Pedagogiken är inte grundproblemet

En synnerligen arrangerad bild med mig i katedern från vintern 1984. Jag kallar den "Calligula i Öregrund"

En synnerligen arrangerad bild med mig i katedern från vintern 1984. Jag kallar den “Calligula i Öregrund”

I torsdagens DN lär professor Jonas Linderoth ha bett om ursäkt för att han medverkat till att devalvera läraryrket. Han uppmanade även andra pedagogikforskare att göra samma sak. Tyvärr ligger artikeln bakom en betalvägg, så jag kan varken läsa eller länka till den. Har alltså bara läst artiklar om artikeln.

Avbönen var kanske lite klädsam, dock ett typiskt exempel på att krypa ur ansvaret för tidigare synder för svinga sig upp till nya höjder.

Men “flumpedagogiken” vederlades och skickades ut i periferin för minst 20 år sedan och företräds inte längre av någon, mer än möjligen av någon enslig kuf i något udda New Age-sammanhang. Så frågan måste bli: varför kom Jonas Linderoth inte ut med sin avbön förrän nu?

Har alla tappat minnet?
Nå, Jag har egentligen slutat skriva om skolan, har inte satt min fot där på drygt tio år nu. Boken om kunskapsrörelsen var mitt slutord. Men ibland undrar man: har alla tappat minnet? Kan en generations erfarenheter suddas ut på 20 år?

Situationen är idag mycket allvarligare än att dagens skolkris skulle bero på fel pedagogik. Då skulle Jan Björklund ha fixat det hela för länge sedan. Jag kan gå med på att skolan – med början på 70-talet – förlorade mycket av sin själ genom att de pedagogiska institutionerna fick genomslag för sina idéer om att lärare inte längre kunde lära elevgrupper något väsentligt. Katedern (i symbolisk bemärkelse) ansågs vara själva grundproblemet. Men skolan pågick trots detta utan större problem fram till 90-talets början. Då brakade grundskolans hela infrastruktur samman. Jag ska inte upprepa den historien. Det är bara att googla för den som inte minns eller fattat. Mycket finns att hämta här på bloggen. Börja med denna 2,5 år gamla artikel till exempel.

Skolan är mångfacetterad
Förställningen att pedagogiken i skolan (hur mötet mellan lärare och elever ska gå till) avgör allt är en skadlig föreställning. Pedagogiken i skolan måste alltid diskuteras och anpassas efter tid, rum och behov. På 70- och 80 talet begrep man plötsligt inte det längre, utan trodde man funnit den slutgiltiga lösningen, och frågan blev ideologisk. Calligula (ungdomsplågaren i Ingemar Bergmans/Alf Sjöbergs film Hets) blev symbolen för den gamla skolan och måste en gång för alla förintas.

Här vände vi på steken. Det var svårt att få eleverna att se arga ut.

En lika arrangerad bild, men här vände vi på steken. Det var svårt att få eleverna att se arga ut. Man kanske kan kalla den 80-talspedagogik.

Att pedagogiken alltid måste bygga på att en auktoritet (lärare) möter flera adepter (elever) är grundläggande och har knappast ändrats sedan antiken. Det är detta möte som är spännande och som är skolans (och lärarnas) uppgift att utveckla och landets uppgift att tillhandahålla en rimlig infrastruktur för. Det var det man trodde man skulle kunna radera ur historien då.

Ingen verkar längre förstå
Professor Linderoth har alltså inte heller förstått. Susanne Nyström på DNs ledarsida i fredags är lika vilsen, pratar bara om pedagogik som grunden för skolans kris. Men alltså, det stora felet är att alla idag är överens om att skolan inte ska hållas samman och inte vara likvärdig och inte ska ha en vettig centralt planerad struktur. Hur många pedagogikproffessorer som än gör avbön för sina flumpedagogiska synder så kommer inte grundskolan att förmå lyfta sig ur krisen. Så länge man inte – genom politiska beslut – förmår avskaffa skolpeng, friskolor och kommunalisering (i dagens tappning) kommer kräftgången att fortsätta.

När det är gjort kan man börja tala pedagogik igen. Det är en lång väg tillbaka.

  3 kommentarer for “Pedagogiken är inte grundproblemet

  1. 2016-08-30 kl. 9:11

    Vidare kan man undra över hur många lärare som sen i sin praktiska yrkesverksamhet köpte de här defaitistiska teorierna. Kanske någon vikarie som uteslutande var där för pengarnas skull – men någon utbildad, fast anställd? Så hur mycket betydde de egentligen i praktiken?

    Är de inte bara ett fikonlöv för Björklund och hans gelikar så de kan fortsätta agitera för elitskolor för sina egna ungar och neddragningar för alla andras, utan att bekymra sig över de allt uslare Pisa-resultaten? Att allt är nån annans fel måste smaka gott för dem.

  2. Robert Arvidsson
    2016-08-31 kl. 5:03

    Intressant föreläsning om inlärningsproblem och pedagogik.

    Tenderar bristen på lärare och löneskillnader på olika skolor till att vi börjar få stafettlärare i framtiden, och med tanke på stafettläkarnas negativa påverkan på patienter, hur ser då elevernas framtid ut. Här kan man se hur negativa de korta och otrygga anställningsformerna visar sig, fast inte på den anställda i det här specifika fallet. Den som är ute efter pengar vill ju kunna förflytta sig snabbt eller ha den som tyngd i löneförhandlingssyfte. Som vanligt i högerns politik så försvinner syftet.

  3. 2016-08-31 kl. 8:21

    Bristen på lärare borde, med lite mer jävlaranamma från lärarnas sida, kunna leda till ordentliga lönepåslag. Men jag tror inte jag någonsin sett någon mjäkigare yrkesgrupp, rent fackligt. Alla tycks springa omkring och slicka rektorn i ändan för att få individuella fördelar.

    Så är det inte överallt, i t ex UK verkar lärarna höra till de mest fackligt medvetna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.