Pol Pots förädiska leende

Böcker om Kambodja/Kampuchea i min bokhylla.

2009 kom boken Pol Pots leende av den begåvade författaren Peter Fröberg Idling. Från ingenstans dök han upp och satte åter Kampuchea 1975-1979 på kulturdebattens dagordning.

Jag hade då med stort besvär lagt Kampucheafrågan bakom mig. Jag ogillade fortfarande att frågan kunde ses som en vattendelare mellan goda och onda människor på vänsterkanten. Jag ansåg inte att allt var klarlagt. Jag tvivlade fortfarande. Därför kunde jag inte säga att de Röda khmererna var det värsta som skådats sedan Nazisterna och Stalinisterna förintade sina motståndare med industriell effektivitet. Jag samtyckte med de mest utskällda om att en undersökning av det som skedde i Kampuchea 1975-1979 borde göras i ett större sammanhang som även inbegrep kolonialmakternas (främst USA:s) tidigare härjningar i landet. Men jag behöll mina frågor för mig själv. Att tvivla som jag gjorde kunde man inte längre göra öppet. Jag försökte helt enkelt förtränga problemet genom att undvika att tala om saken.

Därför läste jag inte Pol Pots leende 2009. Jag följde däremot debatten som kom upp om ”de fyras resa” 1978 som blossade upp efter att Myndighetens för Levande historia utställning Middag med Pol Pot i maj 2009. Den utställningen bidrog inte (ansåg jag) med något för att förstå vad som hände. Jag ansåg det däremot synnerligen osmakligt att peka ut två av resenärerna som mer eller mindre medskyldiga till folkmord. Utställningen var dessutom ett exempel på att svenska staten bedrev åsiktsförföljelse – en yttrandefrihetsfråga alltså.

Höromveckan satt Jan Myrdal i TV programmet Min Sanning och blev intervjuad om sitt 83-åriga liv. Pol Pot blev åter den stora frågan. Han lyckades enligt min mening inte förklara sina tvivel på att vi fått fram sanningen om vad som skedde i Kampuchea 1975-1979. Han fastnade på journalistens metkrokar varpå även mina tvivel i frågan kvarstår som närmast illegala.

Därför lånade äntligen jag Pol Pots leende av en god vän (den går inte att köpa, slut på förlaget). Nu har jag läst och följt med författaren i hans försök att förklara hur man kunde resa genom landet 1978 utan att se några spår av folkmordet. Boken är mycket inträngande. Han har läst allt och försökt träffa alla som varit inblandade eller besitter exceptionella kunskaper om Kambodja/Kampuchea. Han begränsar inte sina efterforskningar till de Röda khmerernas tid. Han sätter in dem i sitt historiska sammanhang.

Vad boken klargör är att Röda khmerernas revolution var mycket speciell. Den byggde på maoistiska idéer omformade i ett khmerkulturellt sammanhang. Efter segern 1975 krävde situationen att alla arbetade stenhårt för att få fram ris för att hålla svälten borta. Partiets ledning var en intellektuell elit som satt på hela makten. Enkla one-liners var vägledning för alla – utan undantag. Dessa skulle upprepas av alla som bevis på lojalitet och hängivenhet. Arbete och testuggande var metoden. Med detta trodde den isolerade eliten i Phnom Penh (eller i ett djungelläger) att de styrde.

Men eftersom bristande lojalitet (även ouppfyllda mål) straffades hårt – ofta med döden – uppstod ett rövslickarklimat av sällan skådat slag. Eftersom inget annat än uppfyllda mål och framgångar var tänkbart fick högsta ledningen endast sådana rapporter.

De lokala ledarna skötte sina revir och såg till att hålla ordning och rent från all obstruktion. Förhållandena i olika provinser var mycket olika. Endast retoriken var gemensam. Här och var kunde förmodligen den kommunistiska idyllen iscensättas och där kunde utländska gäster visas runt utan bekymmer. Sådan är min förklaring till att de fyra svenskarna tyckte att Kampuchea uppfyllde deras högt ställda förväntningar på en självförsörjande, antimperialistisk och nationellt oberoende kommunism.

Vi vet att det man ser också ligger i betraktarens öga. Det var säkert en del av förklaringen till att de fyra svenskarna och många andra Pol Pot-lojalister i Sverige och i världen mest såg vad de ville se. De (vi) såg främst den internationella konspirationen med USA i spetsen mot landet som kämpade för sin existens och sitt nationella oberoende. Blinda fläckar fanns alltså på liknande sätt som hos religiösa sekter som har svårt att ifrågasätta paradiset.

Trots att jag alltid varit vaksam mot auktoritära tendenser blev jag en del av detta. Jag minns en hängiven kvinnlig språklärare från Stockholm som kämpade tillsammans med mig i rörelsen ”För kunskap i skolan” samtidigt som hon var med och arrangerade Kampucheakonferensen i Stockholm november 1979. Hon gick senare in i Pingstkyrkan. Steget var inte långt för en del.

Nåväl, Pol Pots leende är en intressant bok, men den mystifierar i överkant. Och frågorna om folkmordet, dödstalen och imperialistiska makters skuld till den Kampucheanska katastrofen – Henry Kissingers till exempel – är ännu obesvarade. Jag kan inte inse att dessa frågor inte är viktigt att genomlysa. De har i högsta grad bäring på den internationella rätten och därmed frågan om krig och fred för världens folk.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.