Patrick Lawrence: Senimperialistiska plågor

Gaza Will Be Free, 14:e gatan Washington DC, 8 november 2023. (Mike Maguire, Flickr, CC BY 2.0)

Det värsta med att leva så här långt ifrån verkligheten – eller kanske det bästa – är kunskapen, även om den bara finns i vårt undermedvetna; att vi inte kan fortsätta så här. Det skriver Patrick Lawrence exklusivt för Consortium News, utrikeskorrespondent under många år för International Herald Tribune. Översättning till svenska av Henrik Linde.

Jag är trött på att läsa om att det israeliska folkmordet som pågår i Gaza är en fråga om självförsvar.

Jag är trött på att inte läsa något alls i alla stora medier om sionisternas plan att skapa en version av Eretz Israel, ett Större Israel, som aldrig har existerat.

Jag är trött på att läsa om sionistiska bosättare i de ockuperade områdena utan att någon nämner att de allesammans är kriminella.

Jag är trött på att bli upplyst om att Hamas är ”en terrorist organisation” liksom Hizbollah, när dessa inte är något annat än befrielserörelser.

Jag är trött på att läsa om att Hamas torterar gisslan och de fåniga historierna om misshandel från dem som Hamas har släppt fria.

Jag är trött på att inte se några foton i västmedia av de ärrade och till svårt utsvultna palestinska fångar som Israel släppt från sina fängelser i utbyte mot anständigt behandlade israeliska gisslan.

Jag är trött på Amerikas tystnad – i regeringen och i pressen – när israeliska bosättare och ockupationsstyrkor skjuter amerikanska medborgare av palestinsk ursprung – två av dem helt nyligen var barn och ett av dem dog.

Jag är trött på västmedias tystnad när israeliska militära mål är att jaga fram och mörda hundratals icke västerländska journalister som rapporterar från Gaza.

Jag är trött på The New York Times ständigt upprepade mening: ”Gazas hälsoministerium skiljer inte mellan civila och stridande”.

Jag är trött på att läsa om att den sionistiska militären kommer att undersöka sina egna krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Jag är trött på att folk som Sheryl Sandberg fortfarande låtsas att The New York Times ökända citat från den 7 oktober år 2023, att Hamas använde sexuella övergrepp, ännu inte har blivit grundligt avslöjat som systematisk israelisk propaganda.

Jag är för den delen även trött på att se Jeffrey Gettlemans signatur i The Times. Som om denne värdelösa person inte hade på ett avgörande sätt misskrediterat sig själv liksom sin sionistövervakade tidning när han återgav Israels påhitt i sin ”Screams Without Words” ”rapport” i december 2023.

Jag är trött på att höra att anti-semitism frodas i Amerika eftersom det är ”anti-semitiskt” att invända mot en nations kriminella beteende, då denna inte har förtjänat någon rätt att existera. Jag är trött, kan jag lika gärna tillägga, på att gå runt och bli kallad en antisemit enligt denna absurda definition.

Jag är trött på att läsa att bombningen av Jemen är berättigad. När houtierna och sydafrikanerna, endast agerar enligt internationell lag när de attackerar den sionistiska terrorstaten i domstolarna och på haven.

Jag är trött på att få höra att den jihadistiska mördare, som grep makten i Damaskus förra året, är acceptabel eftersom han bär kostym och inte är Bashar al-Assad.

Jag är trött på den oupphörliga användningen av ordet ”oprovocerad” när västliga medier beskriver Rysslands militära intervention i Ukraina.

Jag är trött på förslaget att jag skall ta Volodymyr Zelenskyj för att vara någonting annat än en marionett för Washington och en otyglad skurk som står i tacksamhetsskuld till de nazister som inte finns i Ukraina.

Jag är trött på att lyssna till Ursula von der Leyen, ordförande för EU-kommisionen, när hon talar om för mig att Rysslands president Vladimir Putin inte är något annat än en tyrann inriktad på att återskapa tsarriket, när hon, statsmän och -kvinnor emellan, inte anses värdig att möta Putin.

Jag är trött på att lyssna till hur amerikanska och europeiska ledare, med tillkämpad pondus, säger att Ryssland är inställt på att invadera hela Västeuropa.

Jag är trött på att höra att Kina ”kräver att få Taiwan” som om ön inte vore ett historiskt kinesiskt territorium. Och jag är trött på att höra att Kina skulle kunna ”invadera” Taiwan – sitt eget territorium – vilket ögonblick som helst.

Jag är trött på att se dumhuvuden sådana som Pam Bondi, Kash Patel och Kristi Noem – USA:s justitieminister, FBI-chef och chef för Homeland Security – agera som om de vore seriösa människor, korrekt utsedda till USA:s högsta ämbeten. Detta utan att nämna den skrämmande primitive som utnämner dessa människor och dennes kryptofascistiska hantlangare.

Tyvärr kära läsare, det finns så mycket att bli sjuk av här i världen i händerna på dem som utger sig för att leda hela den västra halvan. Jag har inte tid och mina ärade redaktörer skulle inte tillhandahålla utrymme för en komplett lista.

Men vi måste registrera våra plågor, samtliga av dem – vårt samhälleliga onda, vår trötthet, vår avsky, vår påträngande ångest i vardagen. Låt oss påminna varandra om allt det så fort tillfälle uppstår. För våra plågor är inledningen på våra protester som i bästa fall blir starten på våra aktioner.

Om jag var tvungen att i korthet beskriva bördan av att vara vid liv i det tredje årtiondet av det tjugoförsta århundradet skulle jag säga att emmanerar ur det avstånd – som västvärldens ledare har tagit oss bort från verkligheten.

Tänk på dessa saker i min (mycket bristfälliga) lista över plågor. Var och en är en pinsam påminnelse om att vi i västvärlden har förlorat våra förbindelser med humanitet och vår förmåga att tänka logiskt – ett uttryck för den overklighet vi tvingats in i.

Det som vi kallar verkligheten är fullt av lidande, vilket buddisterna påminner oss om så snart vi frågar dem, och vi talar alltid om lidantet i dessa termer. ”Bli verklig”! kräver vi av varandra, som om detta vore något vi helst borde undvika. Men förstår vi inte, när verkligheten har tagits ifrån oss, hur ska vi då kunna ta itu med det verkligt svåra?

Politikerna på vardera sidan av den internationella datumlinjen, väst och öst, är inte främmande för att ljuga och misstolka. Det finns inga helgon där uppe på de höga posterna i den värld vi skapat, inga vishetsmästare (som jag motvilligt kommer att tänka som den bästa utvägen ur vår tids kaos). Men det är bara när imperier faller, om jag uppfattar historien rätt, som samhällen träder in i vad Hannah Arendt brukade kalla ”en atmosfär av Alice i underlandet”.

Det värsta med att leva så här långt ifrån verkligheten – eller kanske det bästa är kunskapen – även om den bara finns i vårt undermedvetna – att vi inte kan fortsätta så här. Det amerikanska imperiet, upphovsmannen till alla våra dimmiga förställningar, kan inte fortsätta i oändlighet med att hymla om Israels oskuld. Och om vilka ryssarna är. Liksom kinesernas onda avsikter och allt det andra.

Detta är inte bara omöjligt att tänka sig: Det är helt enkelt definitionsmässigt omöjligt. Det är omöjligt enligt historiens lagar.

Jag kommer nu till alla våra plågors sanna bördor. Våra Sandbergare och Zelenskysar och Gettlemän och von der Leyensar: Dessa typiska clowner som befolkar vår tid, de är vad D H Lawrence brukade kalla ”TIP:s” – Temorary Important Persons (Temporärt betydelsefulla människor). Men det kan här vara på sin plats att påminna oss om att, för att få få leva i en bättre värld måste vi själva skapa den.