Palmemordet – Några frågor till Lars Borgnäs

”Olof Palmes sista steg”, med underrubriken ” – i sällskap med en mördare”, heter den senaste boken av Lars Borgnäs om Palmemordet. Den utkom 19 februari i år hos Bokförlaget Semic.

Lena Andersson har skrivit förord som kan läsas som en introduktion. Lars Borgnäs inleder sedan med orden

När paret Palme kom ut från biografen Grand och sammanstrålade med sonen Mårten och hans flickvän var fällan gillrad 350 meter därifrån.

Boken utgår verkligen från Palmes sista steg. Från de första vittnesförhören rullas upp en analys där Lisbeth Palmes agerande under mordutredningen diskuteras ingående. Sanningen fick inte komma fram, och möjliga anledningar diskuteras.

Han skriver om sina tidigare undersökningar:

Misstaget jag gjorde var att jag tidigare inte drog rätt slutsatser [om de två skotten].

Det var nog ingen annan heller som genomförde hans nya noggranna resonemang.

Lars Borgnäs tror att mordet kan lösas under vissa omständigheter, vilka han anger. Vi beundrar honom för hans noggrannhet, arbetsinsats och tålamod.

Jag mejlade honom och frågade om han ville svara på några frågor, och här följer frågorna med Lars Borgnäs´ svar.

BB: Det har troligen lagts ut villospår. Från Hans Holmér finns ett berömt yttrande: ”När sanningen om mordet kommer fram kommer Sverige att ’skakas i sina grundvalar’.” Kan vi anta att uttalandet inte var ett villospår, utan att han var uppriktig?

LB: Det går inte att säkert säga om uttalandet var allvarligt menat. Men, som jag beskriver i boken, när Holmér blev tillfrågad om yttrandet inför Riksdagens Konstitutionsutskott år 1988 vägrade han att kommentera det. Men han förnekade inte att han sagt det – han ville bara inte utveckla det.

BB: Om Holmérs uttalande hade grund, så kan vi rensa bort sådant som Sydafrikaspåret, för det är inget som gör att Sverige ”skakas i sina grundvalar”. Kan man se det så, och finns det i så fall av samma skäl andra spår som kan rensas bort?

LB: Om vi ska ta yttrandet på allvar kan det innebära att sanningen, som Holmér uppfattade det, ryms inom någon samhällsviktig verksamhet, för vilken allmänhetens förtroende allvarligt skulle rubbas vid ett avslöjande. Där skulle jag kunna läsa in exempelvis polisen, Säkerhetspolisen Säpo eller Försvarsmakten. Men det är naturligtvis bara en gissning. Sydafrikaspåret, som du nämner, skulle mycket väl i sin svenska förgrening kunna tänkas leda in i dessa kretsar och skulle därför kunna ha sådana omskakande konsekvenser som Holmér talade om.

BB: När och varför insåg du att det var det andra skottet som träffade Palme, och vad får det för betydelse?

LB: När jag för ett antal år sedan bestämde mig för att göra en ny närläsning av förhören med mordplatsvittnena och av andra dokument med anknytning till mordhandlingen, insåg jag att skottföljden med nödvändighet blir den omvända, d v s Lisbeth Palme först och Olof sedan. Det är en följd av effekten av Olof Palmes skottskada, tidsavståndet mellan de två skotten och vittnenas entydiga beskrivning av att Olof Palme föll först i samband med det andra skottet.

Detta har till att börja med betydelse för frågan om gärningsmannens motiv. Varför ville han först angripa Lisbeth Palme? Men det innebär också att mordet inte kan ha gått till så som Lisbeth Palme beskrivit det. Makarna gick inte sida vid sida vid första skottet, och gärningsmannen dök inte upp så överraskande vid deras sida som hon beskrev det. Hon borde också ha haft större möjlighet att se honom än vad hon själv har uppgett, och på närmare håll. Hon påstod sig ju ha sett mördarens ansikte – det var därför hon ansåg sig kunna peka ut Christer Pettersson – men det var senare i förloppet och på längre avstånd.

Tillsammans med andra vittnesmål från mordplatsen stärker det bilden av att Lisbeth Palme inte gav en korrekt bild av händelseförloppet som ledde fram till mordet, och till det måste hon givetvis ha haft ett starkt skäl.

BB: Om paret Palme gick en bit tillsammans med mördaren, är det då möjligt att Lisbeth Palme visste hur mördaren såg ut?

LB: Se svaret ovan, hon bör ha haft tillfälle att iaktta mördaren på ett helt annat sätt än hon medgav efteråt, kanske även höra honom prata. Varför hon höll detta för sig själv är en obesvarad fråga men jag anger några tänkbara förklaringar i boken.

BB: Antag att Holmérs uttalande hade grund samt att Lisbeth Palme motarbetade utredningen. Vad betyder dessa två antaganden sedda tillsammans?

LB: De kan ha haft olika skäl för sitt agerande. Vi vet inte exakt hur Holmér valde att tolka sitt uppdrag, men vi vet att han utförde det genom att köra utredningen i diket och avstå från att följa upp viktiga ledtrådar, exempelvis alla iakttagelser av okända män med walkie-talkies.

Lisbeth Palmes skäl att inte ge en korrekt bild av mordhändelsen och inte heller fullt ut samarbeta med utredarna kan ha varit rent privat, exempelvis att hon drevs av rädsla och kände sig tvungen att agera på det sätt hon gjorde. Vem som helst kanske hade agerat på samma sätt, ställd inför den situationen under de omständigheterna.

Jag ser som en möjlighet att både Holmér och Lisbeth Palme visste eller misstänkte, att Säpo hade ett finger med i spelet, att detta inte kunde avslöjas utan oacceptabla konsekvenser och att den insikten fick betydelse för bådas agerande.

BB: Vilka möjligheter finns att få fråga ut bekanta och anhöriga till Hans Holmér om hans uttalande?

LB: Det vet jag inte. Jag tror inte hans dåvarande flickvän, sedermera hustru, har uttalat sig offentligt. Huruvida hon är hörd av utredarna är okänt. Det skulle ju vara intressant om så är fallet, med tanke inte minst på oklarheterna kring Borlängebesöket.

BB: Det ser ut som att för Lisbeth Palme fick sanningen inte komma fram. Vilka möjligheter finns att få fråga ut bekanta och anhöriga till henne?

LB: De möjligheterna är goda. Sönerna lever ju och kan vara väl insatta i Lisbeth Palmes tankar och handlande. Eftersom hon inte längre är i livet kunde det finnas utrymme för att sådan information som förut var onåbar nu skulle gå att få fram i nya förhör.

Mot detta talar givetvis att de samfällt har förklarat sig vara beredda att lägga pappans död bakom sig i och med utpekandet av Stig Engström – vilket för övrigt tycks mig vara en besynnerlig inställning med tanke på den synnerligen tunna bevisningen.

BB: Stig Engström, den numera avlidne så kallade Skandiamannen, har i boken en egen del. Efter att boken kom ut har utredningen lagts ned och han har utpekats som Palmes mördare. Vad kan göras för att han och närstående ska få upprättelse?

LB: Det tycks bli en uppgift för engagerade journalister och andra sanningssökare eftersom polis och åklagare nu har abdikerat och sagt sig låta skenlösningen med Engström bli en slutpunkt.

BB: Låt oss överväga en allmänhetens egen Palmeutredning som
– sammanställer material som finns från böcker, radio och TV, statliga utredningar, tidningsartiklar, webbplatser
– gör allt tillgängligt och lätt sökbart på en webbplats
– tar emot tips om vad som kan begäras ut från den nedlagda utredningen och
– organiserar en rörelse med kongresser, stadgar, medlemsavgift och styrelse…

Vad tror du om möjligheten till en sådan förening med en aktiv webbplats, och vilka blir i så fall dess första eller viktigaste uppgifter?

LB: Tanken är sympatisk, men uppgiften för allmänheten tror jag ska avgränsas till just det jag nämnde i föregående svar, nämligen att söka information som kan ta fram sanningen om Stig Engström.

Uppgiften att fortsättningsvis söka lösningen på mordgåtan tror jag inte är något som representanter för allmänheten ska åta sig frivilligt. Mord ska utredas av polis och åklagare, och det är rättssystemets skyldighet i en demokrati som Sverige att inte avsluta en utredning av ett statsministermord innan man vänt på alla stenar. Det inbegriper de som hittills varit helt orörda: Säpo och de militära myndigheterna inklusive deras hemligaste grenar. Krister Petersson erkände ju att man inte fick tillfredsställande svar på sina frågor, och man har inte heller fått genomsöka de hemliga arkiven. Innan dessa dolda skrymslen genomsökts kan inte mordutredningen anses komplett.

Så långt Lars Borgnäs.

En tidigare bok av honom i samma ämne är En iskall vind drog genom Sverige 2006 med ny utgåva 2019. En mycket grundlig genomgång av det mesta kring mordet.

År 2011 kom Nationens intresse som behandlade mordet på Palme samt två andra besvärande händelser: Ubåtskränkningarna samt Estoniakatastrofen.

Lars Borgnäs har gjort program i radio och TV, och de har betytt mycket för intresset för och kunskaper om mordet på Olof Palme.