Det som inte är skrivet eller sagt om Göran Perssons piruetter inför svenska folket är inte lätt att krama fram. Därför tänkte jag strunta i detta. Men, några saker slår mig trots allt.
Så började jag ett inlägg efter hans TV-såpa härförleden. Då trodde jag att det skulle vara sista gången jag skrev om denna man, som jag instinktivt ogillat och betraktat som en inställsam klättrare. Jag skrev precis efter valet en liten blänkare om hans dåliga tajming med egna herrgår´n. Hans uppsyn och utstrålning runt det här talade tydligt till min instinktiva klasskänsla (vad det nu är för en borgarspoling från mitten av 40-talet). Det här skadade förstås Socialdemokraterna. Det kliv han nu tagit över till kapitalets innersta krets fullbordar bara denna hans redan tydliga ökenvandring. Man skäms ta mig fan.
Men vad kan man vänta av detta parti. Jag innehade flera förtroendeuppdrag på 90-talet i Östhammars arbetarekommun. Där försökte jag driva skol- och kulturfrågor utan resultat. Jag lyckades bidra till en pamps reträtt, men partiets urartning var ett faktum redan då. Partiets starke man och kommunalråd var inte ens medlem i partiet, han betlade inte sin medlemsavgift. Jag vet det för jag var kassör i hans s-förening i två år. Arbetarekommunens ombudsman var snäll och välmenande men förmådde inte ens få fram protokoll från styrelsens eller AK:s möten. Medlemsfusket var omfattande. Medlemslistorna var långa, men listan på inbetalade avgifter var inte ens hälften så lång. Många gamla människor hade befriats från medlemsavgiften. Om de fortfarande levde brydde man sig inte om att kolla. När jag var kassör halverades medlemsantalet, vilket ledde till att föreningen fick färre ombud i repskapet osv. Jag misstänktes för sabotage och blev allmänt misstrodd bland de aktiva.
De trots allt ganska många passiva medlemmarna hukade passivt i utkanten och väntade bara på att patriarken skulle lämna plats till en yngre. Men så skedde inte. Nu är man kraftigt försvagad i Östhammars kommun och har ingen egen politik på något område.
På toppen av denna maffiotiska organism satt Göran Persson. Nu sitter Mona Sahlin där istället. En ansiktslyftning, men folkrörelsen är djupt nergången och utan vitalitet. Ledaren kan inte vända detta. För det krävs en vitalisering av hela rörelsen, och den tror jag inte på längre. Ingen tror ju längre på folkrörelsearbete i det Socialdemokratiska ledarskapet. Det har jag erfarit in på bara skinnet.
