Vad leker våra barn och barnbarn med och vad tittar de på? Jo bland annat de mystiska små stridsrobotarna som kallas Transformers. Dessa kan ändra skepnad och inta nya former och färger, alla lika skräckinjagande.

Eftersom barn är rädda för spöken och andra farligheter, känns det fint att ha full kontroll över små monster som man själv kan styra och manipulera. Med de små stridsrobotarna som huvudpersoner skapades två action- och science fictionfilmer: Transformers (2007) och Transformers: Revenge of the Fallen (2009).

Å ena sidan är det förstås en slags sagovärld som barn alltid fascinerats av och som på sätt och vis hjälper dem att bemästra sin rädsla för det farliga och okända. Men å andra sidan är de något ganska läskigt om man tränger bakom kulisserna och granskar vad som är upphov till dessa futuristiska små stridsrobotar och vad de har för syfte. Vad vill de att de små ska tänka?

Upphovsmakarna är inte sagoberättare i klassisk bemärkelse som vill hjälpa barn bemästra allmänmänskliga dilemman och faror. Nej, Transformers laddas med ett barnanpassat innehåll och budskap direkt från Pentagon.

Det här belyses i en serie vetenskapliga artiklar i tidskriften The American Journal of Economics and Sociology.

Biträdande professorn Tanner Mirrlees vid University of Ontario beskriver något han kallar ”militainment”, alltså det militära som underhållning. Han har undersökt samarbetet mellan Hollywood och Pentagon just när det gäller de två nämnda internationella blockbustersfilmerna.

De är filmer för små och lite större barn med ett tunt och uselt manus. Men de går hem i målgruppen. De säljer en massa leksaker, skapar lekar och – viktigast av allt – de ger en positiv hållning till militära sammanhang och USAs militär i synnerhet.

Ian Bryce, producent för den ena filmen säger:

Without the superb military support we’ve gotten on this film, it would be an entirely different looking film. We want to cooperate with the Pentagon to show them off in the most positive light, and the Pentagon likewise wants to give us the resources to be able to do that.

Sv: Utan den utsökta militära support vi har fått till denna film skulle den varit en film med ett helt annat utseende. Vi vill samarbeta med Pentagon för att visa fram dem i bästa möjliga dager, så att Pentagon månde bistå med de resurser för att vi ska klara det.

Michael Bay, producent för båda filmerna säger:

I wanted the story to have global impact, so I was dead set about getting military cooperation. I’ve worked with the Department of Defense on several projects and we have a great working relationship, so I already knew many of their ground rules.

Sv: Jag vill att historien skulle kännas global, så jag var fast besluten om att få ett militärt samarbete. Jag har jobbat tillsammans med Försvarsdepartementet i flera projekt och vi har en fin arbetsgemenskap, så jag kände redan till många av deras grundvärderingar.

Mirrlees påvisar hur DoD (Department of Defence) och Hollywood samarbetade i produktionen av dessa två filmer för att framställa USAs militära styrkor i optimal positiv dager för just en global barnpublik.

Mirrlees visar också att förbindelsen mellan Pentagon och Hollywood inte alls är något nytt och påminner om Herbert Schiller, som redan på 60-talet påvisade vad han kallade “The military-industrial-communications complex” (MICC). Mirrlees hänvisar även till andra forskare som har visat hur MICC har fungerat för att gynna leksaker, filmer, TV-program och TV- och videospel.

Inget nytt alltså, men han menar ändå att efter 9/11 är det tydligt att alliansen mellan Pentagon och Hollywood stärkts och att filmindustrin direkt utnyttjas av Pentagon i sin propaganda. Pentagon ser samarbetet med Hollywood – drömfabriken – som mycket fruktbart. Övertselöjtnant Paul Sinor i US Army säger:

Obviously, the military has never fought giant robots, and hopefully we never will. But the way this film is structured, if we ever had to do it, this is probably how we would do it.

Sv: Uppenbarligen har militären aldrig kämpat med eller mot jätterobotar, och förhoppningsvis ska vi slippa det. Men det sätt som denna film visar ett robotkrig, om vi någonsin ska behöva föra ett sådant, är det här ungefär hur det kommer att te sig.

Så alla föräldrar, far- och morföräldrar, tänk er noga för innan ni köper de små läckra plastfigurerna till barnen eller hjälper dem att hitta Transrormersfilmerna i paddan eller smartTV-n. Ni vill väl inte ha Pentagon till barnvakt.

Föregående artikelMinskad ojämlikhet!
Nästa artikelKalifornien under spanska tiden
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

2 KOMMENTARER

  1. Kusligt hur ditt inlägg ansluter till Carsten Jensens senaste bok Den första stenen. En mörk, närmast nattsvart skildring en dansk pluton med unga soldater var kuv förvandlas till ett obarmhärtigt tv-spel (fast i verkligheten) där människoliv saknar värde.

    Där finns även en beskrivning där de unga danska soldaterna (som frivilligt anmält sitt intresse att ingå i de danska styrkorna) redan innan de åker över till kriget i Afghanistan tillbringat massor av timmar i strid i intensiva verklighetstrogna tv-spel utvecklade av militären men som sedan gjorts kommersiella av giriga spelföretag.

    Exakt det du beskriver som visar konkret på symbiosen mellan Pentagon och dataspelsbjässarna med unga soldaters liv som insats. Verkligheten är nämligen inte i närheten av de erfarenheter de unga danska soldaterna har från dataspelen. Vän är fiende och tvärtom och när någon dör en brutal död, återuppstiger de inte som i spelen för en ny rond, utan skickas hem i kista till Danmark.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.