Hur ska vi förstå vad som hänt sedan den 24 februari 2022 då Ryssland inledde sin speciella militäroperation i Ukraina och hela Västvärlden vände sig som en enad kraft emot Ryssland?

Det var ju inte då som konflikten i Ukraina började, den hade pågått sedan minst 8 år redan.

Våren 2014 övergick konflikten från en relativt begränsad konfliktnivå utan öppet våld på gatorna i Kiev till våldsamma excesser med krypskyttar som dödade oskyldiga på Majdantorget och handgripligheter mot landets legitima ledning, som blev tvungna att fly landet för sina liv. Därefter greps makten av Väststödda rebeller med målet att få Ukraina in i Nato, varpå inbördeskriget mellan de ryskpräglade och de väststödda politiska krafterna med de nynazistiska Banderisterna som vägröjare startade. Men denna historia doldes effektivt av våra medier.

Rysslands ganska dåligt förberedda militära inmarsch, som mer liknade en stor militärtransport, blev startskottet för Västvärldens planerade krig mot Ryssland med Ukraina som proxy.

Allt som hänt före detta glömdes nu bort och en samlad västerländsk medieapparat rullade ut att Ryssland nu var på väg att återupprätta sitt gamla imperium och att Ukraina till varje pris måste stödjas i sin kamp (och allas vår kamp) för att få gå med i Nato.

Den typiske intellektuelle

Peter Englund, uppburen historiker och författare (f d ständig sekreterare i Svenska Akademien) var en typisk företrädare för och medskapare till denna skräckberättelse. Den 6 maj 2022, strax efter den ryska inmarschen, skrev han en lång kulturkrönika i DN med den kryptiska rubriken ”Putins överfall på Ukraina är inte uttryck för ett obegripligt vanvett – där finns en logik”.

”’Vanvett’, ’Galenskap’, ’Förnuftsvidrigt’, ’Irrationellt’, ’En dåres verk’. Harmen över Putins brutala överfall på Ukraina finner överallt uttryck i ord som dessa, ord som springer ur den stillsamma, civiliserade människans grundläggande oförmåga att sätta sig in i barbarens tankevärld. Och det är den oförmågan som får oss, att i ett slags förnuftets vanmakt inför det som sker, slänga upp händerna ovanför huvudet och förtvivlat ropa – galenskap! Och jag tror att det är denna i grunden sympatiska oförmåga som är en viktig del av förklaringen till varför demokratier så plågsamt ofta låter sig överraskas eller bedras eller utmanövreras av diktaturer.”

Så inleds denna horrör om…

”skräcken hos en kleptokrat som vet att den sekund makten glider honom ur händerna så är bara alla hans palats, lyxyachter och allt annat stöldgods räddningslöst förlorat, utan även så han själv (också han har insett att envåldshärskare nästan aldrig pensioneras, och om de mot förmodan gör det så sker det i regel under mindre trevliga former). Och vi har cynismen hos ännu en diktator som ser ekonomin gå kräftgång, systemet stocka sig och missnöjet stiga (och som inser att folkmajoriteten är beredd att underkasta sig bara så länge som deras välstånd och bekvämlighet är säkrad och som nu spelar på att Ett Yttre Hot ska distrahera och ursäkta och ge förevändning för att vrida repressionen ännu några varv i botten. […]
Än en gång är demokratin satt under belägring. Och i och med överfallet på Ukraina har diktaturen tagit ett nytt, radikalt steg i Europa. Inte längre nöjd med att undergräva demokratin inifrån har en diktatur nu för första gången sedan 30-talet satt sig före att utplåna ett fredligt grannland genom att invadera det. Klart att detta är en ödesstund. […]
Misslyckas planerna kommer det ryska folket rädda oss alla; då kommer de göra sig av med denna alltmer impopulära regim – det finns nämligen ingenting som bringar auktoritära stater på fall som förlorade krigsäventyr. Går planerna i lås däremot, då har Putin köpt sig litet tid. Och då är det i stället vi, som lever i de andra demokratiska grannstaterna som lever farligt, mycket farligt. Och för detta måste vi nu rusta oss, på alla vis.”

Efter snart tre år av krig, närmar vi oss det oundvikliga slutet. Bilden håller på att skifta till något annat i stora delar av världen, men inte i Sverige. Här gäller ännu Englunds horrör.

Så sent som den 3 juni 2024 skriver han ännu en kulturkrönika i DN med rubriken ”Ja, Ryssland har blivit en fascistisk stat”.

”Sedan länge står det klart att Putin med kriget som förevändning har förvandlat Ryssland till en ren och rå diktatur, där ingen typ av opposition tolereras, oavsett hur obetydlig – som att bära ett regnbågsörhänge, eller att hålla upp ett vitt papper utanför en tunnelbanestation. […] Ryssarna håller på att inriktas på ett slags evigt krigstillstånd – ekonomiskt, ideologiskt, mentalt. Ja, mer än inriktas. Ryssland håller på att förvandlas till en ny typ av stat. Frågan är – vilken typ då?”

Svaret är:

”Ja, Ryssland har blivit en fascistisk stat, menar jag. Men poängen ligger inte i beteckningens pejorativa värde, utan i stället att utifrån vad vi vet om dessa stater historiskt försöka få en aning om vad som kan vara att vänta. ”

Slutsatsen är densamma som i maj 2022, ingenting har ändrats:

”Jag menar att det därför finns all anledning till tillförsikt, paradoxalt nog just därför att Putins Ryssland gjort denna allt tydligare vändning mot fascism. Det är ett farligt system med betydande styrkor men även med betydande svagheter. Men för att dessa svagheter ska bli fatala måste de demokratiska systemen som svar utveckla den kolossala kraft som vi är kapabla till, den kraft fascistiska regimer alltid underskattat, den kraft som krävs för att få stopp på den regressiva, aggressiva, militaristiska makt som nu sakta spränger sig fram genom Ukrainas städer och byar. Lätt kommer det ej att bli. Men historien lär oss att det går.

Enkelt läser jag mellan raderna att Englund inte förmår tänka utanför boxen; Nazityskland 1933–1945. Västvärldens explosion av militarism och krigshets kallar han ”den kolossala kraft som vi är kapabla till, den kraft fascistiska regimer alltid underskattat, den kraft som krävs för att få stopp på den regressiva, aggressiva, militaristiska makt som …”

Han tror verkligen att Ryssland efter Ukraina kommer att marschera västerut i Europa. Denna föreställning är så stark att han omöjligt förmår ställa sig den enkla frågan: Vad skulle Ryssland ha för glädje av det? Nej, Putins sagolika ondska – i Englunds skalle – styr allt.

Hur var det Jan Myrdal uttryckte det om de intellektuellas roll?

”De härskande tankarna är de härskandes tankar och just vi blir pipor genom vilka maktens vind blåser. Gemensamt blir vi så vanligen till ett i det offentliga mäktigt brusande orgelverk.” (FiB 5-2011 ”Olydig är ett bra ord”)

Föregående artikelKORRUPTION HOS ÅKLAGARMYNDIGHETEN – DOKUMENT OM ASSANGE RADERADE …
Nästa artikelResan till Baskien (I)
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

8 KOMMENTARER

  1. Jag läser i en essä av Georg Henrik vin Wright:

    ”Humanismens fullkomlighetsideal är den bildade människan, som erkänner sanningens egenvärde ovan varje auktoritet.”

    Peter Englund, som akademiledamot, borde faktiskt företräda just sanningssökandet.

  2. Peter Englund ger uttryck för det förhärskande narrativet genom att återberätta det i eget namn. I det tämligen stora utdrag som KL gör av DN-artiklarna ser jag inget av det PE säger som motsäger, säger något annat, eller ens nyanserar de i Sverige dominerande åsikterna på området. PE:s artiklar visar en snarare en brist på balans och en måttlöshet som han bara kan komma undan med så länge han slipper exemplifiera. Han påstod (2022) att – ekonomin går kräftgång, systemet stockar sig och att missnöjet stiger – men han gav inga konkreta exempel, belägg eller siffror som visade att så skulle vara fallet. I dagsläget blir det dessutom paradoxalt skrattretande, eftersom hans ord i själva verket visar sig vara en mycket bra beskrivning på dagsläget, inte i Ryssland, utan i Tyskland!

    Det skulle också vara av intresse att få reda på vad PE lägger i begreppet ”fascism” när han nu säger att Ryssland blivit en fasciststat. Definition saknas. Av extra intresse är det ju om man vill få reda på rent konkret vilka ”betydande styrkor men även betydande svagheter” som PE syftar på att Ryssland, just på grund av denna övergång till ett fascistiskt system, därmed bibringats.

    Att det, åtminstone när det gällde det andra världskriget, inte var de ”demokratiska systemens kollosala kraft”, som var den kraft som krävdes för att få stopp på Nazityskland, utan istället en annan kraft i form av Sovjetunionens ”kollosala kraft” torde man kunna kräva att en historiker är medveten om. Och även om vi inte vill att det skall vara så som det var, att det alltså var en diktatur som besegrade en annan diktatur, så behöver vi ju inte förfalla till den åsikt som Hollywoodbländade cineaster föreställer sig är sanningen kring andra världskriget, en åsikt grundad i en filmisk sagovärld i vilken D-dagen skulle haft en avgörande betydelse.

    En historiker bör inte bara veta, utan också i sina uttryck låta förstå att han känner till att nio tiondelar av alla resurser i Nazityskland allokerades till östfronten och att det var där och så som Tyskland besegrades.

    Det finns hos PE inget konkret som visar att hans berättelse har substans. Det mest konkreta han har att komma med är utläggningen om demokratiernas ”kollosala kraft” i förhållande till fascismen och just där går det ju att visa att han har fel.

  3. Knut L!
    Du vinner debatten (tycker du) genom att bestämma att alla debattmotståndare har samma åsikt, som du bestämmer: ”att Ryssland efter Ukraina kommer att marschera västerut i Europa”.

    Den framtid som hotar är en annan: Att det nya östblocket Kina-Ryssland-Iran-Nordkorea med alla sorters imperialistiskt tryck, påverkan, infiltration, hybridkrigföring och inblandning.

    Jämförelse: Förenta staterna har haft imperialistisk dominans i Amerika från Rio Grande till Kap Horn, men under senare delen av Förenta staternas dominans har detta i stort sett skett utan invasioner.

  4. Jan Arvid G!
    Hur menar du att jag bestämmer…? Jag läser vad de skriver. De senaste dagarna har jag nämnt tre namn med mycket tydlig skräck för att hela Europa kommer att underordnas Rysslands förfärliga diktator. Jag tror att de har fel.

  5. Många regeringar i väst som försökte få en regime change i Ryssland har fått sina egna regeringar försvagade och utbytta, Storbritannien är det 5 st PM som måste bytas ut har tappat räkningen, Italien bytt, Österrike bytt, Frankrike kraftigt försvagas , Tyskland kommer med största sannolikhet bytas ut. USA Biden som sade om Putin ”For God’s sake, this man cannot remain in power” har själv fått gå. Den som inte kan ta in verkligheten får det svårt. Resten av världen (ej väst) ser och tar in detta och handlar och stärker banden med Ryssland.

  6. Knut L!
    Det är väl bättre att taga sig an de bättre argumenten bland spektrumet av meningsmotståndares argument, än att koncentrera sig på de minst genomtänkta?

  7. Samma människor som utger för att vara humanismens tillskyndare vänder bort blicken inför vad händer på den instängda och sönderbombade landremsan Gaza.

    I en sådan moralisk blind församling ingår den marknadsliberala maktens egenintresse tillsammans med vapenmaktens dödsbringande agenda.

    Så bildas ett skymningsläge för människan om dessa krafter skall visa vår framtids vägval.

  8. Peter Englund har med denna sin analys av USA / NATO:s sedan länge planerade provokation mot Ryssland placerat sig där han hör hemma: på historiens sophög.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.