Denna fantastiska bok är alldeles för lång. För många kommer inte att orka läsa den, alla politiskt intresserade och demokratiskt sinnade borde nämligen göra det. Jag kan emellertid tipsa alla som tvekar att den passar utmärkt att läsas under många korta stunder (även långa förstås). Man tappar aldrig tråden, den är nämligen mycket tjock, tydlig och sorglig.
Den leder från den hoppfulla födelse av en löftesrikt förnyande socialdemokratisk partiledare till det tragiska slutet på en från början iscensatt utstötningsprocess, där avgången knappt ett år senare blev den enda möjligheten.
Jag minns det där året som en vital tid då alla socialdemokrater ville gå på interna möten och diskutera politik. Det var fullt runt bordet i partiexpeditionens stora sammanträdesrum när min S-förening hade möten. Mot slutet av det där året insåg redan alla att det var kört, att Håkan Juholt var förbrukad och att en ny partiledare måste utses. Det fanns emellertid i huvudsak två förklaringen till att man ansåg att han måste avgå. Den ena var att han var för yvig, spontan och ostyrbar – alltså en personlighetsfråga. Den andra förklaringen var att hans motståndare i den partielit (som han inte var en del av) gjort honom omöjlig med hjälp av skapade mediedrev – av politiska skäl. Och det är denna förklaring som med råge blir bekräftad i Daniel Suhonens tjocka bok.
Den stora tragedin är nog inte att Håkan Juholt inte blev socialdemokraternas partiledare. Det är att partiets medlemsorganisation och demokratiska strukturer idag endast utgör en kuliss. Makten är flyttad till slutna rum i ”den centrala zonen”.
Begreppet ”den centrala zonen” ser jag som grundläggande för hela framställningen. På sidan 350 läser jag:
Strax efter Moderaternas katastrofval 2002, samlades ett trettiotal personer i Nya sällskapets eleganta lokaler på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm. ”Marknadsekonomiska klubben”, skapad av Sture Eskilsson som en mötesplats för näringsliv och politiker, höll möte. Professon Hans L Zetterberg, Timbropionjären, med status som moderaternas partiideolog, inledde med ett anförande om ”Den centrala zonen”. Begreppet var hämtat från sociologen Edward Shild (1911–1995) och anförandet blev mycket omtalat i partiet.
”Vi lever sedan några årtionden i en tid då socialdemokratin sätter tonen i den centrala zonen i Sverige.” Alla svenska partier är socialdemokratiska: ”det finns bara gradskillnader i deras sosseri, ingen artskillnad”, sa Zetterberg.
”Den centrala zonen ligger alltså där makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns, och där deras eliter kan umgås”, sa Zetterberg. I Sverige ligger huvuddelen av denna centrala zon i huvudstadsregionen. ”Men förväxla inte den centrala zonen i Sverige med Stor-Stockholms väljare”, varnade Zetterberg. ”Den centrala zonen är ett namn på eliter och deras nätverk, inte vanliga medborgare.”
Det var alltså här det började. Därifrån förvandlades Moderaterna till Nya Moderaterna, vidare till stora investeringar i skattefinansierade välfärdssektorn, konsultbolag som Prime etc, etc. Det gick alltså ut på att inom den centrala zonen erövra makten för ideérna om ökad tillväxt som motorn i hela samhällsutvecklingen.
Hela S-kansliet var färdigriggat för en centralazonenlojal partiledare efter Mona Sahlins valnederlag 2010. Och så kom Juholt in från landet, påhejad av de lokala medlemsorganisationerna. Det blev en fullständig kortslutning. Den centrala zonens socialdemokratiska eliter tog sig för pannan från första dagen. Men man hade ju många centrala poster och alla möjligheter att göra livet surt för Juholt, och det gjorde man. De ur elitsossekretsen som framträder allra klarast som drivande är Ylva, Vanja, Mikael, Thomas, Mona, Niklas, Ibrahim, Stigbjörn och Annelie, men där fanns många fler som läckte och knuffade Juholt i små steg mot kanten. Ett sånt djävla fult spel kan man knappast föreställa sig. En god skola har säker varit exempelvis den synnerligen obehagliga amerikanska TV-serien House och Cards.
Klart att Juholts gjorde allvarliga misstag. Han var oförberedd, otillåtet godtrogen och impulsiv. Rätt som det var hade han försatt sig i situationer som var omöjliga. Det här hade kunnat stävjas med stöd av goda stabila medarbetare, men de fanns inte i den centrala zonen. Tommy Weidelich var till slut hans enda självrekryterade vän, men han hade fullt upp som ny ekonomisk talesperson och budgetarbete.
Skildringarna av de avgörande interna vu-mötena, där centrala zonens elit sakta och systematiskt får med sig alla mot ordföranden – medan journalisterna flockades utanför dörren som blodtörstiga vargar – är gastkramande. Det kommer att bli bra teater av Stina Oscarsson. Kanske kan man rent av likna Daniel Suhonen vid dr. Stockmann i Ibsens pjäs En folkefiende. Båda försöker de slå larm om det farliga ”parasitangreppet på stadens viktigaste inkomstkälla, kurbadet” där man gärna borstar varandra på ryggen.
Hela denna historia är alltså förskräcklig på alla vis, inte minst för Håkan Juholt personligen. Men det politiska skov som den blottlägger är än mer skrämmande för oss alla. Det var den icke-valda sosseeliten (utvalda och avlönade personer av näringslivets högsta toppar), som tagit makten för dessa svenska storkapitalisters räkning. De räddade på så sätt den nya ytterst lönsamma skattefinansierade välfärdssektorn (Academedia via EQT, Kunskapsskolan (40%), Aleris (98%), Mölnlycke Health Care (98%), Swedish Orphan Biovitrum (40%), Gambro (48%) och Permobil (100%) m m samt den svenska vapenexporten (Saab AB: JAS 39 Gripen, radarsystemet Erieye, Carl Gustaf granatgevär, missilerna Robot 70 och Bamse). En mäktig fiende minst sagt. Snacka om att det nu är lite känsligt med Saudiavtalet.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Annelie Roswall Ljunggren, Daniel Suhonen, Hans L Zetterberg, Håkan Juholt, Ibrahim Baylan, Mikael Damberg, Mona Sahlin, Niklas Nordström, Partiordföranden som klev in i kylan, Stig-Björn Ljunggren, Stina Oscarsson, Tomas Eneroth, Tommy Weidelich, Vanja Lundby Wedin, Ylva Johansson, vinster i välfärden
