Polen – så nära och fjärran

Herman Lindqvist och Lilian Komorowska den 6 juni 2015

 

herchez la femme” på franska, “Det är kvinnan bakom allt” på svenska. Det var nog mina förälskelser på andra sidan Ålands hav som startade mitt intresse för Finland. Herman Lindqvists intresse för Polen har en liknande bakgrund, men han behövde bara resa till Järfälla där han för en del år sedan träffade sin nuvarande hustru, historieläraren Lilian Komorowska. Nu bor de i Warswava och Herman har i dagarna kommit ut med sin kanske innehållsrikaste historievolym Sverige-Polen, 1000 år av krig och kärlek.

Året då Lindqvist kom till Polen, 2014, var Polens internationella anseende på topp, det talades om en “andra guldålder” (den första inföll på 1500-talet). Han berättar i boken att han kommit till “leendets land”:

“Jag gick på gator med glada människor, kände optimismen och framtidstron överallt.”

Men över en natt förändrades nästan allt. Det nationalkonservativa partiet “Lag och rättvisa” tog över presidentposten och sedan parlamentet i Polen. Väljarna hade tröttnat på regeringspartiet “Medborgarplattformen” som efter åtta år vid makten kommit under ökande kritik för byråkrati och krångel.

Bara katastrofer?
Det var på detta sätt Herman Lindqvist som nyanländ upplevde förändringen och det hade kanske den följden att han, som historiker, blev medveten om de stora kasten i Polens historia, mellan solsken och oväder. Det är dessa kontraster som gör hans bok så spännande att läsa, när man minst anar det dyker det lyckliga fram ur olyckan, innan det blir elände igen.

Ty för oss historieintresserade utanför Polen framstår dess historia mest som en lång rad av katastrofer, från svenskarnas härjningar på 1600-talet, över de “polska riksdagarna” på 1700-talet, landets uppdelning mellan stormakterna på 1800-talet och koncentrationslägren och diktaturerna på 1900-talet. Men Lindqvist gör mycket för att rätta till den bilden. Han gör det inte bara genom att lyfta fram Polens storhetstider och framstående personligheter, han gör det genom att låta Polens historia löpa parallellt med Sverige, när de inte är invecklade i varandra. Polen, som kändes så fjärran kommer tack vare Lindqvists bok oss mycket närmare.

Det började med vikingarna
Den svensk-polska växelspelet började tidigt. Att Sverige under vikingatiden hade starka relationer österut lärde jag mig när jag våren 2018 strövade längs Dnjeprs stränder i Kiev. I boken första kapitel “Grundades Polen av vikingar?” påmindes jag om att parallellt med Kievriket utvecklades en polsk statsbildning, i nära kontakter med Sverige. Men medan Kievriket förföll och på 1200-talet invaderades av mongolerna fortsatte de svensk-polska relationerna – med både krig och kärlek.

Polen undgick av någon anledning Digerdöden och efter föreningen med de områden som vi idag kallar Litauen, Vitryssland och (stora delar av) Ukraina blev det en av Europas största statsbildningar. Det blev också ett av de mer upplysta och i ett fascinerande kapitel 2 “Polens guldålder” visar Lindqvist att Nicolaus Copernicus´ förmåga att frigöra sig från sin tids fördomar och “tänka utanför boxen” var en följd av den intellektuella och kulturella frihet som utmärkte landet.

Nicolaus Copernicus, målad av Jan Matjeko (ur Lindqvists rikligt illustrerade bok).

Han citerar med välbehag brittiska resenärer som efter att ha rest i landet skrev att “det finns inte en snorunge, inte den smed som skor dina hästar, som inte kan tala ledigt latin”. Kanske berodde detta på att ingen “despot” styrde landet, som från sena medeltiden hade utvecklats till en fullödig adelsrepublik. Det fanns en kung, men han verkar ha varit en symbolisk figur.

Men bristen på centralism och den ultrademokrati – som adeln underhöll – ledde till att landet inte kunde stå emot yttre tryck. Det var under senare delen av 1700-talet som Polens berömda delningar kom till. Preussen tog västra delen, Österrike södra och Ryssland östra. Lindqvist antyder, genom att påminna om den ryska inkvarteringen i Sverige 1743–44 (se min bok Den farliga hjälpen) att Sverige hotades av samma öde under den adelsdominerade “Frihetstiden”. Freden 1809 i Fredrikshamn innebar ju de facto också Sveriges delning.

Allegorisk bild av Polens första delning 1772 med kejsarinnan av Ryssland och kejsarna av Preussen och Österrike.

Först i efterdyningarna av den franska revolutionen insåg adelsmännen i Polen att de måste modernisera sig. Den 3 maj 1791 skrev de ihop Europas första moderna och demokratiska författning. Den spreds i översättningar över hela Europa och kom att ha stor betydelse överallt, utom kanske just i Polen, som snart upphörde att existera efter de 2:a och 3:e delningarna.

Judarna i Polen
En stor del av Polens historia är den om judarna i landet. Redan på Medeltiden kunde de känna sig tryggare i Polen än i andra länder, men så förblev det inte. Marscherar vi fram till våra dagar är Lindqvist noga med att betona det komplicerade i relationen mellan judar och polacker. Den antisemitism som bröt ut i Polen 1968 berodde inte bara på en traditionell antisemitism, de kommunistiska partierna i Östeuropa hade oproportionerligt många judar som medlemmar. Hatet mot “kommunisterna” kom därför att gå hand i hand med hat emot judar.

En annan illustration ur boken, Dorothea Bromberg och hennes far Adam (1912-93), två flyktingar från Polen som berikat svenskt kulturliv. Den senare levde ett dramatiskt liv som kommunist i förkrigstidens Polen. Han återvände till det befriade Polen 1945 som officer inom de polska trupperna av Röda Armén.

Lindqvist sticker inte under stol med att många judiska kommunister förtjänade hatet, likaväl som han framhåller att många polacker hade judiska liv på sitt samvete under kriget. Massmorden var inte bara utförda av tyskar. Allt detta är mycket kontroversiellt i dagens Polen, och hade ett lagförslag av den nya regeringen gått igenom hade Lindqvist hotats med åtal för flera av sina meningar i boken.

Många och överraskande kopplingar
Så här långt i recensionen märker jag att man gör inte boken rättvisa genom att bara se de stora dragen i Polens historia, boken lever genom alla sina tusen detaljer, ofta persondetaljer med överraskande kopplingar mellan kända svenskar och okända polacker.

Så till exempel var anfadern till den berömda auktionsfirman Bukowski en ung polsk student som 1861 i Moskva sökte stjäla tillbaka det handskrivna 3-maj konstitutionen. Denne Henryk Bukowski flydde sedan det polska upproret 1863 slagits ner. Att det blev Sverige var en slump, han ville till Frankrike, men en storm strandsatte honom på den svenska kusten.

Det tsartrogna Finska gardet deltog i att slå ner upproren i Polen 1830 och 1863.

På tal om de polska upproren 1830 och 1863 döljer inte den store Finlandsvännen Herman Lindqvist att tsartrogna finländska trupper deltog med entusiasm i att slå ner upprorsmakarna.

Som barn i det socialistiska Polen
Överhuvudtaget är Lindqvist svårprognostierad. De som läser något de gillar eller ogillar på en sida, kan några sidor senare hittar exakt vad de själva tycker. Själv tycker jag att han på sidan 491 är väl negativ mot det socialistiska Polen. Men sju sidor senare skiner solen:

“Den kommunistiska regimen var angelägen att förse folket med kultur på högsta nivå. På semestern åkte man till havet, till de masuriska sjöarna eller till bergen för subventionerat pris. Alla barn åkte gratis på kollo, där man fick rikligt med god mat och var garanterad många roliga fritidsaktiviteter. Analfabetismen på på landsbygden var äntligen avskaffad. Sjukvården var gratis och på hyfsad nivå. Alla barn fick vaccineras. Konvalecenter skickades på månadslånga vistelser på sanatorium. I varje skola fanns det en sjuksköterska och en tandläkare. De som var barn då, har oftast många ljusa minnen från den tiden.”

Anar jag fel eller är det den nyblivna fru Lindqvist som fått tillfälle att tala här?

  19 kommentarer for “Polen – så nära och fjärran

  1. Bertil Carlman
    2019-09-11 kl. 9:58

    Intressant omdöme men: ”Men bristen på centralism och den ultrademokrati(?) – som adeln underhöll – ledde till att landet inte kunde stå emot yttre tryck.” Ordet demokrati har idag blivit kapat av nyliberalismens alla partier, åtminstone i Väst. Det dunkas i huvudet på alla som inte behagar Väst, och ofta av detta Västs ledare som egentligen inte bryr sig om demokrati, inte ens när ordet används i den av dem definierade snäva betydelsen: rätt att rösta på lite av varje, men aldrig grundläggande ekonomiska frågor.
    Både orden vänster och demokrati används så luddigt (flummigt!) på denna blogg, och på de flesta andra jag regelbundet konsumerar. Om lindelof.nu skall vara folkupplysande, och syfta framåt på ett annat sorts samhälle än det alltmer nyliberala vi har idag i Sverige, måste orden och begreppen skärpas.
    Slutligen ”att de måste modernisera sig”? Skall det inte stå ”att de måste modernisera staten/landet”?

  2. Anders Persson
    2019-09-11 kl. 13:11

    Bertil C!
    I Finland har ordet “demokratisk” ingen högre status. Under mina 40 år med finländska kontakter har jag (och mina landsmän) blivit kritiserade för att vi är alltför “demokratiska”.

    Vad gäller Herman Lindqvists bok har den en hel del irriterande små- och tryckfel. Bonniers verkar ha avskedat alla sina korrekturläsare. Både som författare för Ordfront och på den här bloggen vet jag hur lätt man blir “hemmablind”. Lyckligtvis höll sig Ordfront på 80-talet med korrekturläsare. Tack Eva Stenberg för alla dumma fel du upptäckte!

    Min vetenskapliga kritik är att HL inte nämner Curzonlinjen. Östra halvan av landet var under mellankrigstiden egentligen inte polskt utan erövrat område 1920, i ett krig som Pilsudski startat.

    Dagens gräns mot Ukraina och Vitryssland följer ju i stort sett Curzonlinjen. Det var också inför den som de sovjetiska trupperna gjorde halt hösten 1939 och områdena återlämnades till Ukraina och Vitryssland.

  3. 2019-09-11 kl. 13:24

    Dick Harrisons recension i SvD är blandad i sina reaktioner:

    “Herman Lindqvists bok är i sina bästa stunder mycket informativ, med såväl översikter över komplicerade historiska förlopp som djupdykningar i detaljer… Som så ofta i Lindqvists böcker är det inget fel på berättarglädjen och viljan att ge sig i kast med omfattande problemkomplex, vilka benas upp och förklaras på ett pedagogiskt vis. ‘Sverige–Polen’ är, i mångt och mycket, en bok som det är lätt att tycka om.

    Dessvärre dras helhetsintrycket ned av grova slarvfel, utspridda över hela volymen och stundom rejält irriterande.”

  4. Anders Persson
    2019-09-11 kl. 16:09

    Björn N!
    Dick Harrison är själv en god popularisator som sedan sin debut i början på 90-talet har kunnat dra fördel av det intresse för populär historia som Herman Lindqvist till stora delar lade grunden för. Dessförinnan var historia ett väldigt träigt ämne med utpräglat revirtänkande bland akademikerna.

    Harrison gör i och för sig rätt i att ta upp tryck- och (de små) sakfelen, och att ställa Bonniers vid skampålen. Men varför ägna 43% av recensionen till detta “kriarättande”? Var kommer hans fackmannakunskaper in? De stora vyerna??

    För detta behövs inga herkuliska ansträngningar. Jag råkade härförleden bläddra i Jan Myrdals 12:e skriftställning. På sidan 326 hittade jag en ypperlig sammanfattning av hela Polens historia. Det handlar om hur även en utsiktslös kamp kan rädda en nation. :

    “Gång efter annan har Polen tillsynes utplånats. Det Europa, för vilkens säkerhet Polen reste sig mot tsaren för hundrafemtio år sedan, tvådde sina händer , och polackerna fick då kämpa ensamma. Det som gjort att Polen trots alla vidriga öden inte gått under är polackernas förmåga att mot allt förnuft hävda nationens existens. Det polska rytteriets anfall mot tyskt pansar var en gest. Men inte en meningslös gest; den blev symbolisk och samlande. Warszawaupporet var utsiktslöst då Sovjetunionen genom att förhålla sig passivt underlättade för de tyska styrkorna att krossa motståndet. Men detta förlorade slag räddade dock Polen och gör så än idag. Det nationella försvaret i ett omöjligt läge är nationens enda möjlighet att överleva.”

    Denna skiss ligger helt i linje med andan i Herman Lindqvists bok. Ty båda författarna är väl inlästa på Polens historia, även om de väljer att presentera sina kunskaper på olika sätt.

    Jan Myrdal och Herman Lindqvist på samma sida – det ni!

  5. Bertil Carlman
    2019-09-11 kl. 18:47

    Ok, du har väckt mitt intresse för boken, Anders. En sista fråga till dig som kan gräva djupt både här och där och ofta gör det. (Har just läst och Björnbrum och här för första gången).

    När jag var ung fick jag om polacker höra skämtet ”Där det finns tre polacker finns det minst fyra åsikter”. När jag var lärare konfirmerade en lärarkollega detta skämt. Hon var polska, hette Grazyna och undervisade bland annat i polska som hemspråk (hon kunde också ryska). Det skämtet, sade hon, använder polackerna ofta om sig själva. Har uttrycket något att göra med Polens historia, som uttrycket ”Bed barn, bed! Snart kommer svensken och tar dig” (fast på tyska) syftar på svenska härjningar i Tyskland under svensk ”storhetstid”?

  6. Arne Nilsson
    2019-09-11 kl. 21:21

    Anders P!
    Du skriver: ”Det var också inför den [Curzonlinjen] som de sovjetiska trupperna gjorde halt hösten 1939 och områdena återlämnades till Ukraina och Vitryssland.”

    I denna formulering försvinner att Sovjetunionen den 17 september 1939 anföll och därefter ockuperade och införlivade östra delarna av Polen i Sovjetunionen; att lyfta fram att det var två delrepubliker, Ukraina och Vitryssland, som fick ta hand om bytet är att fästa blicken på det som är oväsentligt i sammanhanget och därmed tappa bort det väsentliga.

    De anfallande sovjetiska trupperna gjorde inte halt för att de hade kommit till Curzonlinjen. De gjorde halt för att de hade kommit fram till den gräns som hade fastställt den sovjetiska intressesfären i östra Polen i enlighet med det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentropppakten från den 23 augusti 1939.

  7. Anders Persson
    2019-09-12 kl. 9:32

    Arne N!
    1920 anföll Polens ledare Pilsudski Ukraina och ockuperade tillfälligt Kiev. Röda armén slog tillbaka och var nära att ta Warszawa. I freden erhöll Polen stora delar av Vitryssland och Ukraina.

    Curzonlinjen som utarbetats dessförinnan var lagd där en gräns kunde dras mellan polska, vitryska och ukrainska folkgrupper. Liknande gränser drogs runt om i Europa, t ex mellan Danmark och Tyskland, och har inför eftervärlden fått omdömet att de var så bra dragna som möjligt.

    Vid Molotov-Ribbentroppakten gjordes denna Curzongräns i stort sett till gräns mellan de tyska och sovjetiska intressesfärerna. Det är också den gräns som överenskoms efter 2:a världskriget.

    De som försvarar Polens “delning” 1939 brukar anföra att det gav Sovjetunionen en extra buffertzon i väster inför ett befarat anfall från Tyskland. Men det gav också miljontals vitryssar, ukrainare och – framförallt – judar nästan två års respittid innan de hamnade under nazitysk terror.

  8. Anders Persson
    2019-09-12 kl. 9:39

    Bertil C!
    Jag tror mycket väl att skämtet om polackerna kan ha någon grund. Landet var väldigt demokratiskt under de gyllene åren på 1500-talet. Men, som vi, lite anarkistiska och ultrademokratiska vänstermänniskor, fick lära oss på 70-talet, bland annat av Jan Myrdal, kräver demokrati och också någon “djävla ordning”. De berömda “stormötena” var ju inte särskilt demokratiska.

    Den polska splittringen i tre bitar, en tysk, en österrikisk och en rysk, ledde också till tre olika kulturer av vilka man lär kunna se spår in i våra dagar.

    Inte bara i Polen skräms barnen med “svensken”. Jag har träffat fransmän från Elsass-Lothringen (Alsac-Lorraine) som i skolan på 50- och 60-talet hotades med “svensken” om de inte var snälla.

  9. Sven-Eric Holmström
    2019-09-13 kl. 5:49

    Polen 17 september 1939 var i praktiken en stat utan ledning. En amerikansk jurist som undersökte saken 1958 kom fram till att man från sovjetisk sida hade ett starkt “case” att hävda att den sovjetiska inmarschen inte var något brott mot folkrätten.

  10. Arne Nilsson
    2019-09-13 kl. 14:01

    Anders P!
    Du skriver: “1920 anföll Polens ledare Pilsudski Ukraina och ockuperade tillfälligt Kiev. Röda armén slog tillbaka och var nära att ta Warszawa.”

    Även fast det du skriver är korrekt i sak blir det missvisande på grund av vad som utelämnats. Man frågar sig; vad hade Röda armén att göra utanför Warszawa? Enligt Lenin skulle Röda Arméns bajonetter hjälpa till att införa sovjetsstyre i Polen. Men ack så fel Lenin hade. Polska arbetare och bönder fördrog sina inhemska herrar. Man hade fått nog av rysk överhöghet.

    För det andra är det grovt missvisande att skriva: “I freden erhöll Polen stora delar av Vitryssland och Ukraina.” Detta ger läsaren intrycket att detta var två självständiga stater, men de stod helt under Moskvas kontroll. Det var Sovjetryssland och Polen som undertecknande fredsavtalet i Riga i början av
    1921. Vitryssland och Ukraina fanns inte med vid förhandlingsbordet. Detta får bäring på MR-paktens hemliga tilläggsprotokoll då de områden som tillföll Polen 1921 “rätteligen” återbördades till Sovjetunionen 1939. Historisk rättvisa hade skipats.

    Vi får även veta att en del som hamnade under sovjetisk ockupation kom lindrigt undan: “Men det [Polens delning] gav också miljontals vitryssar, ukrainare och – framförallt – judar nästan två års respittid innan de hamnade under nazitysk terror.” Det vankades inga sötebrödsdagar för varken ukrainare, vitryssar eller judar under det sovjetiska styret, även om delar av dessa grupper mottog de sovjetiska trupperna med viss välvilja. Dessutom försvinner cirka 5 miljoner etniska polacker som hamnade under den sovjetiska stöveln. Shirer beskriver Polens framtid i allmänhet och polackernas i synnerhet: “I det hemliga protokollet av den 28 september 1939 enades Hitler och Stalin om att i Polen införa ett skräckvälde som avsåg att brutalt undertrycka polackernas frihet, kultur och nationella egenart.” (ST:3.17) Montefiori ger samma bild: “[M]en för de polska befolkningen innebar den [sovjetiska invasionen] härjningar och plundringar av precis lika grymt och tragiskt slag som
    nazisternas.”
    (SS:319)

    Wikipedia ger en utförlig beskrivning av förloppet. Som ett exempel på den sovjetiska politiken kan nämnas mördandet av dryg 20.000 polska militärer och intellektuella i Katyn i april-maj 1940. När tyska trupper efter den 22 juni 1941 kom i kontakt med befolkningen i västra Ukraina, som var en del av Sovjetunionen, mottog de salt och bröd av befolkningen. Att de tyska trupperna sågs som befriare är ett tecken så gott som något för att den kommunistiska regimen i västra Ukraina inte hade varit särskilt populär hos befolkningen.

    Huruvida Curzonlinjen låg till grund för uppdelningen av östra Europa mellan Sovjetunionen och Tyskland i enlighet med skrivningarna i det hemliga tilläggsprotokoll till MR-pakten är en historisk nullitet. Vad som är av intresse är att en sådan uppdelning gjordes både skriftligen och i verkliga livet.

    Du intar en ambivalent hållning till Polens delning 1939: “De som försvarar Polens ‘delning’ 1939 brukar anföra att det gav Sovjetunionen en extra buffertzon i väster inför ett befarat anfall från Tyskland.” Eftersom du använder citattecken då du skriver “delning” ger det intrycket av att det inte var frågan om någon delning av Polen 1939. Kanske enbart ett skickligt drag av Stalin för att lättare kunna besegra Hitler. Om man skall göra omelett måste man krossa ägg. Och några polacker hit eller dit spelar ingen roll när Hitler skall bekämpas. Ändamålet helgar medlen. Eller tolkar jag dig fel?

    Termen “buffertzon” ger ett felaktigt intryck av att efter Polens delning på hösten 1939 skulle det finnas någonting, en buffertzon, mellan Tyskland och Sovjetunionen. Före Polens delning hade Tyskland och Sovjetunionen ingen gemensam gräns. Den uppstod först efter delningen av Polen, vilket medförde att
    tyska trupper kunde placeras cirka 40 mil närmare Moskva.

    Denna fråga har tidigare tröskats igenom på denna blogg. Exempelvis här (länk saknas).

    KÄLLOR
    [ST] Wilhelm L. Shirer, Det tredje rikets uppgångs och fall, Forum 1959
    [SS] Simon Sebag Montefiore, Stalin, den röde tsaren och hans hov, Prisma 2005

  11. Anders Persson
    2019-09-13 kl. 15:16

    Arne N!
    1920 anföll Pilsudski för att upprätta ett Stor-Polen à la 1500-talet. Han drevs tillbaka av Röda Armén. Eftersom polackerna inte var intresserade av fredsförhandlingar fann de sig snart nära ett nederlag utanför Warszawa. Röda Armén befann sig där av samma skäl som de allierade trupperna befann sig utanför Berlin 1945.

    Vitryssland och Ukraina var geografiska begrepp redan under tsartiden. Det jag skrev ger därför ingen som helst grund för att tro att de var självständiga stater, ännu mindre att jag var “missvisande”.

    “Att de tyska trupperna sågs som befriare [var] ett tecken så gott som något för att den kommunistiska regimen i västra Ukraina inte hade varit särskilt populär hos befolkningen.” Korrekt, och det gällde inte bara västra Ukraina. Men de förbyttes till det omvända när det stod klart att medan kommunisterna riktade sig mot vad de ansåg vara “överklass”, riktade sig nazisterna mot alla ukrainare.

    Vad gäller Polens “delning” 1939 återger jag vad andra anfört.

  12. Arne Nilsson
    2019-09-13 kl. 22:32

    Anders P!
    Du skriver: “Eftersom polackerna inte var intresserade av fredsförhandlingar fann de sig snart nära ett nederlag utanför Warszawa. Röda Armén befann sig där av samma skäl som de allierade trupperna befann sig utanför Berlin 1945.” Skall låta det vara osagt huruvida polackerna “var intresserade av fredsförhandlingar” eller ej. Detta är inte särskilt intressant. För det första var det inte polackerna som stod “nära ett nederlag utanför Warszawa”. Det var Röda armén som besegrades utanför Warszawa. För det andra är din jämförelse med Pilsudskis Polen i början av 1920-talet med Hitlertyskland 1945 inte relevant. Likheterna är med förlov sagt marginella. Om vi skall syssla med historiska jämförelser är det mer intressant att se vad Marx hade att säga om fransk-tyska kriget 1870-71: “Från tysk sida är kriget ett försvarskrig. … Tillåter den tyska arbetarklassen det nuvarande kriget att gå utöver sin strängt defensiva karaktär och urarta till ett krig mot det franska folket, så kommer seger eller nederlag att bli lika olycksdigra.” (KMP:10) Byt ut tysk/tyska mot rysk/ryska och franska mot polska och tillämpa det på polsk-ryska kriget 1920.

    Du skriver med anledning av att folken i Ukraina snabbt blev varse att det tyska förtrycket var värre än det kommunistiska förtrycket: “Men de förbyttes till det omvända när det stod klart att medan kommunisterna riktade sig mot vad de ansåg vara ‘överklass’, riktade sig nazisterna mot alla ukrainare.” Om vi skall tro den officiella sovjetiska historieskrivningen fanns det ingen “överklass” i Ukraina vid det tyska angreppet 1941. Genom tvångskollektiviseringarna i slutet på 1920-talet hade kulakerna upphört att existera som klass och den beskrivs på följande vis: “Den eliminerade den största utsugarklassen, kulakklassen, stöttepelaren för kapitalismens återupprättande”. (HCPSU:305)

    När det gäller Polens delning 1939 skriver du: “Vad gäller Polens ‘delning’ 1939 återger jag vad andra anfört.” När man återger “vad andra anfört” speglar det ofta vad man själv tycker.

    NOTER
    [KMP] Karl Marx, Pariskommunen, https://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/pariskommunen.pdf?%5BHCPSU%5D History Of The Communist Party Of The Soviet Union (Bolsheviks), Short Course, International Publishers, New York

  13. Anders Persson
    2019-09-14 kl. 9:22

    Arne N!
    När ett land angriper ett annat, som Polen gjorde 1920, är det naturligt, om än inte alltid nödvändigt, för försvararna att övergå i angrepp på den anfallande staten och till och med föra det fram till dess huvudstad.

    I det andra stycket glider du. Det jag skrev om “överklass” gällde de områden av Vitryssland och Ukraina som tillhört Polen fram till 1939, inte länderna som helhet.

    Du återger själv “vad andra anfört” genom att citera olika andrahandskällor. Det är andrahandskällor som du tror på. Det finns säkert andra andrahandskällor som har en annan uppfattning.

    Så en allmän kommentar: vi har vuxit upp med en bild av det “lidande Polen” från delningarna i slutet på 1700-talet till motståndskampen på 1980-talet. Herman Lindqvists bok påminner oss också om perioder då Polen varit en stormakt eller velat bli en sådan. Trots de starka demokratiska delarna av polska folkets historia, finns där också motsatsen: diktatur och rasförföljelse. Därför är hans bok så läsvärd.

  14. Sven-Eric Holmström
    2019-09-15 kl. 8:13

    Börjar man ha Montefiore som källa hamnar man snett. Dessutom borde du, Arne Nilsson, även ställa frågan. Vad hade den polska armén att göra utanför Kiev 1920?

    Polen under andra världskriget är av någon bisarr anledning nån sorts gullegris för många. Ett minst sagt oförtjänt epitet. Den kanadensiske historikern Mike Carley kommer närmare sanningen då han kallar Polen under andra världskriget för “Europas lipsill”.

    MR-pakten innebar inte Polens delning utan det var det svaga polska motståndet och den odugliga ledningen som bäddade för det. Tvärtom förutsatte pakten ett självständigt Polen. Sovjetregeringen erbjöd Polen hjälp, inkl. militär sådan, även efter krigsutbrottet 1 september 1939.

  15. Arne Nilsson
    2019-09-16 kl. 13:34

    Sven-Eric H!
    Du undrar över följande: “Vad hade den polska armén att göra utanför Kiev 1920?” Den var ute på rövarstråt och Kiev intogs av den polska armén den 7 maj 1920.

    Om MR-pakten skriver du följande: “MR-pakten innebar inte Polens delning utan det var det svaga polska motståndet och den odugliga ledningen som bäddade för det.” En del av MR-paktens bakgrund var att Tysklands från och med första halvan av augusti 1939 hade långtgående planer på att anfalla Polen. För att neutralisera Sovjetunionen, och därmed undvika ett tvåfrontskrig, erbjöd Tyskland Sovjetunionen ett avtal som i sin hemliga del delade upp Östeuropa i intressesfärer enligt följande lydelse: “I HÄNDELSE AV en territoriell och politisk ombildning av DE OMRÅDEN SOM TILLHÖR DEN POLSKA STATEN skall Tysklands och Sovjetunionens INTRESSESFÄRER begränsas ungefär av linjen av floderna Narew, Vistula och San.” (mina versaler)

    Inledningen “i händelse av” skall läsas: efter att Tyskland och Sovjetunionen krossat Polen delas Polen fullständig upp i “intressesfärer” mellan dessa två länder. Denna uppdelning blev i huvudsak det faktiska utfallet efter att Polen hade krossats av Sovjetunionen och Tyskland under hösten 1939. Tyskland lade beslag på den västra delen av Polen och Sovjetunionen den östra delen. Vare sig “det svaga polska motståndet och den odugliga ledningen” i samband med Tysklands angrepp den 1 september 1939 är sant eller falskt ger detta INTE Sovjetunionen rätt att den 17 september anfalla, ockupera och införliva de östra delarna av Polen i Sovjetunionen.

    Du skriver vidare om MR-pakten: “Tvärtom förutsatte pakten ett självständigt Polen.” I det hemliga tilläggsprotokollet skrivs följande om Polens framtid: “Frågan OM det ligger i båda parters intresse att det är önskvärt ATT UPPRÄTTHÅLLA EN SJÄLVSTÄNDIG POLSK STAT och hur en sådan stat ska begränsas kan endast avgöras med hänvisning till den fortsatta politiska utvecklingen.” (mina versaler) Om vi ser strikt formellt på vad som står i det hemliga avtalet finns det inga garantier för en “en självständig polsk stat”. Det konstateras bara “OM det ligger i båda parters intresse att det är önskvärt att upprätthålla en självständig polsk stat”. Således saknar ditt påstående att “pakten [förutsatte] ett självständigt Polen” saklig grund. Om ett land fullständigt delas upp i intressesfärer finns det inget utrymme självständighet.

    Det gäller även att peka ut Polen som en usel statsbildning för att rättfärdiga det sovjetiska angreppet och då kan epitetet “Europas lipsill” kanske vara till hjälp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.