Poeter i ett brödrakrig

Gunnar Björling och Erik Grotenfelt

Nyfödd går jag.
Glömska är mitt namn.
Och dagens minne sjunger.

Gunnar Björling i debutboken Vilande dag från 1922.

Den ömsinte poeten Gunnar Björling tillhörde tillsammans med bl a Edit Södergran, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell de finlandssvenska modernisterna.

Gunnar Björling levde mellan 1887 och 1960. Han växte upp i en tjänstemannafamilj i Helsingfors, Viborg och Kangasala. Han studerade psykologi och filosofi vid universitetet i Helsingfors och blev filosofie kandidat 1915. Hans examensuppsats hade titeln ”Samvetet”. Innan han debuterade som diktare deltog han i dramatiska händelser i ungdomen under Finlands svåra väg till friheten.

I början av 1900-talet tillhörde Björling som gymnasist en socialdemokratisk arbetarförening i Helsingfors. Han medarbetade i tidningen Arbetaren och deltog i aktioner mot tsarväldet. Hösten 1905 kryssade tsarfamiljen i Finska viken och förväntades gå iland i Viborg. En fyrmannagrupp av radikaler, där Björling ingick, skickades iväg för att efter känt ryskt revolutionärt mönster göra ett attentat mot Nikolaj II. Tsaren gick emellertid inte i land och projektet misslyckades. Björling har i efterhand beskrivit händelsen som ett ”huvudlöst projekt”.

Den 18-årige Björling var också med i en grupp som bröt sig in på länsfängelset på Skatudden och befriade den mordanklagade Lennart Hohenthal. Denne hade skjutit samarbetsmannen, Eliel Soisalen–Soininen i dennes hem i Helsingfors. Hohenthal hade tidigare försökt mörda generalguvernören Bobrikov. Hohenthal dömdes till livstids fängelse. När han befriades av Björlings grupp flydde han till Sverige. Hohenthal kunde återvända som en fri man till Finland efter självständigheten 1918.

Gunnar Björling levde under dessa oroliga år som en revolutionär student. Han krossade fönsterrutor och gick till vardags med en pistol i fickan. Han var aktiv socialist. När inbördeskriget bröt ut 1918 hade emellertid Björling ändrat politisk uppfattning. Hans huvudmål var ett fritt Finland. Hans fiender hade blivit de röda som allierat sig med ryssarna. I en garderob i sin källarvåning i Helsingfors gömde Björling en illegal radiosändare. Under den röda tiden i Helsingfors vintern 1918 skickade Björling meddelanden till Mannerheims stab i Vasa om revolutionärernas förehavanden.

Efter den vita segern i april 1918 ingick Gunnar Björling i en lokal krigsförbrytardomstol. Folk som misstänktes ha varit delaktiga i det röda upproret greps och dömdes utan förbarmande och juridiska betänkligheter till döden. Gunnar Björlings agerade under denna våldsamma tid karaktäriserades i efterhand med följande ord ”Han var inte mild”.

När författaren och redaktören på vänsterns tidning Työmies Maiju Lassila dömdes till döden i maj 1918 skulle han föras till Sveaborg och avrättas. En av männen i exekutionspatrullen var den då 30-årige Gunnar Björling. Den allmänt aktade kulturpersonligheten och liberale Juhani Aho som präglade begreppet ”Hungern är en röding” hade då förgäves vädjat till fältdomstolen beträffande Lassila. Aho ansåg att man i humanitetens namn borde skona en sådan begåvning för att åt eftervärlden rädda en ännu oskriven litterär produktion.

Senare i livet verkar Björling ha förträngt händelserna under inbördeskriget. Under 1920-talet hade Gunnar Björling det svårt med sin extremt moderna poesi. Det enda förlag som accepterade hans böcker var märkligt nog ett förlag som stod nära Finlands kommunistiska Parti.

Ett annat författaröde i inbördeskrigets skugga rörde Erik Grotenfelt. Under de rödas styre i Helsingfors gav en vit motståndsgrupp ut en egen tidning, Fria ord. Huvudredaktör var Erik Grotenfelt. Grotenfelt tillhörde en välrenommerad finlandssvensk familj. Han betecknades som ett litterärt underbarn. 1915 lämnade Grotenfelt Finland och anslöt sig till de s k Jägarna i Tyskland. Det var finländska ungdomar som sökt sig till Tyskland för att få militärubildning. Syftet var sedan att befria landet från det ryska oket. Grotenfelt var dock för klen för att klara den preussiska soldatdrillen. Han återvände till Finland och använde det vapen han behärskade – pennan. Han började en våldsam journalistisk kampanj för Finlands självständighet under parollen ”Bort från Ryssland”.

Under inbördeskriget var Grotenfelt en av de ledande aktivisterna på den vita sidan. Han kom sedan att bli illa beryktad under inbördeskrigets oförsonliga efterspel. Efter segern ledde magistern, författaren och journalisten Grotenfelt en fältdomstol i Västankvarn. Han avrättade där personligen flera röda fångar.

Grotenfelt beundrade Tyskland och dess militärmakt. Han var djupt besviken på de landsmän som tog till vapen mot den lagliga regeringen i Finland 1918. Detta kan till en del förklara varför han kom att uppträda som den blodtörstige domaren på Västankvarn månaderna efter inbördeskriget.

Samvetet kom dock ikapp Erik Grotenfelt. En vårdag 1919 tog Erik Grotenfelt sitt liv vid 27-års ålder. Samtidigt som allt gått i uppfyllelse, Finland var fritt, hade han upplevt svåra besvikelser. Det blev på nytt missämja mellan de stora folkgrupperna i Finland. Det tyska nederlaget i första världskriget var en annan stor besvikelse.