Påskfirande sedan 30-talet

Min första påsk i Nyvallen 1970. Många dåliga telebilder det året.

Min första påsk i Nyvallen 1970. Många dåliga bilder med teleobjektiv blev det det året.
(Foto: B. Lindelöf)

Vi firar nu påsken för kanske 80-e gången här i Nyvallen. Jag har dock bara varit med sedan 1970, 44 gånger (tre mässfall – 1978, 1981 och 1995).

På tidigt 30-tal byggde mina svärföräldrar en liten brädstuga här på Nyvallen en halvmil nordväst om Ljungdalen. Platsen var en fäbodvall som min svärmor var andelsägare i efter sin mor. Det blev den första “sportstugan” på vallen. Sportstugor var något mycket modernt då och kombinerades här på somrarna med Fäbodlivet under många år.

På 90-talet konstruerade och byggde jag (med hjälp av några andra gubbar) en ny liten stuga på en gammal grund. Det blev ett hus som våra barn växte upp med och blev mycket deras. Nu disponerar vi alltså två små stugor om påskarna.

Generationsväxlingar
Generation 1 är sedan länge borta. Fortfarande kommer generation 2 och 3 och – sedan fem år tillbaka – även generation 4 hit varje påsk och trängs i de två små stugorna, med rinnande vatten i Ljungan 50 meter västerut. Förra påsken var vi 10 personer (fyra små barn) en hel vecka. Det var trångt.

Traditionen närmar sig åter en brytningstid. Generation 2 (tre personer mellan 69  och 75) börjar tycka det är för mycket slit med det primitiva livet. Skidturerna blir allt kortare och toppbestigningarna allt mer sällsynta. Knäna värker och det blir jobbigare att ta sig upp när man satt sig på baken djupt i den mjuka snön (eller trampat i botten med en skvimpande vattenhink). Uppförsbackarna går fortfarande bra, men utför blir det allt ängsligare och farten alltmer skrämmande. Lårbenshalsar, knän och ledband blir ju skörare med åren.

Visst kan vi åka skidor och vara här, men insatserna känns allt mer betungande. Även generation 2 håller på att blir gamla och tröga och tvingas acceptera att åldern tar ut sin rätt. Vemodet kommer också smygande och tränger sig in i den omhuldade traditionen. Allt har ett obevekligt slut, vilket faktiskt inte är annat än normalt. Som Kenneth sa när han skjutsade upp oss hit med sin skoter i måndags. “Jag har hållit på se´n 75, det börjar ta emot.”

Skotrarna
Och så detta med skotertransporterna. Vi är beroende av att köpa skoterskjutsar från bilparkeringen till stugan, fram och åter, 3 km oplogad väg. Förr var det vanligt att de som hade skotrar tjänade sig en hacka på att transportera dem som inte hade skotrar. Nu har alla skotrar – utom vi. Det har aldrig funnits så mycket skotrar som nu, men aldrig varit så krångligt att leja en skjuts. Generation 3 kommer säkert att tvingas skaffa egen skoter vad det lider, annars dör påsklivet i stugorna kanske ut.

Och så skotermarodörerna! Före påsk är snötäcket uppe på kalfjället nästan orört utanför skoterlederna, vackert och mycket inbjudande för oss skidåkare. Med några minusgrader och lite pudersnö på nätterna blir skidföret vänligt och lättåkt. Hela fjällvärlden är plötsligt öppen och tillgänglig och allt känns möjligt. Då glömmer man skoskav och knävärk.

Men på skärtorsdagen bryts friden, då kommer skotermarodörerna som gräshoppsvärmar och plöjer sönder alla lättåkta snövidder som efteråt mer liknar hyggesplöjda avverkningsytor.

I fjol hade minst ett par skotrar kört i full fart rakt ut över hängdrivan på Vargtjärnsstötens topp (1013 möh), gjort en lång luftfärd och landat i mjuka snöslänten nedanför stupet. Fullkomligt livsfarligt! Vi såg dem inte, men det var lätt att konstatera eftersom spåren var så tydliga. De hade säkert webbkameror på hjälmarna för att skapa “virala” YouTube-klipp på nätet. Måtte man komma till rätta med detta livsfarliga buskörande.

Man ser tydligt spåren efter skoternedslagen, men bilden gör inte höjden och branten riktig rättvisa.

Vargtjärnsstöten (1013 möh). Man ser tydligt spåren efter skoternedslagen, men bilden gör inte höjden och branten riktig rättvisa.

I Ljungdalsområdet satsar man dock på skoterturismen. De flesta sköter sig som alltid förstås och håller sig till lederna. Men skidturister av olika slag dras till de stora orterna Funäsdalen, Tänndalen, Dalafjällen och så Åre/Duved förstås. Skoterturister och vi enstaka skidturister här i Ljungdalsfjällen borde kunna samsas även på påskarna tycker man. Dags för generation 3 att ta över och göra något åt det här.

Stora förändringar
Allt är förstås mycket förändrat, men minnena lever kvar. Min svärfar filmade med sin 8-mm-kamera fäbodlivet och vintersportandet på 30- och 40-talet. I Ljungdalen levde man nära lapparna och han filmade en renskiljning vid Ljungsjöarna någon gång på 40-talet. Fina bilder.

Om detta finns mycket att berätta. Kerstin Ekmans romanserie Vargskinnet påminner mycket om berättelser jag hört här i fjällbyn Ljungdalen. En livaktig hembygdsförening har startats på senare år av en hemvändande ljungdaling, efter ett långt yrkesliv som bibliotekarie i Stockholm (Asplundsbiblioteket).

  7 kommentarer for “Påskfirande sedan 30-talet

  1. Leif Stålhammer
    2016-03-18 kl. 10:09

    Snöskotern borde enbart tillåtas efter nytto- och behovsprövning. Fullständigt idiotiskt att tillåta allmän åkning i terrängen. Nöjesåkning borde helt förbjudas.

    Om somrarna har vi vattenskotrar som också är helt onödiga och förstör miljön för alla som söker lugn och avkoppling i naturen. Ofattbart att Sverige tillåtit dessa åkdon.

    Självklart finns en nyttosida hos dessa fordon för polis och sjö/fjällräddning. Men att för nöjes skull vräka sig fram under motorvrål är ingenting annat än en våldtäkt på vår gemensamma natur.

    Det blir allt svårare att få uppleva ren luft, rent vatten och tystnad. Marknadskrafterna ockuperar mer och mer av vår tillvaro.

  2. Erik Skogh
    2016-03-18 kl. 12:55

    Vattenskotrar är ett elände som mygg vid en badstrand. Sverige försökte begränsa användningen men den fria marknaden i form av EU-rätten fick myndigheterna att backa!

  3. Kjell Martinsson
    2016-03-18 kl. 22:30

    I samband med påsk kan man med visst fog undra varför det inte verkar finnas några egentliga påsksånger. Kan det bero på att svensken ofta har en tupp i halsen till påsk? Sign. göteborgare

  4. Per Östberg
    2016-03-20 kl. 6:36

    Intressant berättelse! Men för enkelhetens skull: Varför inte hyra eller köpa en begagnad scooter för att få det trevligt och lättsamt under påsken? I vissa lägen får man följa med tiden, särskilt när man börjar få ont i knäna!

    En tankegång: När du skriver om “lapparna” tror jag inte att de uppskattar den benämningen. Samerna har arbetat länge för att åtminstone benämnas rätt. I Sverige har en politik utvecklats kring nationella minoriteter, även om den kom till väldigt sent. Minoritetsfrågorna kanske är en fråga att fundera kring i diskussionen om “folkets kultur”.

    Hoppas nu påsken blir trevlig och lättsam i Ljungdalen!

  5. Knut Lindelöf
    2016-03-20 kl. 9:38

    Per Ö!
    Ja du har kanske rätt. Men det tar emot att lägga sina besparingar på en skoter som ska stå still i sommarförvaring 51 veckor per år (1000 kr). Det kan också ses som ett hejdlöst resursslöseri.

    När det gäller ordet “lappar” eller “samer” är jag kluven. I Ljungdalen har motsättningarna genom tiderna hanterats på ett praktiskt sätt. Man har respekterat varandras revir och olika näringar och dragit nytta av varandras olikheter. Ljungdalsborna har aldrig haft brist på kött t ex, renköttet har också kommit dem till del genom någon klok byteshandel. I Ljungdalen har beteckningen “lappar” inte en nedsättande klang, som jag uppfattat det. Om detta är kanske alla samer idag inte överens, kanske är det en generationsfråga för oss liksom för dem.

  6. Kjell Martinsson
    2016-03-20 kl. 10:49

    Per Ö!
    Enligt arkeologen Björn Ambrosius kom de första nybyggarna till skandinaviska halvön runt 12000 före vår tideräkning. Utefter kusten i gränslandet mellan nuvarnde Barents hav och Norska havet finns tecken på det. I motsats till t.ex. August Strindberg som i sin Svenska folket (1881) beskriver en sydlig kolonisering. Björn Ambrosius stödjer sig på senare forskning.

    Men att exakt när de första invånarna och deras ätteläggar släppte sitt anspråk på halvön är nog svårt att säkerställa. Gissningsvis omöjligt.

    Landskapet Lappland heter väl fortfarande så. Och vet någon om samer har motionerat om namnändring i den frågan? (Jfr Nigeria och frågan om n-ordet förresten)

  7. Leif Strandberg
    2016-03-21 kl. 9:54

    Kjell M!
    Jamen, nog finns det väl påsk-sånger?! Jag minns från min gamla små- och folkskola att vi sjöng för fulla muggar under stilla veckan. ”Du bar ditt kors, o Jesu mild, då dödens väg du trädde…” var väl den klämmigaste?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.