Pojken som inte fick gå till skolan

Katt fotograferad krigssommaren 1940

Fredlig katt fotograferad krigssommaren 1940 [Foto: P Lundwall]

Det vi nu bevittnar via medier är exempellöst. Människofloder tränger på mot det rika Europa från kaoset, kriget och nöden i Mellanöstern. Visserligen finns en liten flämtande låga av hopp genom vapenvilan som – ännu när detta skrivs – är vid liv i Syrien. Möjligen anstränger sig maktens högsta toppar en aning för att bromsa den annalkande europeiska katastrofen genom att ta sin skyddande och stödjande hand från krigsmonstren på marken i Syrien. Låt oss hoppas på detta för flyktingarnas och vår skull.

Om man trots allt lyfter blicken, och försöker se genom floderna av tårar, framstår trots allt vissa uppenbara förhållanden i och runt Europa, som pekar ut orsakerna till och visar hur hopplöst det verkar vara att koncentrera de rika ländernas närmast oändliga resurser på att få västvärlden på fötter och vända bort från den till synes oundvikliga marschen mot ett nytt storkrig, en konfrontation mellan USA/Nato och Ryssland i Europa.

Katten på råttan . . .
I konkurrensen om marknader och handelsvägar med de uppstigande ekonomierna i Asien håller USAs ekonomi på att bli helt beroende av krigsindustrin, den enda som expanderar med full kraft i form av vapensmedjor som i sin tur beväpnar Natos arméer och privata säkerhetsföretag med hela världen som sitt arbetsfält. Här ackumuleras förmögenheter som kan få en Vanderbilt – den amerikanska entreprenörsfamiljen som på 1800-talet byggde upp en astronomisk förmögenhet på socialt nyttiga framtidsinvesteringar som järnvägar och sjötransporter – att blekna. Idag styrs USA av vapen- och krigsindustrin. Allt som går dem emot stoppas. Allt kan idag köpas för dollar.

. . . och råttan på repet . . .
Det är sedan de abnorma klyftor som denna kapitalackumulation skapar och de orimliga levnadsvillkor för de allra flesta (inklusive medelklassen) som avspeglas i den märkliga mediefestival som utspelar sig med uttagningstävlingar till den stora finalen – Trump mot Clinton – i november. Trumps framgångar hade varit omöjliga i ett riktigt demokratiskt USA. Tiden är ute för presidentkandidater med sympatiskt sociala ambitioner, som en Obama eller en Sanders. Sådana skulle kunna få för sig att börja satsa på höjda minimilöner och på att stoppa rövartågen runt klotet. De passar alltså inte krigsindustrin.

. . . och repet på oxen . . .
På så sätt kan krigen drivas vidare och precis som under kolonialismens storhetstid på 1800-talet fördriva de lägre stående människorna från sina boplatser i Mellanöstern och Afrika för att de välbeväpnade överordnade herrefolken måtte beredas plats och rörelsefrihet för sin civilisatoriska mission. Apartheid och rasism kan man också kalla det, varken mer eller mindre.

. . . och oxen på vattnet . . .
Det är samma krigsindustri som predikar fri rörlighet och fri handel och digitala pengar och sociala nedskärningar och rivandet av nationsgränserna och marknadsanpassade privata lösningar på skolan, vården, posten, järnvägen, polisen och försvaret i våra egna länder. Och de som via sina storbanker kräver att skulderna, som de redan tjänat en förfärlig massa pengar på, ska betalas tillbaka krona för krona (euro för euro) av dem som inget längre har att leva av, grekerna till exempel.

Portugal fick inte ha den regering de hade valt, det bestämde banktrojkan. Spanien kör just nu utan regering. Polen och Ungern kör på tvärs och tror sig kunna lösa krisen och bestämma i eget hus genom att avskaffa yttrandefriheten. I Frankrike är det bara Nationella Fronten som ännu försvarar Frankrikes något luggslitna republikanska ideal. I Italien tar väl maffian snart över. I de fattigare östra EU-länderna stänger man gränserna för att man redan har för många munnar att mätta. Det här hotar hela EU och riskerar att driva fram öppen fascism både här och där och kanske på bred front. Och i Sverige och Tyskland svassas det för den amerikanska krigsindustrin, trots att man är fullt medveten om att de agerar som värsta herrefolket där de drar fram.

. . . och vattnet på elden . . .
De nykoloniala härjningarna som trappats upp sedan 90-talet – efter Berlinmurens fall – med Kuwaitkriget, Balkankriget, Afghnainstankriget, Irakkriget, Libyenkriget och nu Syrenkriget, är vad som följt på det som skulle bli en fredligare värld efter järnridåns fall. Det här har rimligen ingen sunt tänkande statsman bestämt, det är andra mörka krafter som driver på. Därav det allmänna och växande politikerföraktet, i hela västvärlden.

. . . och elden på riset . . .
Så gödslades hatet som växte – med de närmaste bundsförvanternas stöd – till al-Qaida, al Nusra, Islamiska staten och alla dess syskonorganisationer, dessa monster som idag även förgiftar livet i Europas storstäder. Terrorn breder ut sig som rysk roulett, plötsligt smäller det någonstans. Mot detta finns inget försvar. Inga arméer, ingen teknisk övervakning, ingen Internetsniffning, ingen åsiktsregistrering, inget NSA … kan stoppa det här. Det är de fattigas och förtrycktas desperata blodshämnd mot kolonisatörernas långvariga plåga.

. . . och riset på pojken . . .
Ja, den lille pojken som drunknade och spolades upp på stranden på en grekisk ö öppnade ögonen på oss. Han, och så oändligt många fler, anses trots allt kunna offras för att den förbannade krigsindustrin och den förbannade kapitalackumulernade superklassen ska få fri rörlighet där borta i mänsklighetens vagga. Där nu oskyldiga människor stirrar in i tårgasgevärens mynningar, klänger på staketen, utan mat, vatten eller tak över huvudet. Deras framtid verkar hopplös vad jag än gör.

. . . och pojken och flickan till skolan
Det enda vettiga jag kan se vore en kraftig käpp i hjulet för denna onda karusell – en ny amerikansk revolution kanske – så att världen kan byggas upp på nytt, så att flyktingarna kan återvända hem, så att de fattigas skulder kan avskrivas och så att alla små pojkar och flickor ska kunna gå till skolan.

Tillägg 3 mars kl. 15:25:
Apropå vad jag skrivit ovan tycker jag ni även ska läsa Åsa Linderborg i dagens AB.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “Pojken som inte fick gå till skolan

  1. 2016-03-04 kl. 15:49

    Måttliga revolutioner är bäst, för de har störst chans att lyckas med sina föresatser.

    Kanske det rentav räcker med lite mer jämspelthet mellan USA och Kina och därav följande möjligheter för andra länder att spela ut dem mot varandra. Lite av samma situation som rådde på 50-60-talen då fattiga länder fick ett andrum och en möjlighet att använda statlig makt för att utveckla sin ekonomi.

    Och i så fall närmar vi oss ju snabbt den situationen.

  2. Knut Lindelöf
    2016-03-04 kl. 17:43

    Jan W!
    Det där låter bra, det är jag också beredda på att se som en möjlighet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.