sina jämlikar.

  4. Kjell Martinsson
    2016-02-28 kl. 13:20

    Jag såg en film på YouTube, där Sven Anér intervjuas i drygt femtio minuter. Den gamle DN-journalisten säger sitt hjärtas mening och problematiserar bl a med ett foto på Lisbeth Palme, vilket sägs ha tagits när hon kommer in till Sabbatsbergs sjukhus. Varför åkte hon inte med i ambulansen, undrar Anér. Poängen i hans resonemang här är att hon bytt till kappa från att ha haft en mockapäls. Det kan ju ha en plausibel förklaring.

    Se filmen, rekommenderar jag, Anér har lagt ned hela sin själ i att utreda frågan och hans intellekt – klarhet och skärpa – är så nära 100% man kan komma.

  5. Bo Persson
    2016-02-28 kl. 16:47

    Jag kan inte något konkret om Palmemordet, men jag har svårt att inte tro att det var ett statsmord, och jag utgår då från det faktum att han knappt hann dö förrän utrikespolitiken/säkerhetspolitiken lades om 180 grader.

    Vi gick med i EU. Med bevarad neutralitet som det hette. Och vi började närma oss Nato. Det värnpliktiga folkförsvaret blev yrkessoldater i USA:s tjänst. Vi knöts allt närmare USA/Nato. Syftet med alliansfriheten – alltså neutraliteten – gavs upp.

    Hade Palme egentligen inte något stöd i partiet för den klassiska Undénlinjen. Den tysta majoriteten ville ha en ideologisk säkerhetspolitik? Man visade det bara inte utåt. Utan nöjde sig med att bida sin tid.
    Är det någon som vet något om detta. Det enda jag vet är att man i regeringen var innerligt trött på honom när han i början på 80-talet jagade Carl Bildt och ville sätta honom på undantag. (Jämför Erlander/Hjalmarsson historien på sin tid!). Henrik Berggren har skrivit om detta i sin Palmebok ”Underbara dagar framför oss”.

  6. Anders Persson
    2016-02-28 kl. 18:31

    Bo P!
    Jag är inte så säker på att en massa saker lades om 180 grader efter Olof Palmes död. De hade börjat läggas om redan innan hans död. Jag tror inte att något hade varit annorlunda om han levat efter 1986.

  7. Bo Persson
    2016-02-28 kl. 23:18

    Anders P!
    Ja, när det t ex gäller nyliberalismen så fick ju Feldt och hans pojkar på finansen hållas och Feldt klagar till och med på Palmes ointresse i sammanhanget.

    Men när jag talar om “180 grader” så är det ju utrikespolitiken och säkerhetspolitiken som åsyftas.

  8. Anders Persson
    2016-02-29 kl. 21:44

    Kjell!
    Jag är nog inte så hemskt imponerad av Sven Anérs video. En hel del av de felsägningar har gör (t ex Kammakargatan i st f Adolf Fredriks Kyrkogata där paret Palme sneddade över Sveavägen) kan man förklara med Anérs ålder och trötta tillstånd.

    Men hans inledande påstående att mördaren skjuter sitt andra skott i luften, förstår jag inte. Varför skulle han göra det? Och vad har Anér för belägg att han gjorde det? Hittades inte båda kulorna inte långt från mordplatsen? Det hade inte gällt om en av kulorna skjutits upp i luften, såvida det inte var rakt upp i luften. Men, återigen, varför skulle mördaren göra det?

    Vidare om jag stod och skulle skjuta Sveriges statsminister och just innan dådet blev igenkänd av två flickor, så skulle jag inställa operationen.

    Att konversationen mellan estländaren (mördaren) och hans kontrollant skedde på finska är intressant. Kanske gjordes det i tron att eventuella avlyssnare inte förstod finska. Det är ett vanligt misstag som finsktalande gör, att tro att närmaste finsktalande är flera kilometer bort. Det ökar lite grand autenticiteten av Anérs berättelse!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.