Nära Seine var det populärt att ställa upp sitt staffli vid trottoarkanten. Kanske kunde det resultera i en beställning. Så här tidigt på morgonen har bouquinisterna ännu inte öppnat sina lådor.

Det var strålande sommarväder under våra dagar i Paris och jag började med att promenera längs Seine där folk passade på att njuta av solskenet, gärna med ett metspö i handen. Så småningom utvidgades alltmer mina vandringar men jag inser nu att jag enbart strosade omkring i de centrala delarna av staden som enligt min lilla kartbok Plan de Paris består av tjugo Arrondissement och därutanför ett antal Communes de Banlieue.

Paris indelades första gången i arrondissement den 11 oktober 1795, den gången 12 stycken. Ny uppdelning gjordes år 1860 av Napoleon III då många förstäder anslöts till Paris. De är administrativa underenheter till Paris stad och är idag 20 stycken, namngivna och numrerade från 1 till 20 i en spiral från centrum och utåt.

En fridfull stund på Rive droite, högra stranden av floden Seine.

Man förknippar Paris med den storslagna stadsplaneringen. Med raka breda avenyer som Avenue des Champs-Élysées, centrala platser och byggnadsverk som La Place de l’Etoile med triumfbågen, Place de la Concorde och Champ de Mars med Eiffeltornet och École Militaire. Samt de stora parkerna med Bois de Boulogne i väster och Bois de Vincennes i öster.

Allt ett resultat av att Napoleon III år 1853 utnämnde Georges-Eugène Haussmann till Préfet de la Seine och gav honom i uppdrag att nydana Paris ålderdomliga stadsplan med smala gränder och förfallna byggnader. Resultatet ser besökarna i dag men man kanske inte tänker på vad förändringarna betydde i ett annat avseende. Vad som hände under marknivån.

Det centrala Paris var en blandning av välstånd och fattigdom. Var som helst kunde man se clocharder. De bara ingick i stadsbilden.

Vid mitten av artonhundratalet var de centrala delarna av Paris överbefolkade och trångbodda. Koleraepidemier hade härjat i staden 1832 och 1848. Avloppsvatten rann direkt ut i Seine varifrån också större delen av färskvattnet togs. Det pumpades upp med hjälp av ångmaskiner. En del färskvatten kom också via en kanal från floden Ourcq, en biflod till Marne. Vid högvatten i Seine blev det ofta översvämningar i husens källare.

Amerikanska soldater turistande i Paris. Här är det Stora Operan, L’Opera Garnier, som skall fotograferas.

År 1855 utsåg Haussmann en ny direktör för verksamheten med vatten och avlopp i Paris. Eugene Belgrand var utexaminerad från École Polytechnique och började med att bygga akvedukter som dubblerade färskvattentillförseln. Mittemot Parc Montsouris, som ligger alldeles bredvid Cité Universitaire, byggde han världens största reservoar för färskvatten som via akvedukter fylls med vatten från floden La Vanne.

Rusningstrafik på Place de la Concorde. Filkörning tycktes vara ett okänt begrepp i Paris. Jag har själv, vid ett senare tillfälle, kört bil runt Triumfbågen vilket närmast kunde liknas vid att köra radiobil på Gröna Lund.

Sedan byggdes avloppskanaler under husens trottoarer för att evakuera regnvatten och det vatten som användes när gatorna skulle rengöras. Vattnet samlas i större avlopps- och dagvattentunnlar under de nya boulevarderna. De största är 4,4 meter höga och 5,6 meter breda. Med stolthet kunde Belgrand inbjuda turister till att färdas med båt under stadens gator.

En förmiddag begav jag och min far oss iväg till Place de la Concorde där det fanns en nedgång till Paris kloaksystem. Vi placerades tillsammans med de andra turisterna i ett par stora pråmar i den pampiga tunneln med ett välvt tak byggt av stenblock. Pråmarna gled iväg i tunneln medan guiden berättade om Paris kloaker. När vi hade släppts av pråmarna och gått uppför en trappa befann vi oss nära kyrkan på Place de la Madeleine.

Jag förflyttade mig så gott som uteslutande till fots i mitt utforskande av Paris. Men här har jag använt Metron till Gare d’Orléans-Austerlitz där järnvägen passerar på bron ovanför.

Jag tyckte att det var underligt att det inte luktade särskilt illa nere i kloaktunneln. Men nu förstår jag att det inte var en av avloppstunnlarna utan en dagvattentunnel vi färdades i. I dag finns ett särskilt Musée des ègouts om Paris kloaksystem vid Pont de l’Alma. Där får besökarna uppleva alla tänkbara syn- och luktintryck.

Föregående artikelCykelsemester med farsan
Nästa artikelYttrandefriheten har fått en överrock
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

1 KOMMENTAR

  1. Paris 1955. Vilhelmina 1955. Henrik och Kenneth på samma reseäventyr. Så olika platser men så lika ändå, så småningom förenade resor i politik och kultur.

    Vilket sammanträffande. Men kanske redaktören hade beställt två stycken reseskildringar från 1955? Och jag menar som alla andra att Vilhelminaäventyret ska komma till papperstidningen, gärna bredvid Henriks berättelse. Bredvid varandra blir 1 + 1 = 3.

    Själv reste jag och min syster med jultåget från Kungsgården (i Gästrikland) till Jörn 1955. ”Klockan åtta på julaftonens kväll går ett underligt tåg från Stockholm C… ”

    Det blev ett reportage med bilder och allt i ”gamla” Folket i Bild. ”Då tomten inte gärna kan åka tåg så lämnade han julklapparna i förväg till Leif och Eva Strandberg som skall till mormor och morfar.”

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.