Långbågskyttar i en illustration ur Entrainement des archers gallois: Psalm 79 av Geoffrey Luttrell 1325 (Wikipedia).
När jag var barn ägde jag en pilbåge. Jag var elva, kanske tolv, kanske till och med tretton, och på sommarloven vistades jag och min pilbåge i Sherwoodskogen tillsammans med andra barn som också de var i förpuberteten.
När jag blev tonåring lämnade jag Sherwoodskogen och snubblade in i en annan skog. Pilbågen glömdes bort och aldrig trodde jag väl att vi skulle träffas igen.
Men denna sommar blev det så – att vi träffades.
En kamrat sa:
– Kom hem till mig så ska vi skjuta några pilar.
Kamraten är en duktig bågskytt. Han är med på medeltidsveckor och vinner en hel del tävlingar.
Jag tackade ja till inbjudan och nu stod jag på hans gård och höll i en pilbåge Det var drygt femtio år sedan förra gången.
Nu började kamraten berätta pilbågens berättelse. Han berättade om avståndet mellan handtaget och bågsträngen, den så kallade stränghöjden. Han berättade om den viktiga pivåpunkten – det djupaste stället mellan tumgrepp och handtag – gränssnittet mellan skyttens kropp och bågen – punkten kring vilket allt är uppbyggt – pivåpunkten. Han berättade om bågsträngen som skulle dras ända till mungipan.
Och pilarna! Han berättade att en pil inte bara var en pil. Nej, de kan vara hårda eller mjuka och de skall slingra sig fram genom luften. Han berättade om fjädrarna som verkligen inte är dekoration utan är fastklistrade på ett särskilt sätt så att de får pilen att rotera – som räfflingen i en gevärspipa… Och om mycket annat berättade min kamrat denna sommarförmiddag när jag sköt några pilar vid stranden av Ljusnan.
Det fanns alltså oceaner av kunskaper och fakta i den tingest som hade varit min leksak. Men den var inte bara en leksak, och en gång när jag var barn hade jag nuddat vid de djupa kunskaperna – bara nuddat – men ändå nuddat – och nu fick jag nudda lite mer.
Så är det med människans saker och ting. De innehåller massor med kunskaper – som är inlagrade – lager på lager – i ett material. Långt därinne i materialet finns människorna som en gång för länge sedan experimenterade, provade, misslyckades och provade igen och till slut kom de på en liten detalj (kanske var det det där med att fjädrarna skulle sättas fast på sådant sätt att de fick pilen att rotera).
Genom århundranden, genom årtusenden, har människors sinnliga kunskaper förflyttat sig in i ett material – blivit materia. Hjärnans mjuka vindlingar och kroppens fingerfärdigheter har vandrat ut ur kroppen och in i materian: blivit en pilbåge, en vävstol, ett fisknät, ett operativsystem.
Och det är i det där dolda därinne i pilbågen som det riktigt spännande finns. Bakom det som synes vara yta eller dekor finns meningen/kunskapen.
Det är skolans uppgift att lära eleverna att gå på jakt och upptäcka det dolda – de djupa kunskaperna bakom det som glittrar förbi.
Det kan vara lockande att leva bara i glittret, men i längden blir det tråkigt.
I det längre perspektivet är det en meningsfull njutning att stå vid en älv och skjuta några pilar och redan i tumgreppet känna att jag får kontakt med en fiffig kompis från mycket länge sedan.
Den här texten skrev jag 2016 för Sveriges Radio P1, Tankar för dagen. Sedan publicerade Jenny Tedjeza den i Proletären året därpå. Jag minns att hon sa: Lite historie-materialism kan aldrig skada.
Leif Str!
Tack för den, som väckte fina minnesbilder till liv.
När jag såg att en berättelse om pilbåge landat på lindelof.nu, gjorde detta mig nyfiken eftersom jag har en viss koppling till detta ämne.
Och som väl känt för dom flesta har den relativt enkla pilbågen en lång historisk bakgrund. Ett redskap eller vapen som även ingår i den moderna tävlingsgrenen Bågskytte, inom såväl Olympiska spel (första gången Paris 1910) som i Världsmästerskap.
Min tanke om bågskyttesporten är att den egentligen borde få större uppmärksamhet och då inte minst utifrån pilbågens funktion med dess koppling till att ha varit ett avancerat och viktigt jaktvapen i betydelse för dåtidens fungerande samhälle. Därutöver intressant att notera om pilbågen är att den förmodligen får anses tillhöra mänsklighetens – i ett historiskt perspektiv – äldsta instrumentet som kan lagra energi.
Mitt intresse för Bågskytte tillkom mig genom min dåvarande arbetskamrat Bror, vars meritlista i tävlingssammanhang uppvisar fyra titlar under världsmästerskap på 1950-talet.
Att Bror kom att intressera sig för just bågskytte har förmodligen ett samband med hans personliga läggning, vars ambition inte sällan bestod i att analysera hur detaljer påverkade komplexa funktioner där människans samverkan med redskapet utmynnar i ett givet resultat. I detta fall noggrann koncentration som leder över från öga och kroppens anpassning till materialet, bågen och pilens uppbyggnad, ställt mot väder och vind.
Ja, hur skall jag nu knyta ihop denna mycket korta berättelse till något av betydelse om pilbågen och en man med stort intresse för stora universella frågor? Det är inte helt enkelt annat än det fanns hos honom en stor seriositet och ett intresse för teknisk utveckling i betydelsen att den skulle vara en tillgång både för människa och naturmiljö. Utifrån det perspektivet såg han kanske att pilbågen som hjälpmedel haft en viktig funktion sett i ett historiskt perspektiv.
Vem vet, sannolikt var den gode Bror besjälad av den tanken i sitt dagliga arbete som verktygsmakare vid maskinen eller de tillfälle han funderade kring några textrader om österländsk filosofi.
Vännen Bror var ett barn av 1910-20 talet som upplevt betydelsen av en fantastisk teknisk utveckling, som i allt – kan jag tänka mig – han inte skulle uppskattat. Framförallt i fråga om människans bristande förmåga till omtanke om vårt gemensamma och helt avgörande betydelse att vårda goda förutsättningar för livskraftiga möjligheter på vår enda planet.
Och där i sammanhanget borde dagens teknik egentligen vara ett mycket bra hjälpmedel precis som pilbågen var till stor nytta då det begav sig.
Olle P!
Oj vilken fin berättelse om ”a tool-maker – not only a tool-user”.
Tack för Bror.
Kan det vara bågskytten Bror Lundgren? Han som vann guld i Oslo 1953.
Leif Str!
Tack för din fina kommentar och namnet Bror Lundgren som stämmer.
Häromåret var jag på ett föredrag av historikern Henrik Arnstad, på Gamla Uppsala museum, om just pilbågar. Han menar att pilbågen har spelat en stor men förbisedd roll i senmedeltida svensk militärhistoria. I stället har armborstet fått en oförtjänt framskjuten position.