Vad är skolans problem? Pedagogiken och/eller segregationen?

Lärarinnan fru Berg inför sin klass. Året är 1906. Det var före den stora reformeringen i samband med 1919 års läroplan. Kvinnlig lärare, pojkar och flickor tillsammans, varje elev har sin egen bänk. (Foto: Stockholms stadsmuseum)

SKOLDEBATTEN RASAR SOM vanligt. För två år sedan kom boken Glädjeparadoxen av Gabriel Heller-Sahlgren och Nima Sanandaji. Boken söker rötterna till den svenska skolans förfall, som blev förstasidesnyhet runt millennieskiftet då de internationella PISA-mätningarna började användas som mått på svenska skolans kvalité. Jag missade den boken, vilket kan bero på att Sahlgren och Sanandaji båda är knutna till ”borgerliga tankesmedjor” (bl a Institutet för näringslivsutveckling) och alltså enligt det svenska skoletablissemangets regelbok ska ha fel i allt de säger. Men så är inte fallet.

Jag uppmärksammades om boken häromdagen av en kompis som sett Sahlgren intervjuas i KVARTAL:s fredagsintervju den 5 nov av Jörgen Huitfeldt där han redogör för Glädjeparadoxens innehåll. Det finns även ett filmat seminarium där han framträder med samma budskap. Det finns mycket att säga om detta, men några saker han framför är mycket träffsäkert och tankeväckande. Exempelvis skiljer sig deras bild av svensk pedagogisk historia och om de inflytanden som varit starkast mycket från den officiella. Deras bild ansluter i hög grad till den kritik som Kunskapsrörelsen framförde mot ”progressivismen” redan på 1980-talet.

Gunnar Ohrlander skriver till denna bild i boken Kunskap i skolan: ”John Landquist har beskrivit bilden så här: ’Med barnafromma, vattblå ögon blickar denna lille stillsamme och grånande kulturkämpe ut över den värld, som han och hans kolleger varit med om att utforma – med griffeltavlor och multiplikationstabeller, psalmbok, naturlära och ’Folkskolans läsebok’ Hans arbete var inte något yrke – det var ett kall; ära gav det inte mycket, lönen var jämmerlig, och tålamod och försakelse fick han öva sig i. Men han visste vad han kämpade för, förskansad bakom sin fernissade kateder – mot vidskepelse, mörker och dumhet, och framgången fyllde honom med en inre, stilla glädje, som lyser ur hans lilla värdiga, ödmjuka gestalt. – Den svenske skolläraren har i konsten knappast fått en vackrare hyllning än i denna målning av Ola Larsson 1892´ (Ur Svenska folket genom tiderna)”

De menar att svensk skola från tidigt 1800-tal influerades starkt av framstegsvänliga tyska skolidéer, med en stark kunskapsinriktad lärare tillsammans med en överblickbar grupp elever i klasser och klassrum där dygder som flit, ärlighet och gott uppförande var intimt förbundet med lärarens kunskapsförmedling och där varje elev tilläts vara en egen liten människa. Detta var en stor förändring och en uppgörelse med hur skolan fungerat tidigare enligt den gamla Bell-Lancastermetoden eller monitörsystemet som det också kallades. Vill här påminna om Gunnar Ohrlanders bok Kunskap i skolan (Norstedts 1981) och hans pjäs Den blomstertid nu kommer (omkring 1983) som berör just detta skifte och denna goda svenska folkskollärartraditionen.

Denna framsynta tyska skola kom på 1930-talet i djup konflikt med nazisternas skolidéer, som ledde till upplösning av den tyska skolans goda strukturer. Efter kriget skydde man allt tyskt och Sverige sökte nya förebilder västerut, framför allt i USA, medan man i Tyskland hade förkrigstidens goda skolarv att återvända till, vilket man gjorde. Där gick svensk och tysk skola skilda vägar.

Det här är intressant, för det snuddar vid något som då och då har dykt upp under mina år i skoldebatten; att nazisternas skola bröt med den rådande skolans ideal och principer och uppvisade stora likheter med antiintellektuell ”progressivism”, som efter andra världskriget kopplade ett järngrepp om den svenska skolan, men då importerad västerifrån. Vad som hände med skolan i Tyskland under nazismen har man läst eller hört mycket lite om. Men vi ska ha klart för oss att nazismen även var en revolutionär ungdomsrörelse. I Hitlerjugend lärde sig ungdomarna att revoltera mot sina gamla lärare, som sågs som gammaldags bromsklossar. Det liknade säkert vad som skedde i Sverige då unga vänsterromantiker på 60-talet gjorde uppror mot sina lärare i kulturrevolutionär anda. Här finns ett område som borde utforskas mera.

Så långt finner jag Sahlgren och Glädjeparadoxen intressant. Men, därefter kom de i samtalet in på friskolereformens, det fria skolvalets och segregationens betydelse för skolans fortsatta förfall efter 2000. Sahlgren påstår att dessa strukturförändringar endast har marginell betydelse. Invandringen har viss betydelse för de dåliga PISA-resultaten eftersom elever med dålig svenska (olika grader av invandrarbakgrund) klarar sig sämre i skolan på grund av den svenska ”skolprogressivismen”. Om dessa elever fick gå i skolor som tillämpade en tydligare lärarstyrd pedagogik skulle de komma ikapp ursvenskarna. Inte heller skolsegregationen ser han som ett problem, den beror ju framför allt är en boendesegregationen. Med detta slingrar han sig ur snaran om att ”det fria skolvalet” och friskolesystemet i sig dramatiskt sorterar svenska skolbarn efter etniska, religiösa och ekonomiska gränser (klassgränser).

Han nämner inte ett ord om parallellskolesystemet som Sverige hade fram till 1950-talet och att det var detta som var den stora stötestenen för skolkommissionen 1946. Skapandet av en enhetsskola var den stora nya som skulle ge alla svenska barn tillträde till studentexamen och universitetsutbildning, vilket blev verklighet för efterkrigsgenerationen (de som var unga på 60-talet) möjligheter att ta studenten. Detta var den stora jämlikhetsreformen efter kriget.

Att man på 70-talet sedan bröt med sin egen beprövade pedagogiska tradition var däremot en stor olycka. Att vi nu har en extremt socialt segregerad skola är ett ännu större problem. Hela infrastrukturen är nedbruten. Eftersom finanskapitalet släppts in i branschen har välfärdsstatens försvarare skaffat sig en mycket tung motståndare. Dessa liberalers klockartro på att marknaden och ”det fria skolvalet” ska tillhandahålla likvärdig utbildning för alla svenska barn – bara de lär sig välja rätt – är rena drömmar. Här har Sahlberg inget att tillföra. Allt är för honom en fråga om pedagogik i varje skola för sig. Här framträder han som en tveksam forskare, uppenbart ideologiskt styrd. Bildningsfrågan och klassamhället intresserar inte dessa unga forskare.

Om jag nu får tolka situationen i skoldebatten idag så har de marknadsliberala ”högerkrafterna” ett kraftigt övertag gentemot etablerade vänsterliberala debattörer. De har upptäckt den antiintellektuella ”progressivismens” nedbrytande verkan, men de missar den likvärdiga grundskolans integrationsfunktion, som även gynnar inlärning. Lika barn leka inte alltid bäst. De vänsterliberala begriper å andra sidan inte skolans pedagogiska historia och ser fortfarande den USA-importerade ”progressivismen” som ett historiskt demokratiskt framsteg, och ser därför skolans förfall endast som ett resultat av de fyra avgörande reformerna: skolpengen, det fria skolvalet, friskolorna och kommunaliseringen – som de med liv och lust själva var med att driva fram. Därför är allt mycket tillkrånglat.

... är läst 973 gånger!

  16 kommentarer for “Vad är skolans problem? Pedagogiken och/eller segregationen?

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Vår värderade redaktör inbjuder till många och växlande reaktioner från oss läsare, ty skolan är viktig för oss alla, och alla skulle vi kunna skriva en egen bok om skolan.

    Eftersom jag arbetar för Guugu Yimithirr-nationen och allierade ursprungsfolk, som bland annat kämpar mot att deras barn når dåliga skolresultat i de främmande vita spökenas skolsystem (de europeiska ockupanterna kallas så), fick jag för några år sedan i uppdrag att resa till Finland och skriva en rapport om skolan därstädes. (Döm om värdarnas förvåning när jag, som gäst från Australien, talade finska och svenska med elever, lärare och skolbyråkrater, men det är en annan historia). Nå, jag minns från min bakgrundsläsning att denne Gabriel Heller-Sahlgren skrev något insiktsfullt om Finland; när jag friskat upp minnet återkommer jag med en artikel.

    En annan sak som kommer upp i minnet är att jag (född 1963) minns perioden 1973–1983 som de avskyvärt ansvarslösa vänsterlärarnas tid. Där fanns en avgrund mellan lärare som ville lära ut saker, och ett nytt slag av skadliga lärare. I den gamla skolan fanns lärare som var dåliga och skadliga lärare av personliga skäl. På 70-talet invaderades skolan av yngre lärare som lät allt falla samman av ideologiska skäl, om popradikalismen förtjänar att kallas en ideologi. Ofta hade de en viss begåvning och kunde ha blivit bra människor.

    Slutligen finns en mörk baksida av de skolframsteg som Knut L målar upp från 1800-talet och framåt, nämligen den svenska kulturella autogenociden (självfolkmordet). Flit, ärlighet, gott uppförande och kunskap – visst var det så. Men vi skall inte glömma ett instrumentet för denna folkbildning var att elever och till slut hela folket i Sverige tvingades att byta språk, från sina riktiga svenska språkliga varieteter till det främmande språk som jag skriver på nu. Detta har bland annat den katastrofala följden att vi inte har någon svensk litteratur, eftersom vi till större delen underlät att uppteckna folkets litteratur och (själv)utrotade Sveriges språk.

    Min far berättade hur han kämpade mot en lärarinna i Lappland som tvingade barnen att säga de osvenska orden ”stjälpte, malde, dräpte” i stället för modersmålets ”stalp, mol, drap”. Ja, den goda skola som Knut L skriver om väcker verkligen blandade känslor, eftersom ett av dess uppdrag var att genomdriva det riktiga Sveriges undergång.

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Skolfrågan är givetvis viktig. Jan Arvid reagerar på redaktörens insiktsfulla inledning på ett sätt och driver då sin tes om ”språkfrågans” betydelse till sin yttersta konsekvens. Därmed i viss mån motsägande Knut L:s klara slutledning att det är den misslyckade integrationen (till följd av en i praktiken oreglerad invandring) som till stor del förklarar den svenska skolans slutliga sammanbrott. Ja, ännu har vi inte sett om detta kan undvikas med någonting annat än den tredje och mest extrema formen av ljugande, d v s manipulerad statistik.

    För mig är det helt andra tankar som dyker upp när jag läser Knut L:s text. Och de rör det ”kulturrevolutionära” draget i den svenska skolans styrning sedan 1970-talet och framåt. D v s det ideologistyrda i utvecklingen när det eftertänksamma övervägandet kastats på soptippen. Här är det ju främst det individuella perspektivet i vars och ens ”utveckling till demokrati” som ställs i förgrunden. Och det är väl där det sant liberala dyker upp och lägger en grund för tanken om ”friskolor” och ”det fria skolvalet”. Precis som om frihet skulle kunna vara någonting annat än insedd nödvändighet.

    Kineserna lyckades övervinna sin kulturrevolution efter dryga decenniets snedsteg i sin ideologiska ökenvandring och har sedan byggt upp en stark stat med världens snabbaste ekonomiska utveckling. Jag tror det kommer att ta längre tid att få ordning och framsteg i det svenska skolsystemet.

  3. Bertil Carlman skriver:

    Både artikeln och JAGs kommentar väcker många tankar, tankar långt utöver skolan.

    Igår såg jag på ett samtal i CGTN:s regi. Samtalet gällde Kubas förhållande till Kina. Vilken avgrund i skillnaden mellan förhållandet USA–Kuba och Kina–Kuba! Sedan såg jag på Alexander M:s redogörelse för konflikten vid den polsk-vitryska gränsen.

    Varför tar jag upp det här? Jo det handlar om SAMTALET. Varför har väst bestämt sig för inte föra normala samtal? Varför vägrar USA samtala med Kuba och kör i stället med stenhårda bojkotter? Varför vägrar EU/Polen samtala med Vitryssland om konflikten vid den vitryska gränsen? Varför aviserar U von der Leyen mer sanktioner mot Vitryssland i stället för samtal? Varför försöker A Merkel få Putin att påverka Lukasjenko, i stället för att själv tala med honom? Jag tror svaret är enkelt. Ryssland och Kina samtalar, hur negativa uppfattningar de än kan ha gentemot samtalspartnern. Väst gör inte det, utom om samtalspartnern är mycket stark. Ryssland och Kina ser praktiskt på mellanstatliga kontakter, Väst styrs av sin ideologi, precis som Sovjetunionen en gång gjorde.

    Sverige är idag en väl integrerad del av Väst, och vår överhet är idag mycket svag. Det gör att viktiga samtal, som till exempel om skolan, klarar den inte längre av. När vår överhet talar om den ökande brottsligheten, kommer den inte fram till andra åtgärder än sådana som forskning och erfarenhet sedan länge visat inte fungerar. De nödvändiga samhällsförändringarna kan den inte tala om.

    Jag tror jag har lärt mig en hel del under de senaste 3-4 åren.

  4. Rubriken borde ha med ett tredje alternativ, organisationen. Då är svaret på frågan: Pedagogik och organisation.

    Vi ser hur det är möjligt att orda och skriva hur mycket som helst om skolan men inte våga eller kunna se var diskussionen måste börja. Den måste börja i följande två regler:

    Den mest grundläggande pedagogiska regeln är att i kontakten mellan lärare och elev måste samtal, diskussion och exempel UTGÅ FRÅN ELEVENS NIVÅ.

    En elev har rätt att begära av skolan att han eller hon får hjälp att UTVECKLA SINA SVAGA ELLER STARKA SIDOR, svaga för någon, starka för någon annan.

    Den första lär ha framförts i någon form av Søren Kierkegaard, 1813-1855, men liknande måste ha formulerats långt före honom i många civilisationer.

    Nuvarande skola utgår inte från dessa regler och det är därför det blir kriser.

    Se mer: http://www.enannanskola.se

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Björn B!
    Dina två ”grundläggande pedagogiska regler” är så självklara att de blir triviala. Ingen lärare i världen har någonsin argumenterat emot dem. Däremot kan man diskutera hur mycket och hur länge som helst om huruvida lärare lyckas i dessa sina ambitioner. Din modell är i mina ögon väl byråkratisk och matrisartad. Elever och lärare är levande varelser.

  6. Kenneth Lundgren skriver:

    Knut Lindelöf har fört och för ett väldigt viktigt debatt om det svenska skolsystemet. Men nog tar han ut svängarna lite väl mycket då han skriver:

    ”I Hitlerjugend lärde sig ungdomarna att revoltera mot sina gamla lärare, som sågs som gammaldags bromsklossar. Det liknade säkert vad som skedde i Sverige då unga vänsterromantiker på 60-talet gjorde uppror mot sina lärare i kulturrevolutionär anda. Här finns ett område som borde utforskas mera.”

    Emedan den fascistiska omvandlingen en var auktoritär omvandling som gjordes av monopolkapitalets mest aggressiva fraktion. Det var en omvandling uppifrån. Att de skulle ha tillåtit någon allvarlig opposition i skolorna har jag svårt att tro. 1933 avskedades alla judiska lärare från tyska skolor och universitet och de äldre lärarna ut efter hand mot yngre med nazistisk inriktning. 1936 var uppskattningsvis över 30 procent av lärarna medlemmar i nazistpartiet. Rektorer fick instruktioner om att avskeda lärare som inte var Hitleranhängare. Året 1938 genomgick 2/3 av folkskollärarkåren en månads indoktrineringskurs. Det de lärde sig var meningen att de skulle föra ut till sina elever. Men Knut L har delvis rätt i att Hitlerjugend ibland obstruerade undervisningen, men det gjorde man om man ansåg att det som utlärdes inte stämde med nazismens lära och moral. Nazistiska funktionärer utbildade sina barn till spioner och agentprovokatörer. Hitlerjugend tilldelades befogenheter som gjorde det möjligt för varje pojke och flicka att utöva auktoritet genom att hota med angiveri uppåt och rapportera olämpliga beteenden från lärarnas sida.

    Men man fick problem i skolorna dels med att rekrytera lärare (man hade sänkt lärarlönerna), dels med elevnärvaron. Detta berodde bland annat på att man hade rättighet att vara ledig i bland annat Hitlerjugend kurser.

    De teoretisk kunskaperna sjönk i det nazistiska skolsystemet. Till exempel klagade överste Hilpert i den tyska armén den 16 januari 1937 i Frankfurter Zeitung, att: ”Vår ungdom börjar med helt korrekta principer inom utbildningens fysiska sfär, men vägrar ofta att utvidga detta till den mentala sfären… Många av de kandidater som söker uppdrag visar en helt enkelt ofattbar brist på elementär kunskap.”.

    När det kommer till det Knut L kallar upproret som ”… unga vänsterromantiker på 60-talet gjorde” […] mot sina lärare.” menar jag att det var ett i huvudsak sunt uppror och det hade flera orsaker. Dels får man betänka att genom skolreformerna kunde många fler barn ur arbetarklassen ta sig in på gymnasierna. Dels fanns det kvar en viss auktoritär skola med auktoritära lärare. Men samtidigt fick eleverna lära sig teoretiskt vad demokrati var för något, men någon praktisk tillämpning såg man inte i skolan.

    Jag ska ta ett exempel. När min bror gick i fackskolan spelade de kort på raster och håltimmar. Det togs inte emot väl av en del lärare och rektor. Kortlekar beslagtogs och kortspel förbjöds. Min bror skrev då ihop ett upprop om rättigheten att spela kort. En majoritet skrev på, även många lärare. Eleverna fick tillbaka kortlekarna och kortspel blev tillåtet.

    Som jag uppfattade det så ifrågasatte de radikala eleverna på goda grunder det som lärdes ut i samhällskunskap och historia. Eleverna läste mycket och kunde debattera med lärarna om den demokrati där USA sågs som idealet, för att USA kanske inte var så demokratiskt. Men ett delar sig i två och en tendens döljer en annan.

    Det fanns en strömning inom storkapitalet som såg att det var en fördel med att ha arbetare som inte bara ”gick på led”, utan det var lönsamt med arbetskraft som kunde utföra arbetet självständigt och inte springa till förmannen så fort det blev något problem.

    Denna dubbelhet i den ideologiska omvandlingen på 60- och 70-talet försökte jag skildra i en novell som har publicerats i Bror Kajsajunttis tidskrift Krattan. Som jag ser det så misslyckades jag med den uppgiften.

  7. Leif Strandberg skriver:

    Intressant bild med lärarinnan fru Berg och hennes klass. Och årtalet, 1906! Det var precis 1906 som Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa” nådda alla skolbänkar i Sveriges land. Det var ju på uppdrag av lärarkåren Selma skrev sin bok om Sverige. Denna bok var ett stort bidrag till en sammanhållen skola.

    Vilken berättelse håller samman vårt land idag?

    Idag bläddrade jag i Sune Jonssons (fotografen, berättaren, västerbottningen) bok ”Byn med det blå huset” och fastnade vid en bild från en skolavslutning på femtiotalet. I bildens centrum allvarsamma och finklädda ungdomar i nedre tonåren, runt klassrummet väggar förväntansfulla och stolta mammor som övervakar det hela. På en annan bild bockar en liten pojk djupt när han får sitt betyg av den kostymklädda mannen, troligen överläraren eller rektorn.

    Vem kan idag bygga upp detta klassrum; denna kraftfulla, enande, sociala, emotionella och kulturella arena?

    Lusten till lärande är djupt förankrat i många människors förväntan på att barnen ska bli klokare, smartare och fiffigare än vad det skulle bli utan skola. Barnens motivation satt runt väggarna på skolavslutningen.

    Där har vi uppgifter för skolan i vårt land 2021.

    Ser fram emot att läsa din tjocka bok, Knut.

  8. Knut Lindelöf skriver:

    Tack Kenneth L för din insiktsfulla och berikande kommentar. Dina inpass om tyska skolan på 30-talet vill jag att du utvecklar, angreppen mot den äldre lärarkåren och intagningen av nya unga nazistiska lärare. Varifrån har du dessa uppgifter?

    Det är ett helt personligt liv i kamp med bildningsfrågan som brännpunkt du också berör. Vi har alla olika minnen och erfarenheter, och de är alla viktiga för att idag förstå vad som hände i de stora samhällsstukturerna.

    Två små påpekanden. De tyska ungdomarna på 30-talet hade säkerligen ofta goda skäl att protestera mot självgoda insuttna gala skolfuxar, som glömt eller kommit på kant med sin uppgift som goda förebilder för sina elever (på samma sätt som alla gamla försupna präster). På samma sätt är det förstås med de protesterande unga Vietnamaktivisterna i den svenska skolan på slutet av 60-talet. Både den tyska och den svenska skolan hade stora svagheter, som visade sig tydligt i kristider (30- resp 60-talet), och som skymde dess trots allt goda sidor.

  9. Till Knut Lindelöf 13:24.
    Reglerna är inte självklara för de som har lagstiftat om skolan, skriver bestämmelser för den och organiserar den. Tvärtom är skolan organiserad så att inte lärare kan jobba efter dem.

    Du nämner bara ”lärare”, men de gör så gott de kan under nuvarande förhållanden, och de är inga bovar i sammanhanget. Hur väl de än vill, så kan de inte leva upp till vare sig nr 1 eller 2.

    Ja, min modell är – inte byråkratisk men – en begäran om ny lagstiftning för skolan och annorlunda organisation. Det kan växa fram byråkrati även där, precis som det kan växa fram byråkrati var som helst, men det är en annan sak.

    Ny lagstiftning och ny organisation som öppnar för att lärare helt kan följa nr 1 och 2 kommer samtidigt att öppna för att skolan kan följa tankar från Maria Montessori, 1870–1952. De enda som hon har emot sig är inflytelserika personer med synsättet att eleverna är EN MASSA SOM SKA FORMAS. Det är DET synsättet som leder till kriserna. Alternativet är att eleverna respekteras som både INDIVIDER OCH OLIKA och ska ha de rättigheter som regel nr 2 nämner.

    Om lagstiftning och organisation för dig är samma sak som ”matrisartad”, så har du förstått saken men vill inte ta den till dig. Varför det? Det är dags att lämna den eviga rundgången av diskussion, artiklar och TV-program och komma någon vart. Jag hoppas att några rektorer och lärare tar fasta på förslaget om försöksverksamhet som finns i länken ovan kl. 12:43. De kommer att ha stöd från föräldrar och elever.

  10. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack, Kenneth L!
    …för din utomordentligt givande förklaring till likheterna mellan de ”ideologiska” ungnazisternas revolutionära arbete i sina skolor och de kinesiska, lika ”ideologiska”, ungkommunisternas hängivenhet i den klart verkliga kulturrevolutionen i Kina. Båda appellerade (framförallt) till den hängivna ungdomens förändringsvilliga, glada entusiasm och samtidigt hänsynslösa beredskap att genomföra omgestaltningen i verkligheten.

    Båda rörelserna dog senare ut, i brist på just entusiasmen får vi förmoda. När likhögarna växer och blodet blir allt tjockare att vada fram igenom minskar beredvilligheten till aktioner.

    Det är helt riktigt när du skriver att upproren i de svenska skolorna, om det så gällde kampen för rökrutor eller kortlekar, i grunden var något att uppskatta. Då framförallt för att det fanns gränser för själva entusiasmen att beredvilligt och handgripligt agera. I stället synes man på de flesta håll följt demokratiska spelregler, även om de inte skapats av dem själva.

    Men att ändra den nuvarande situationen, när de tidigare ”upprorsmakarna” klättrat färdigt i sina karriärer och slagit sig till ro på forskar- och institutionstaburetterna vete fan hur det ska gå. Nu riktas de vinande svärden mot nya ”upprorsmakare” som ifrågasätter den av gamla ”revolutionärer” institutionaliserade vetenskapen!

  11. Gunnar Andersson skriver:

    Ingen kommentar, bara en fråga (som blev flera); är det verkligen någon pojke på bilden? Upplösningen på min telefon är kass, så jag ser inte anletsdragen så tydligt. Men visst är alla flickor? Kanske lösningen på framtidens skola?

  12. Knut Lindelöf skriver:

    Gunnar A!
    Tyckte eleven i mitten närmast lärarinnan såg ut som en pojke. Men du kan ha rätt, nog bara flickor.

    Jag gick till realexamen (1963) i ”privata” Göteborgs Högre Samskola, som startades 1901 av reforminriktade Göteborgare, alltså för både pojkar och flickor, vilket då var ovanligt. De hade ”konfessionsfri” religionsundervisning och en stark inriktning på olika praktiskt estetiska ämnen. Jag hade förutom textil- och träslöjd också bokbinderi och modellering (med keramiklera).

  13. Kenneth Lundgren skriver:

    Knut L!
    Intressanta länkar om den nazistiska skolpolitiken är bland annat:
    de.wikipedia.org
    bbc.co.uk/
    schoolshistory.org.uk/
    spartacus-educational.com

    Men det finns många fler.
    En del av det jag skrev om fick från den 4:e länken. Kort sagt den nazistiska skolpolitiken var en förändring uppifrån. Skolan skulle vara auktoritär, lära ut lydnad och absolut disciplin. Den skulle också lära ut rasism, det tyska folkets storhet och vara fysiskt fostrande. För den fascistiska staten förhärligade hårdhet och styrka och skapade förakt för svaghet. Män skulle bli soldater – kvinnor goda mödrar.

    Jag talade på 90-talet med en som hade varit svensklärare på 60- 70-talet i Örnsköldsviks gymnasium om hur det var att vara lärare då. Han var inte alls någon revolutionär men tyckte att den tiden var rolig med intressanta diskussioner med eleverna. Ibland kunde han tycka att eleverna gick till överdrift då de som han sa ”ville ha omröstning” när han öppnade ett fönster för att vädra. Han sa att eleverna på 80 och 90-talet mera lät läraren mata dem med kunskaper. Lite hade det väl att göra med att skolan hade omvandlats till en utbildningsfabrik. Elever och studenter har helt enkelt inte tid att tänka själva. Dick Harrisson har i flera artiklar beskrivit hur det ekonomiska kravet på genomströmningshastigheten i universitet och högskolor fått katastrofala följder på kvalitén på studenternas kunskaper, uppsatser och avhandlingar.

  14. Hans M Gabrielson skriver:

    Var förfallet i skolan så långt gånget redan under senare delen av 60-talet? Inte överallt enligt min mening. Vare sig i högstadiet (1963-66) eller gymnasiet (1966-69) i Örnsköldsvik. Vettiga lärare – även om en eller annan var rätt tråkig – inga flummiga skäggpellar i islandströja där inte. Morgonbönen dessbättre avskaffad. Ordning och reda, stök och skolk var illa tolererat vilket hölls efter noga. Speciallärare och fast anställd skolsköterska på plats liksom även viss administrativ personal som således gjorde det möjligt för lärarkåren att ägna sig åt undervisning. Plus rejäla bemannade skolbibliotek och välutrustade gymnastiksalar (samt nybyggd simbana i gymnasiet!). Trä- metall- och syslöjd var en självklarhet på högstadiet, även estetiska som teckning, akvarell, screentryck. Lärde känna ett och annat om Andy Warhol där.

    Skolköksundervisning. (Var rätt bra på de två förstnämnda och bildsynen, har ett par artefakter kvar.) Inte en total idyll, nog kunde man ryka ihop någon gång i korridorer eller i gymnastiksalen, somliga tjejer blev tafsade på. Dock en på det hela taget hyggligt fungerande skola i denna Norrlandskommun. Hur klarade lilla Ö-vik att finansiera allt detta? Tja, skolan var statligt sammanhållen och anständigt finansierad. Något av en guldålder jämfört med fyra decennier av marknadsstyrt förfall. Är det ohjälpligt för sent att rädda vårt skolsystem nu? Vet ej, vad säger Du, Knut L?

  15. Knut Lindelöf skriver:

    Hans M G!
    Jag säger inte alls att svensk skola var dålig på 60-talet. Den var nyreformerad och sökte delvis nya former men mycket var kvar av en god svensk (tysk) skoltradition. Att 68-revolutionära ungdomar gjorde uppror mot sina lärare var säkert en mycket marginell företeelse. Men det förekom säkert.

    Det kan förstås aldrig vara för sent att göra något bättre av vårt skolsystem. Men vägen till något lika bra som grundskolan i mitten på 70-talet är i alla fall mycket lång.

  16. Hans M Gabrielson skriver:

    Tror tyvärr Du kan ha rätt där, Knut L. Vägen tillbaka lär dröja en generation åtminstone. Och bli såväl dyr som smärtsam. En mycket stor sorg…

    Så, min vän Kenneth L. – på en loppis i Wien 2005 köpte jag för en (1!) euro den tyska skolboken ”Deutchentum vom Römerreich bis zum Gegenwart”,(Leipzig,1939.) Avsedd för dåvarande mellanstadie- och/eller högstadieelever. Numera såklart makulerad, hade tur där. I sin art kunnig, välskriven, med en mängd kartor, särskilt rörande ”rasförflyttningar” i Europa över århundrandena. Inte mycket om Tredje Riket och dess ambitioner mer än dess utrikespolitiska framgångar (Saar, Anschluss och Sudetenland.) Möjligen medvetet då en ny historieuppfattning om Tysklands kommande storhet skulle sakta inympas i det uppväxande släktet. Rätt begåvad pedagogisk modell i mina ögon.

    Resten kom via Hitlerjugend (HJ), obligatoriskt från 10 års ålder både för flickor som pojkar. Väl omhändertagna av äldre HJ-ansvariga blev det scoutliknande utflykter i naturen ”Unsere schöne grosse naturlichle erbe” med allehanda tävlingar och sittningar runt lägerelden med sång och historier om Tyskland som det forna stolta i Versaillefreden misshandlade landet nu reste sig från. Ja, disciplin. Men även egna initiativ, inom den givna ramen så klart. Vilka belönades med förtjänsttecken, ungefär som i den övriga scoutrörelsen. Fast här på allvar, en förberedelse för krig. Under det kommande kriget visade sig de HJ-ympade tyskarna vara ena jäklar på att improvisera, trots dåliga förutsättningar. Något som förlängde WW2 med minst ett år i Europa.

    I mina ögon säger detta förhållande en hel del om vad ett formellt fungerande skolsystem kan komma att ställa till med – även i vårt land om vi inte är vaksamma på politiska partier och deras anhängare…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.