Har ni hört den förskräckliga händelsen,
den är sann ty den hända just nu,
när paret Bergström sköt sig i foten,
så den blev skjuten, ja skjuten mitt itu.
Så skulle man kunna inleda en nidvisa, med den gamla Lincolnvisan som grund, om en av överhetens märkliga piruetter i konungariket Sverige, som alltså inträffade alldeles nyligen.
Hans Bergström (en gång liberal chefredaktör för DN), men framför allt hustrun Barbara Bergström hör till den absoluta gräddan i svenska privatskolebranschen. Efter skolpeng- och friskolereformen 1992 startade hon Internationella Engelska Skolan (IES) med skolpengen, d v s ett offentligt bidrag baserat på antalet elever, som främsta inkomstkälla. 2012 sålde hon huvuddelen av sin skolkoncern till amerikanska investmentbolaget TA Assoiates. Paret Bergström blev ordentligt rika på den kuppen, allt tack vare politiska beslut fattade i Sveriges riksdag. De har således sedan 1993 gått i spetsen för den nya svenska marknadsskolan.
De är djupt övertygade att skolsegregering – genom fritt skolval – är det absolut bästa systemet för att sålla ut lämpligt lydiga proselyter till en framtida svensk elit. Engelska språket – vilket tydligt framgår av namnet – är framgångsfaktor nummer ett. Alltså, anglosaxiska, eller varför inte ”transatlantiska”, som nytt svenskt ekonomiskt och administrativt överhetsspråk med global räckvidd. Sverige är med god fart – mycket tack vare BB – på väg mot nya språkförhållanden som liknar de under senmedeltiden, eller 1700-talet, då överheten talade tyska, respektive franska och folket talade bondska dialekter.
Nå, denna utveckling sker förstås inom den svenska ekonomiska elitens akademiska skimmer. Därför sitter (satt) Handelshögskolans i Stockholm rektor Lars Strannegård i IES-styrelsen. Och, för att nu ta ännu ett steg i marknadiseringen av det svenska skolväsendet och för att gjuta lite extra glans över framgångssagan IES beslutade sig paret Bergström att skänka 60 glada vinstmiljoner (svenska skattepengar) till inrättandet av en professur under Lars Strannegårds akademiska domvärjo. Att IES:s företagsidé bygger på finansiering med skattemedel, alltså på ett djupt statsberoende förhållande, generar emellertid ingen. Detta framstår som extra märkligt med tanke på att Lars Strannegård (enligt Björn Elmbrant i Dagens aréna) i en nyutkommen bok deklarerat att kulturinstitutioner och högskolor bör vara så oberoende av staten som möjligt, för att forskning och undervisning ska vara ”fri” från ”mörka krafter”. Vilka ”mörka krafter” kan man undra. Strannegård lämnade hastigt IES:s styrelse innan Bergströmsprofessuren tillkännagavs, för att vänskapskorrumperande förbindelser med de ”statsberoende” donatorerna inte ens skulle kunna misstänkas. 60 miljoner – utmjölkade ur ännu många fler skattemiljoner – tackar Strannegård alltså inte nej till.
Så, den 9 april tillkännagavs en ny professur ”inom organisation och ledarskap i skolan” på Handelshögskolan i Stockholm och 60 miljoner från The Hans and Barbara Bergstrom Foundation. Denna ”fria” professur kommer att innehas av professor Karl Wennberg med en lång och imponerande meritlista. Pengar, pengar, pengar… luktar aldrig.
Så tar vi refrängen…
Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
när paret Bergström sköt sig i foten,
så den blev skjuten, ja skjuten mitt itu.
Knut L!
Du tycks mena, rätta mig om jag har fel, att ”skolsegregering” beror på ”fritt skolval”. Min poäng är att det inte finns något ”fritt skolval”. Du befinner dig inte i dåligt sällskap. Katalys har gett ut boken Klass i Sverige och kapitel 8 har rubriken ”Från jämlikhet till valfrihet i svensk skolpolitik”.
Det finns inget ”fritt skolval” eller ”valfrihet” då det gäller vilken skola som föräldrarna önskar att deras bara skall gå i. Föräldrarna får lämna in en ansöka om att deras barn skall beredas plats i en viss skola. Med andra ord ett ansökningsförfarande. Ingen förälder är garanterad att deras barn kommer in på den skola de har valt. Dessutom kan inte alla barn gå på en och samma skola.
Givetvis är skolvalet i formell mening ”fritt”; alla har rätt att söka om en plats. Men i realiteten är det de föräldrar som har god utbildning, har ett skapligt jobb och som dessutom har tid att engagera sig som har ett stort försteg då det gäller att se till att deras barn kommer in på skolor som fungerar och tillhandahåller en bra undervisning.
Hans Bergström skrev ”John McCain : en politisk biografi” inför presidentvalet 2008, som Obama ledde stort i opinionen. Jag stötte på den på ett svenskt bibliotek och blev nyfiken. Bergström beundrade den gamle bombflygaren, som räddats till livet av sina tilltänkta bomboffer efter att ha blivit nedskjuten över Vietnams huvudstad 1967. Nu är det ju inte så bra för hälsan att få sitt stridsflygplan nedskjutet, men enligt Bergström & Co berodde hans men på vietnamesisk tortyr och inget annat. För övrigt hade han under flygutbildningen i USA kraschat två plan och kört ett tredje in i en kraftledning, vilket normalt skulle degraderat honom till menig soldat. Men hans far och farfar var båda amiraler. Ursäkta avvikelsen från ämnet. …
Det svenska skolsystemet påminner lite om det amerikanska fängelsesystemet. Båda är delvis privatiserade. Fängelserna får förstås inte skolpeng utan ”fängelsepeng” en summa för varje fånge de kan bura in. Fångar hyrs ut att arbeta åt diverse företag, och betalas med några dollar per dag.
Arne N!
Jag har aldrig påstått att det finns ett ”fritt skolval”. Däremot finns det en reform som kallas ”det fria skolvalet”. Men den är en kugge i den nyliberala marknadsskolans maskineri, som starkt bidrar till segrergation.
Bengt S skrev: ”Bergström beundrade den gamle bombflygaren [John McCain], som räddats till livet av sina tilltänkta bomboffer efter att ha blivit nedskjuten över Vietnams huvudstad 1967. Nu är det ju inte så bra för hälsan att få sitt stridsflygplan nedskjutet, men enligt Bergström & Co berodde hans men på vietnamesisk tortyr och inget annat.”
Menar Bengt S att fysiskt våld och tortyr, vid tillfångatagandet och i fågenskapen, inte väsentligen åsamkade John McCain fysiskt och psykiskt lidande?
Jag hoppas Bengt S och Jan Arvid G ursäktar att jag lägger mig i, men jag kan inte hålla orden inne.
Alla försök att uppamma någon som helst medkänsla med den som bombar fattig bondebefolkning i tredje världen inte bara tillåtes få utstå sarkasmer; det är närmast en plikt att förminska brottslingens relativa lidande.
Jag vet inte om Vietnams regering någonsin gått med på anklagelserna att de skulle ha torterat amerikanska krigsfångar. I stället för att återvända till sitt hangarfartyg lagom till kvällsteet föll alltså McCaqin ner i en sjö i Hanoi. Så här står det i svenska wikipedia, som är en direktöversättning av en ovanligt propagandistisk artikel från det amerikanska originalet:
”Senare samma år blev han under ett uppdrag nedskjuten av en nordvietnamesisk luftvärnsrobot. Vid utskjutningen ur planet bröt han båda armarna och sitt högra ben. Han landade i en sjö och lyckades ta sig upp till ytan. Han drogs in till land och anfölls av en mobb som misshandlade och knivstack honom upprepade gånger innan han överlämnades till det ökända nordvietnamesiska fängelset Hanoi Hilton.”
Vietnameserna räddade alltså hans liv och såg till att hans självförvållade benbrott läktes. Så vitt jag vet haltade han inte ens när han kom hem. Att de sedan inte följde Jesu kärlekslära fullt ut beklagar jag. Var hans bombplan kraschade i det tättbefolkade Hanoi och vilka skador det åstadkom är ointressant för artikelförfattarna. Det var under min första vistelse i USA som Parisavtalet undertecknades och de nerskjutna bombpiloterna bärjade återvända. Efter några dagars militär avrapportering och isolering fick de möta pressen. En berättade att han hade ärr på sina handleder efter tortyr. Handlederna visades i närbild men jag lyckades inte upptäcka några ärr. Så där fortsatte det.
Lite kuriosa:
1) Det var rätt nyligen som Vietnam avslutade återbetalningen av de lån som USA beviljat till Saigonjuntan.
2) USA har lagt miljarder dollar på att finna s k POW/MIA:s (prisoner of war/missing in action) i Vietnam. Vad de hittar är upplösta benrester, som DNA-testas en ring, uniformsrester etc. De senaste åren har 130 miljoner dollar per år spenderats för vilka ca 200 kvarlevor hittats. Alltså 650.000 dollar per död soldat. Se t ex artikel ur Counterpunch.
De flesta atomer som finns nu på jordklotet fanns redan 1967. Världshistorien har en fysikaliskt grundval, som är hur dessa atomer flyttats runt i vår värld. Vi kan inte följa enskilda atomer bakåt i tiden, men i stora drag kan vi ha viss kunskap om en fysisk historia: om hur namngivna människor och ting har rört sig över jorden. I flera debatter har jag kallat detta ”grundfaktanivån A”.
I tidningen lindelof.nu och liknande medier har jag läst hur flera debattörer utgår från sin uppfattning på den politiska bedömningens nivå B, och sedan vill gå bakläges ner på nivå A och skriva om historien om hur atomerna har rört sig. Jag förstår inte varför de vill göra det.
Jag tar ett exempel från Bengt Svenssons inlägg ovan: ”Så vitt jag vet haltade han [John McCain] inte ens när han kom hem”. Jo, källmaterialet visar att vid frigivandet 1973 haltade John McCain. Grundorsaken till det var att han frivilligt blev bombflygare och slog sig när han blev nedskjuten. Avsiktlig eller oavsiktlig dålig behandling av hans ben från hans fångvaktares sida kan ha bidragit.
”Jag vet inte om Vietnams regering någonsin gått med på anklagelserna att de skulle ha torterat amerikanska krigsfångar”, skrev Bengt S. Om Bengt S har källmaterial som visar att det inte stämmer att ett antal krigsfångar utsattes för en plågsam behandling i Demokratiska republiken Vietnam skulle det vara bra med en artikel om det, eftersom det skulle ändra på de slutsatser som många uppriktiga sanningssökare har dragit.
Bengt S skrev: ”USA har lagt miljarder dollar på att finna s k POW/MIA:s (prisoner of war/missing in action) i Vietnam. Vad de hittar är upplösta benrester, som DNA-testas en ring, uniformsrester etc. De senaste åren har 130 miljoner dollar per år spenderats för vilka ca 200 kvarlevor hittats. Alltså 650.000 dollar per död soldat.”
Förenta staterna finner inte 200 kvarlevor per år i Vietnam. Siffran ungefär 200 per år gäller hela världen.
Mark Ashwills artikel i Counterpunch är delvis missvisande. Majoriteten av de döda som återfunnits på senare år har dött en meningsfull död, i strid mot det nationalsocialistiska Tyskland och Japan. De senaste tolv månaderna återfanns blott två i Vietnam och en i Laos; ingen i Kampuchea.