Partiet som hamnade i kläm

Prins Hamlet grubblar över de eviga frågorna… (Bild: Wikipedia)

Dagens komplexa inrikespolitiska situation (som starkt präglas av vårt strategiska läge och allianser i omvärlden) koncentreras som genom ett brännglas i diskussionerna och beslutet som fattades på Liberalernas partiråd gångna helg. Det var en liten men viktig politisk händelse.

I partiets gamla namn Folkpartiet fanns liberalernas ”vänsteridentitet”, med rötter i upplysning och folkbildning. Den tonades ner efter det nyliberala genombrottet runt 1990, då man kopplade ”liberalerna” till namnet Folkpartiet ”Folkpartiet liberalerna”. 2015 släppte man ”folket” till populisterna och antog namnet ”Liberalerna” och blev därmed ett rent ideologiskt och klasslöst parti. Egentligen borde man tagit namnet ”Nyliberalerna”, eftersom det varit mer i linje med 90-talets verklighet.

Sedan dess har inget varit sig likt för gamla hederliga Folkpartiet. Det är på många vis en paradox att det liberala partiet – under den mest liberala 30-årsperioden i svensk politik någonsin – har klämts sönder av alla andra, som också blivit ”liberaler” – fast”nyliberaler”. Efter 1990 krossades all opposition mot nyliberal (marknadsfundamentalistisk) politik. Det skapade förstås tomma utrymmen till både vänster och höger i inrikespolitiken, som borde ha möjliggjort en vitalisering på ytterkanterna. Men vänstersidan splittrades av identitetspolitik, nationalism och flyktingpolitik samtidigt som de allvarligt försummade folkets (arbetarklassens) välfärdsfrågor. På högerkanten blev det som bekant annorlunda. Efter att Reinfeldt omvandlat M till ”det nya arbetarepartiet” fyllde Sverigedemokraterna effektivt tomrummet och erövrade dessutom en inte oansenlig armé gamla socialdemokrater som ogillade privatiseringarna och ”flyktingvågen” 2015.

När så alla blivit nyliberaler behövdes inte längre Liberalerna. Partirådet stod till sist inför ett närmast omöjligt vägval. Ska vi vara ideologer eller politiker? Ideologerna är alltid mest högljudda. De pragmatiska med åtminstone ena örat mot marken är mera eftertänksamma och lågmälda, men står ofta stadigare.

Hur var Shakespeare diktade i Hamlet?

”Att vara eller icke vara, det är frågan;
[…]
Upp flyga orden tanken stilla står,
Ord utan tanke himlen aldrig når.”

Eviga sanningar. Eftersom Liberalerna trots allt är ett politiskt parti och inte en religiös sekt fanns bara alternativet att tänka lite praktiskt. Alternativet hade med Shakespeare betytt ”icke vara”.

Den kanske mest ömmande politiska punkten i svensk politik nu handlar om varifrån de allvarligaste hoten mot demokratin kommer? Härom står striden. Ideologerna tror att de kommer från högerpopulismen i vid mening. De jämför med 30-talet då NSDAP fick bilda regering efter valet i Tyskland 1932 med 33,1 procent av väljarna. De är förblindade av detta och förmår inte se de stora olikheterna med den tiden. De pragmatiska däremot söker till sist praktiska lösningar på politiska problem och är beredda att förhandla med alla, inte minst av respekt för valresultatet, och för att utestängningen av SD ökat politikerföraktet och alltså varit direkt skadlig för vår demokrati. De gamla partierna är alltså medskyldiga till den uppkomna situationen.

Det är denna stora konflikt som döljer sig under ytan här. Alltså, demokrati i betydelsen respekt för oliktänkande gentemot mobbning och utestängning! Detta har Nyamko Sabuni och Liberalernas övriga partiledning till slut tvingats inse. Med kniven på strupen måste man till sist välja. Nu får vi se om detta lilla parti, som tvingats gripa halmstråt för att inte försvinna, genom att slutat mobba SD (och 20 procent av väljarna) kan överleva. I mina ögon var det i alla fall en liten seger för demokratin. Och det var mycket dumt att byta bort namnet Folkpartiet.


PS. I DN idag intervjuas Stefan Löfven om Liberalernas vägval och bekräftar till fullo min beskrivning ovan om vad konflikten om demokratin i Sverige nu handlar om.

... är läst 922 gånger!

(Visited 143 times, 4 visits today)

  20 kommentarer for “Partiet som hamnade i kläm

  1. Leif Strandberg skriver:

    Bra genomgång av det politiska förfallet inom det som en gång var ett Folkparti. I efterdyningarna av helgens beslut hos L har det skriats och viftats om hur livsfarligt detta beslut var. Löjligt! Till och med professor Barbra Westerholm är ute och cyklar. Hon har den dåliga smaken att jämföra den judiska flyktingströmmen före, under och efter andra världskriget med de som kommer idag. Det är ju ett hån mot den tidens judiska migrationen att jämställa den med dagens islamistiska och antisemitiska våg som drabbar vårt land, och därmed också vår judiska nationella minoritet.

    De som kom den gången (judar, balter, finländare) anpassade sig rekordsnabbt till Sverige, och behöll med rätta sina identiteter, sina seder och bruk inom familjen och bland de nära och kära. Som det ska vara! De bidrog omedelbart till Sverige och borde säkert (i ljuset av vad som sker idag) fått ännu mer credit för sina bidrag. Dagens migration tar plats, inte i Sverige, utan i egna parallella samhällen. Det är en stor skillnad det!

    Skäms Barbro Westerholm!

  2. Kenneth Lundgren skriver:

    Att bara stirra på det parlamentariska spelet tyder på en politisk närsynthet.
    Det vill säga man ska inte koncentrera så sig mycket på bollen att man inte deltar i det avgörande spelet (= klasskampen). Slagen i klasskampen ska riktas mot den klassfraktion som är folkets tydligaste fiende, monopolkapitalet. Ledningarna i de politiska partierna som sitter i svenska riksdagen är i olika grad bundna – kanske med undantag för Vänsterpartiet – till monopolkapitalet.

    Att ge epitetet ”ideologer” till de liberaler som motsätter sig ett samarbete med Sverigedemokraterna och att se Nyamko Sabunis seger i partirådet som ”…en liten seger för demokratin.” leder inte till förståelse av ”…stora konflikt som döljer sig under ytan…”.

    Även ideologiska strider speglar materiella intressen.
    Knut skriver ”De gamla partierna är alltså medskyldiga till den uppkomna situationen.” ( att SD växt sig starkt) Det är rätt men inte va den anledning Knut anser. Ty huvudanledningen till SD:s framgångar är inte så mycket mobbingen från de andra partierna utan beror på den politik som de etablerade partierna fört. En politik som går emot folkflertalets materiella intressen som innebär usla pensioner, en raserad skola och sjukvård och snabbt ökande klyftor. Det har gett utrymme till ett högerpopulistiskt parti som efter att träffade monopolkapitalets exekutivkommitté, Svenskt näringslivs ledning kovände i frågan om vinster i välfärden inför valet 2014.
    Efter det har SD svängt i frågan om EU och håller på att anpassa sin Nato-politik så den passar Moderaterna och Krisdemokraterna.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Partiets gamla namn var inte ”Folkpartiet”. Det var ”folkpartiet”.

    Citat ur Svenska Dagbladet 2 september 1990: ”Liberalt tillägg föreslås för fp … Debatten handlade mest om att välja mellan liberala folkpartiet och folkpartiet liberalerna”.

    Det är ett nederlag för demokratin att ni i Sverige har låtit lura er att gå med på att skriva partiers namn med stor begynnelsebokstav. Minns ni inte från er ungdom hur det skall vara? På riktig demokratisk svenska heter det ”socialdemokraterna, liberalerna, sverigedemokraterna”, och så vidare, och namnen skall förkortas (s), (l), (sd) och så vidare.

    Ett ord som ”socialdemokraterna” med liten bokstav betyder ”de medborgare som har socialdemokratiska åsikter och tillsammans utgör den socialdemokratiska folkrörelsen”.

    Ordet ”Socialdemokraterna” med stor bokstav betyder att partiet är en hierarkisk maktorganisation och ett registrerat varumärke som ägs av en elit, i likhet med ”Handelsbanken”, ”Investor” och andra företag som skrivs med stor bokstav. Tyvärr ligger det sistnämnda nära sanningen just nu, men om folk i Sverige fortsätter att skriva partinamnen med stora begynnelsebokstäver har de retirerat den första viktiga handsbredden från målet att Sverige skall vara en demokrati. Där finns inga bagateller eller struntsaker i språket.

    Låt mig citera stycken ur de engelskspråkiga och svenskspråkiga wikipediaartiklarna om Karl Kraus:

    ”A concern with language was central to Kraus’s outlook, and he viewed his contemporaries’ careless use of language as symptomatic of their insouciant treatment of the world. Viennese composer Ernst Krenek [K?enek] described meeting the writer in 1932: ’At a time when people were generally decrying the Japanese bombardment of Shanghai, I met Karl Kraus struggling over one of his famous comma problems. He said something like: “I know that everything is futile when the house is burning. But I have to do this, as long as it is at all possible; for if those who were supposed to look after commas had always made sure they were in the right place, Shanghai would not be burning.”’” (Oj, där blev det tre citationstecken i rad: ett för Karl Kraus, ett för Ernst K?enek och ett för mig.)

    ”Kraus var övertygad om att varje litet fel, om än av ringa vikt och till synes begränsat, var ett uttryck för världens ondska. Han kunde se ett saknat komma som ett symptom på ett tillstånd i världen som kunde tillåta ett världskrig. Ett av hans syften med sitt författande var att visa på den ondska som låg inbakad i dessa till synes små fel.”

    ”Språket var för honom den viktigaste varningssignalen för världens brister. Han såg sina samtida medmänniskors vårdslösa behandling av språket som ett tecken på att de även var vårdslösa med behandlingen av världen som helhet.”

    Jag tror som Karl Kraus att där inte kan bli folkstyre i Sverige eller fred i världen om ni skriver ”Folkpartiet” med stort F.

  4. Benkt Lundgren skriver:

    Vad är ”nyliberalism”?
    Åter poppar detta favoritord upp, här senast i Knuts text om Liberalerna. Där menade han att slopandet av ”Folkpartiet” i namnet var det slutgiltiga beviset på att partiet gått över från socialliberalism till nyliberalism.

    Själv använder jag aldrig ordet nyliberalism när jag diskuterar. Jag anser det vara ett mycket missbrukat ord av debattörer mer eller mindre till vänster som använder det som beteckning på allt de inte gillar!

    Jag går tillbaka 52 år i tiden. Ordföranden i det som då alltjämt hette HUF, Anders Björck, valdes in i riksdagen. Han sa då att han var kritisk mot att hans parti blivit ”för liberalt”. Han förtydligade med att han därmed menade ”gammalliberalismen”. I en intervju i Aftonbladet använde han termen ”manchesterliberalism” som beteckning på en ”omänsklig, teknokratisk” ideologi som bredde ut sig under 1800-talet och som dåtidens konservatism med politiker som Disraeli i Storbritannien och Bismarck i Tyskland opponerade sig mot.

    Nåväl, vad är skillnaden mellan det som Björck då kallade manchesterliberalism eller gammalliberalism och det som i dag kallas nyliberalism? Ja, går man till det lilla fåtal som själva stolt kallar sig nyliberaler så är det ingen skillnad alls! Det är alltså de som slår vakt om ”nattväktarstaten”. Skattemedel ska gå till polis, militär och rättsväsende – inget annat. Jag vet ärligt talat ingen som omfattar denna åsikt i dag – inte ens Johan Norberg, tror jag.

    2002 intervjuade jag avhoppade (M)-riksdagsmannen Tom Heyman, som var kritisk mot att ”nyliberalismen” tagit över moderaterna. Jag frågade även honom om skillnaden mellan nyliberalism och det som 30 år tidigare kallades gammalliberalism. Han ansåg också att det inte var någon skillnad alls.

    Jag tror själva begreppet kommer från Frankrike runt 1980. Då var det ett gäng f d vänsteraktivister som gjorde ett politiskt lappkast och gick till höger under beteckningen ”nya filosofer”. Särskilt nytt var det dock inte, det var vanlig traditionell borgerlig ideologi.

    Det här har få vänsterdebattörer begripit. Exempelvis kallas säkert det fria skolvalet för ett exempel på ”nyliberalism” av många. Man kan vara kritisk mot den reformen – den diskussionen tar jag inte här – men någon nyliberalism är det inte fråga om. De som kritiserar systemet upprörs ju över att skattemedel bidrar till vissa privata skolors vinster. Just det – skolan finansieras ju helt över skatten, det är verkligen inte nyliberalt eller gammalliberalt!

    Jag anser det också helt fel att beteckna den politik Alliansen förde 2006–2014 som ”nyliberalism” i ordets egentliga betydelse. Visst, de genomförde tvivelaktiga ”reformer” av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna (som sossarna sedan inte alls avskaffat utan närmast förstärkt, vilket Uppdrag granskning förtjänstfullt har visat). Men samtidigt ville (M) leva upp till beteckningen ”nya moderater” och ”nytt arbetarparti” genom att inte alls röra arbetsrätten. Både Reinfeldt och Borg sa för arbetsgivarna beska sanningar om att denna inte alls var något stort problem på arbetsmarknaden. (Sen Borg slutade som finansminister har han ändrat sig, men det är hans problem.)

    Sammanfattningsvis: Sluta använda beteckningen nyliberalism i debatten! Diskussioner ska röra sakfrågor, och etiketter skapar enbart förvirring.

  5. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack, Bengt L!
    För en av de bästa kommentarerna som lagts på den här bloggen under de senaste åren. Jag håller med till i det närmaste 100%. Hoppas på att detta helt obegripliga begrepp, “nyliberalism”, därmed försvinner från alla diskussioner här!

  6. Dan kotka skriver:

    Jag lägger ingen vikt vid gradskillnaderna i svensk inrikespolitik. Sabuni kan gå liksom hennes L som nu får hysterisk uppmärksamhet i svensk lydmedia för att redaktörerna på riksmedia är rädda att ett ägg ska ramla ur boet.

    Demokrati för mig är inte att gå och rösta var fjärde år. Det är bara till för att hålla valmaskineriet smord med våra dyrt ihopsvettade skattepengar. Formella demokratin är problematiskt då överbyggnaden är dess modersmjölk som rinner ned i maskineriet.

    Folk-demokrati är något annat. Det är demokrati underifrån och finns inte representerad i riksdagen av kända skäl. Populasen betalar och andra njuter av frukterna. Klassklyftorna ökar stadigt och underproletariatet växer stadigt.

    Arbetarklassen utgör 50 procent av folket och skulle om det hade ett parti som inte var beroende av partistödet utveckla sina krafter efter sina behov av välfärd och framtidstro.

    Om det jag skriver har någon relevans i förhållande till Knut Lindelöfs beskrivning vet jag rakt inte men det känns inte meningsfullt att dissekrera L och klassamarbetspartierna inklusive SD som beskrivs i ytterlighetstermer. Ska något beskrivas närmare ska det förklaras hur man skulle kunna förändra riksdagen att bli representant för verklig markbunden demokrati, inte bara sken av demokrati och i formell mening.

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Jo, det medges att det liberala partiets utveckling kan uppfattas som en perifer fråga för alla principfasta vänsterkommentatorer. Men det är faktiskt klasskampen jag försöker lyfta på ett försynt sätt genom att uppmuntra Sabuni och hennes anhängare. De har ju faktiskt insett att politikerna och därmed demokratin förlorat många anhängare i Sverige. Tänk att ett så ideologiskt mosigt parti som SD lyckats få 17,53 procent av rösterna. Det är till mycket stor del en produkt av politiekrförakt – klasskamp!

  8. Kenneth Lundgren skriver:

    Benkt Lundgren skriver att han ”…aldrig [använder] ordet nyliberalism när jag diskuterar”. Han skriver vidare ”Jag anser det också helt fel att beteckna den politik Alliansen förde 2006–2014 som ‘nyliberalism’ i ordets egentliga betydelse”. Men han förklarar inte vad som är ordet nyliberalisms egentliga betydelse. Vi som förstår vad som är nyliberalism kommer nog att fortsätta använda termen.

    Vad är då nyliberalism? Som teori är det en samling ekonomiska och politiska doktriner som storkapitalen har som strategi för ökad utsugning. Som praktik är det just en ökad utsugning.

    Dess ideologiska motivering är ett försvar för det enskilda ägandet inte på grund av någon naturrätt utan utilitaristiskt att alla får det bättre med en nyliberal politik.
    Reformpolitiken gick i graven när storkapitalet avbröt klassamarbetet i slutet 1970-talet. Den keynesianska politiken byttes mot nyliberalismen. Det var Chicagoskolan som under ledning av Milton Friedman, inspirerade av Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek, som utarbetade den nya teorin.

    Några huvudpunkter i denna ekonomiskpolitiska teori är.
    * Staten ska inte använda finanspolitiken för att utjämna konjunktursvackor och -toppar eller överbrygga ekonomistiska kriser. Det kallas föraktfullt för ”fine-tuning”
    * Istället ska en från politiken oberoende riksbank styra inflationen genom att styra räntan. Att styra inflationen är överordnat bekämpningen av arbetslösheten.
    * Minimering av antalet statliga företag och privatiseringar av välfärdssektorn.
    * Fackföreningar och deras arbete ses som snedvridningar av marknaden som hindrar bildandet av en ”naturlig” rangordning av vinnare och förlorare. Ojämlikhet är något bra som genererar nytta och rikedom, som sedan sipprar ner till de undre lagren i samhälle. Den så kallade fria marknaden ger alla vad de förtjänar.
    * Strama åt statens finanser, låna inte till statens utgifter. Staten ska inte ens få låna till investeringar.
    * Avreglering av finansmarknaden och avskaffa valutaregleringar som en del av imperialismen påbjuden globalisering. (Globalisering är bara ett annat ord för USA-dominans. Henry Kissinger)

    Först ut att tillämpa den nyliberala chockpolitiken var Pinochetjuntan i Chile. De kallade in folk från Chicagoskolan, som kallades Chicago Boys, som föreslog en rad nyliberala åtgärder som implementerades av militärjuntan som innebar stora försämringar för Chiles arbetarklass.

    Under Thatchers och Reagans tid vid makten var det britternas och USA:s arbetarklass´ tur att få smaka på svältkuren. Den svenska finanskrisen i början på 1990-talet blev nyliberalernas skördetid.

    Med detta som bakgrund kan man – tvärt emot Benkt Lundgren – nog säga att den borgerliga alliansen förde en nyliberal politik under åren 2006–2014. De försvagade fackföreningarna genom att kraftigt höja avgifterna till arbetslöshetskassorna.

    Från år 2000 till 2010 ökade de privata bolagen sin omsättning inom den skattefinansierade sektorn, vård, skola omsorg, från 22,5 till 70 miljarder. Samtidigt sålde alliansregeringen mellan 2006 och 2010 statliga företag för uppåt 110 miljarder kronor. Bara under året 2008 sålde alliansregeringen statens innehav i OMX, Civitas Holding, och Vin & Sprit för 82,5 miljarder kronor. Alliansregeringens största enskilda affär var försäljningen av storbanken Nordea. En del såldes 2011 den andra delen 2013 för allt som allt 60 miljarder kronor. Under alliansregeringen minskade skatteuttaget från över 51 procent av BNP vid 2000-talets början till 44 procent år 2011. Detta innebar naturligtvis en fortsatt nedmontering av vår gemensamma välfärd.

    En anmärkning till Knut Lindelöfs kommentar. Förutom att han kategoriserar folk som ”principfasta vänsterkommentatorer” säger han ”…försöker lyfta [klasskampen] på ett försynt sätt” genom att uppmuntra Sabuni till klasskamp. Hon är uppenbart Svenskt Näringslivs kvinna som fullt ut deltar i klasskampen på monopolkapitalets sida mot arbetarklassen.

  9. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Ordet “nyliberalism” har missbrukats, vilket Benkt L påpekar, men det är väl knappast skäl att bannlysa det? Termen föddes långt innan 1980 och refererar (förstås) till liberalismens ursprungliga idéer och syftar på deras tänkta eller faktiska återupprättande. Engelskspråkiga Wikipedia har en fyllig artikel i ämnet.

    Det parlamentariska spelet kan betraktas närsynt eller på avstånd med vidvinkel. Jag tycker att såväl ämnes- som perspektivval på lindelöf.nu håller en föredömlig bredd och om endast det på förhand sanktionerade skulle råda vore jag en av de första att sluta läsa här.

    Och låt oss för all del hjälpas åt att belysa världen var och en efter förmåga, och vänligt korrigera varandras misstag på det att världens ondska ska få så litet utrymme som möjligt. Tack Jan Arvid G!

  10. Jan Arvid Götesson skriver:

    Benkt L har rätt om att man inte skall använda termer som glåpord. Om man ogillar politik för fria marknadskrafters primat räcker det med att kalla den politiken ”liberalism”.

    Men orsaken till att det nu räcker med ordet ”liberalism” är ju att där inte finns någon stark socialliberalism. Under en tid ansåg svensktalande att ordet ”nyliberalism” behövdes, eftersom ”liberalism” kunde uppfattas som ”socialliberalism”. Språkbruket ”liberalism = socialliberalism” grundades på sådant som att Carl Tham och Ola Ullsten var folkpartister. ”Det är folkpartiet som är det liberala partiet i Sverige”, sade Ola Ullsten och rev ner applåder från de folkpartistiska ombuden strax efter att moderata samlingspartiet skrivit in i sitt program att (m) kombinerade konservatism och liberalism.

    Ett sent exempel på detta äldre språkbruk är att hyresgästföreningen så sent som 2015 publicerade en vädjande opinionsartikel om folkpartiet med rubriken ”Att prioritera hyresvärdars vinst är inte liberalism” – underförstått ”inte socialliberalism”. Nu är socialliberalismen borta, och Benkt L:s språkstädning är befogad: både motståndare och anhängare av marknadspolitik kunde enas om att marknadspolitik är ”liberalism” kort och gott.

    För det andra: Benkt L förbiser en viktig sak när han skriver att det är ”helt fel att beteckna den politik Alliansen förde 2006–2014 som ’nyliberalism’ i ordets egentliga betydelse”. Tvärtom, de nya moderaternas politik är den mest kompetenta liberala kursändring som genomförts i något land. Nya moderaternas idé var kraftsamling på ett enda frontavsnitt: att öka disponibla inkomster och tillgångar för samhälleligt väletablerade löntagare och välbeställda personer. De nya moderaterna struntade i allt annat som traditionellt är höger. De lade ner försvaret (chansningen på att det inte skulle bli krig gick hem). De brydde sig inte om den traditionella familjen, etnisk homogenitet, Gud, bildning och utbildning; de prioriterade inte att ändra arbetsrätten, införa marknadshyror, försvaga facket eller annat som kunde distrahera från det enda strategiska målet: ökning av disponibla inkomster och förmögenheter. De brydde sig inte om marknadsliberal renlärighet, som att införa en av föräldrarna betald skola.

    Detta är det fiffiga: all liberal marknadspolitik som de nya moderaterna inte genomförde kommer ju att genomföras i sinom tid, efter att det (irreversibla?) skatte- och förmögenhetsgenombrottet har uppnåtts!

    Reinfeldt fick genom sin sluga politik Åsa Linderborg att skriva detta: ”Fredrik Reinfeldt är inte någon rasist … Svensk höger är inte som den i Danmark eller Holland … I ett internationellt perspektiv är den svenska högern en anomali. Det är, trots allt, en höger som vänstern måste vara rädd om.”

    I detta inlägg skriver jag inte för eller emot liberalism, utan påpekar bara det strategiska mästerstycket. ”Vänstern” skulle alltså ”vara rädd om” de svenska marknadsliberalerna, utan att få en enda sak i gengäld. Inte ens reell ”antirasism”, eftersom liberal politik, bakom alla ord, betyder att brunhyade människor skall bo i miljonprogrammet och gå i ruttna skolor och ha dåliga eller inga jobb.

  11. Knut Lindelöf skriver:

    Kenneth L!
    Tack för ditt kunniga inlägg. Det är väl pålästa och jordnära “vänsterkommentatorer” som du, som gör denna blogg till ett vattenhål för diskussion utgående från annat än luftigt tyckande. Men visst genomsyrar klasskampen allt? T o m Liberalernas partiråd och Nyamko Sabunis linje i regeringsfrågan. Åtminstone lite? T o m inom Svenskt Näringsliv förs en försynt klasskamp om hur man ska lösa de parlamentariska problemet. Undrar hur de talar (i sina slutna rum) om Löfvens senaste utfall mot SD t ex?

  12. Hannu Komulainen skriver:

    Vi kanske inte ska glömma den skillnad man gjort mellan ekonomisk liberalism och politisk liberalism. John Stuart Mill var ett exempel på den senare och han stod i ekonomiska frågor rätt nära socialismen. Han insåg att politisk jämlikhet förutsätter ekonomisk jämlikhet.

    Den politiska liberalismen handlade om att slå vakt om demokratin, särskilt om yttrandefriheten och pressfriheten. Det är upplysningsidealen som tidvis gjorde den till en allierad till socialismen, t ex i den svenska rösträttskampen.

    Men den politiska liberalismen är liksom socialliberalismen så gott som död idag. Det såg vi ju under diskussionerna om FRA-lagen.

  13. Hannu Komulainen skriver:

    Det finns en viktig ideologisk skillnad mellan den nyliberalism som sådana som Friedrich Hayek företrädde och den gamla manchesterliberalismen. Den gamla liberalismen ansåg att staten inte skulle lägga sig i ekonomin medan nyliberalismen ville att staten aktivt måste gå in och driva igenom marknadsekonomin, där den inte tillämpades fullt ut. Därav avregleringarna och privatiseringarna.

  14. Olle Pålsson skriver:

    Jo men visst, trist att gamla Folkpartister och nya Liberalerna har tappat tro.

    För övrigt kanske inte helt oviktigt att Nyamko Sabuni lyfter på locket och låter frågan komma upp i ljuset, så den får debatteras inför öppen ridå. Ett utspel som kan kosta skjortan, men också leda till något konstruktivt. Därutöver vore det önskvärt om den politiska debatten avslöjar Centerpartiets något dunkla ambitioner och dess lurpassande i kulisserna,
    Socialdemokraterna med Löfven i spetsen menar att hotet mot vår demokrati framkallas delvis av Moderaterna, som numera kan tänka sig gå armkrok med SD. Det är i detta ständigt sökande, vad gäller att utestänga SD som en svårorienterad politisk kartbild uppkommit, där Socialdemokraterna inte helt kan svära sig fri från ansvar. Framförallt i deras problemanalys, som borde vaknat långt innan polletten ramlat ned hos partistrategerna. (Om den nu har gjort det?) Ty arbetarväljarna skall inte underskattas, eftersom deras verklighetsnärvaro är påtagligt utrustad med känsliga sensorer, som tidigt förstod att vårt välfärdssystem inte fungerar med den hittills förda politiken.

    Vad jag menar, i fråga om att demokratin är hotad på grund av SD:s insläpp i det politiska “finrummet”, finns svaret delvis att söka hos våra etablerade partier, inklusive Socialdemokraterna som uppenbart har svårigheter att tyda sin kompassriktning med den nya styråran. Om nu inte Håkan Juholt blev det bästa alternativet, då det var 2011, borde åtminstone partiet förstå att ta till vara på den entusiasm mot en framtid för rättvisa, jämlikhet och social demokrati som han förmedlade till partiets kärnväljare. Betänk; efter att Juholt blev vald att leda partiet, befann sig opinionssiffrorna strax över 35 procent. Med andra ord, det fanns ett förväntansfullt innehåll i budskapet med trovärdighetskänsla som tilltalade kärnväljarna. Istället visar nu ett stort antal av deras egentliga väljare sin protest genom att luta sig mot SD, som en signal för ett uppvaknande i vårt politiska parlament.

    Intressant att nämna är dåvarande högprofilerna inom S-partiet, nämligen Östros och Österberg, i fråga vad deras tidigare ansvar bidragit med. Därtill Damberg och några överlevare som numera profilerar partiet i en riktning bort från sitt rättvisepatos och historiska idéprogram. Något som kan bli en bortkastad vision. Svår att återhämta till en ordning där partiet en gång befann sig, där den politiska mittfåran kommer att bli detta folkrörelsepartis vistelse och ledstjärna, nu och för lång tid framöver.

    Nej, skyll inte på Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson.

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    Genom Kenneth Ls inlägg skulle vi alltså fått reda på vad “nyliberalism” är. Det har vi ju inte, möjligen kan vi ha fått reda på hur Kenneth själv tycker att begreppet ska tolkas. Och det finns säkert någon som “ungefär” tycker som honom. Men det spelar ju ingen roll. Begreppet är luddigt och däri kan inrymmas en hel del och företrädesvis då sådant som han inte tycker om.

    Begreppet ger föga vägledning till att tolka kapitalismens nuvarande utvecklingsstadium och vart den är på väg. Det används som skällsord i diskussionen och var och en kan stoppa in lite vad hen för tillfället behagar. Att begreppet även är värdelöst att försöka dra politiska lärdomar ur visar Kenneths referens till Linderborg. Samtidigt kan vi ju undra vad det är för “nytt” med detta?

  16. Barbro Eliasson skriver:

    Tack Kenneth Lundgren, det där förstod jag och så har jag uppfattat det sen 90-talet. Du beskriver som jag känner igen det och var mäkta upprörd över, men jag har inte formuleringsförmågan och jag blir alltför upprörd.

  17. Bertil Carlman skriver:

    Alla de ”tomtar”, som med blogginnehavaren i spetsen, nu håller på med en artikel till SAOB om vad nyliberalism ”egentligen” betyder, alla dessa nissar ger jag en suck. Det är som ordet ”vänster”, ett gungfly. I USA är det än värre. Titta på detta får ni se.

    Jag anstränger mig så mycket jag kan för att inte använda ord som är luddiga. De gagnar endast de som med sina ord vill bedra de faktaokunniga och dessa är av begripliga skäl många. Det är likadant med ordet demokrati, som också det flitigt nyttas på denna blogg. Vi ser nu hur man från officiellt kinesisk håll nu (äntligen) bankar detta ord i huvudet på framför allt Hegemonen, men också dess vasaller som Sverige. Och vi har ju vetat det sedan barnsben. Ett land som bekrigar ett annat, som försöker svälta ut dess befolkning och ta över dess resurser, ett sådant land kan inte kallas demokratiskt. Om så 90 procent av Sveriges befolkning vore med på den utsvältningspolitik som vi genom EU är med om gentemot Syrien, så vore Sverige ändå inte ett demokratiskt land. När jag har mina globala glasögon på mig är Kina, Ryssland och Iran långt mer demokratiska än Sverige. Och varför skulle jag ha några andra glasögon att se med?

  18. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C!
    I din analys av världens tillstånd är den allt överskuggande frågan den om Hegemonens terror mot jordens folk. Jag undrar vad du menar att vi människor på jorden skall göra när Folkrepubliken Kina blir Hegemonen? Rättare sagt, hur skall vi nu förbereda oss på att Folkrepubliken Kina blir det nya Imperiet?

    Min andra fråga är gäller din rekommendation att ordet ”demokrati” alls inte kan nyttjas när man diskuterar stater inom Imperiets sfär, som Sverige, och Förenta staterna självt. Kan man inte i sin folkupplysning använda ord som ”demokrati” med tydliga förbehåll och förklaringar? Jan Myrdal talade om vår ”(borgerliga, formella) demokrati och vår (haltande) rättsstat”.

    Trots att ordet ”demokrati” vore luddigt och helst må undvikas, enligt dig, avger du till slut några omdömen om hur demokratiska vissa territorialstater är. Du menar att ett litet land som Sverige inte kan kallas demokratiskt när det vid en viss tidpunkt ingår i ett allianssystem under en stormakt som begår förbrytelser. Du lanserar tydligen en teori om att måttet av demokrati i en stat avgörs uteslutande av det landets ställning i det världspolitiska systemet. Alla demokratiska drag som finns i Sverige just nu, som ett resultat av politisk strid genom århundraden, nullifieras alltså av regeringens nuvarande utrikespolitik?

  19. Bertil Carlman skriver:

    ”I din analys av världens tillstånd är den allt överskuggande frågan den om Hegemonens terror mot jordens folk.” Just precis. Som läget nu är verkar det finnas allt större risk för att Hegemonen i sin förödande desperation kommer att ”trycka på knappen”.

    Är frågan om Kinas eventuella övertagande av hegemonrollen aktuell för dig Jan-Arvid G? Jag tror tvärtom, liksom Alexander M på the Duran, att Kina arbetar hårt för avspänning. Det 25-åriga avtalet mellan Iran och Kina verkar också syfta till att förmå Iran att inte gå vidare med sin eventuella kärnvapenuppbyggnad. Men både jag och Alexander tror bara det.

    Jag ber om ursäkt för att jag åter tog upp ordet demokrati så som jag gjorde.

  20. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C frågar huruvida frågan om Kinas eventuella övertagande av hegemonrollen är aktuell för mig. Med ”hegemon” förstår vi alltså en territorialstat som uppnår dominans och som, med ett mått av folkligt stöd, bedriver en hänsynslös politik som leder till förstörelse och lidande i världen – en onödig samtid.

    Jag förstår inte varför Folkrepubliken Kina, därest landet bleve dominant, icke skulle bliva en makt vilken små länder och stater hade anledning att frukta och göra motstånd mot. Vad talar för och mot en dylik framtid? En angelägen diskussion.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.