Politikk og følelser…

Marielle Leraand är en norsk vänsterpolitiker som redaktören är vän med på Facebook. Hon har ofta intressanta reflekterande texter. Jag fick lov att publicera denna om Nato, Jens Stoltenberg och känslorna han väcker – på klingende norsk.

Marielle Leraand, norsk politiker, numera i partiet Rødt.

HVA ER DET som gjør at de fleste i dette landet når de ser Jens Stoltenberg på TV eller i en nettavis, så ser de det som mediene skriver og viser: en solid, kunnskapsrik, dyktig og klok nordmann og NATO-leder?

Men jeg gjør det ikke.

Jeg ser mannen som brøt Folkeretten i Libya.

En kunnskapsrik, men kald og kynisk maktpolitiker.

Og en krigsforbryter.

Det er foreløpig ikke så mange i dette landet som har dette bildet av han, jeg skjønner det.

Det er jo ikke sånn mediene dekket Libya-krigen. De skrev ingenting om at Norge brøt Folkeretten og at det hele dreide seg om en regimeskiftekrig.

I alle fall ikke i Norge. Ei heller i de andre landene som bomba Libya.

Spør man en gjennomsnitts afrikaner eller asiat om hva de føler når de ser ansiktet til NATO-leder Jens Stoltenberg, så er det nok få som husker at han var Statsminister i Norge på den tida.

Men det at han leder NATO er nok for dem til at de får gysninger eller føler et hat.

Hvorfor det, tror dere?

Vi i Norge har gjerne en oppfatning av at NATO er en relativt ”snill” forsvarsorganisasjon.

En organisasjon som beskytter oss og andre land mot krig.

Men det er en løgn.

Nær fortid viser oss at NATO har brutt Folkeretten helt tydelig to ganger. Uten at noen er dømt for det i den internasjonale straffedomstolen i Haag.

I NATOs bombing av Jugoslavia i 1999 (dokumentert av bl a Amnesty)

I NATOs bombing av Libya i 2011. (Dokumentert av FNs menneskerettighetskommisjon)

I tillegg så oppfatter de fleste land i verden det som rent flisespikkeri å skille mellom hva USA og NATO gjør.

USA er den desiderte sjefen i NATO. Og dermed må man også regne alle USAs folkerettsstridige kriger som en del av NATOs forbrytelser. Ingen land i NATO har reagert med å for eksempel å melde seg ut i protest mot noen av USAs kriger de siste 30 åra.

Som takk for at Norge var en av de aller mest ukritiske bombenasjonene i Libyakrigen, så fikk Jens sin ”belønning”. Og nå har han fått forlenga sin posisjon som USAs ”sekretær” i NATO.

Men det er ikke Jens som bestemmer hva NATO skal gjøre.

Det er USA, og vil fortsette å være USA og deres egeninteresser rundt omkring på kloden.

Så tilbake til utgangspunktet mitt: ”politikk og følelser”…

Hver gang jeg ser Jens Stoltenberg så tenker jeg på dette. Kunnskapene jeg har om krigene han og NATO har bedrevet ligger der og preger meg.

Alle barna som er drept direkte i bomberegn.

Barna som er drept av sanksjoner gjennomført av USA og NATO-land.

Og jeg sprer denne kunnskapen også her på lindelof.nu, med et lite håp om at de positive følelsene for NATO, modereres en smule. Og at folk ikke skal måtte nærmest bevisstløst føle trygghet ved den krigsorganisasjonen Jens Stoltenberg nå fortsatt leder.

Den tryggheten vi tenker det er i NATO, den må vi i alle fall ikke glemme at; den deler vi IKKE med særlig mange andre ikke-vestlige nasjoner rundt omkring i verden.

Marielle Leraand

... är läst 780 gånger!

  9 kommentarer for “Politikk og følelser…

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Detta är osunt. Tidningen lindelof.nu fungerar som en ekokammare för meningslösa känslor. Jag tänker på tre saker:

    1. Skribenters användning av kroppsliga liknelser för sådant som borde vara förnuftsmässiga processer. Knut Lindelöf kan inte ”svälja” det eller det. Arne W Andersson har svårt att andas.

    2. Skribenters uttalanden om att kriget är ”obegripligt” och att Rysslands anfall var överraskade. Den tradition som skribenterna borde verka i är att världen är begriplig för förnuftet. Och om kriget är överraskande var väl analysen fel?

    3. Det ständiga tackandet. – TACK för denna kloka artikel! är ett känsloutbrott som jag läst många gånger på lindelof.nu.

    Nu till Marielle Leraands text. Vem riktar den sig till? Hoppas redaktören att känslosamma personer som hyser tillit till ledare i Västvärlden skall läsa och bli botade?

    Bättre än en uppmaning till att känna mindre eller känna annorlunda vore väl en uppmaning att inte känna alls, utan tänka. Jag vill nyansera detta med att känslor har sin plats: vi har känslor när människor plågas och dödas. Dessutom känner man oundvikligen inför personer. När Mike Pompeo vill fängsla informationsspridare känner jag vedervilja mot honom. Men strävan när man tänker och skriver måste vara att tänka, inte känna.

    Marielle Leraand skriver en utsaga som är förnuftsmässigt omöjlig: ”Spør man en gjennomsnitts afrikaner eller asiat om hva de føler når de ser ansiktet til NATO-leder Jens Stoltenberg, så er det nok få som husker at han var Statsminister i Norge på den tida. Men det at han leder NATO er nok for dem til at de får gysninger eller føler et hat.”

    ”En gjennomsnitts afrikaner eller asiat” känner inte Jens Stoltenberg till utseendet. Om de ser hans anlete i samband med en nyhet om NATO (vilket Marielle Leraand troligen menade) kommer många att ha en negativ uppfattning. Hur många?

    Opinions- och marknadsundersökaren Ipsos har mätt opinionen. De frågade ”vad är din uppfattning om Nato?” Resultat i Kina: Positiv inställning till Nato 37%, negativ inställning till Nato 25%. ”Är NAato en kraft för det goda i världen?” Svar i Kina JA 18%, NEJ 40%. En blandad bild, men inga samfällda gysninger eller føler et hat.

    En fråga ställdes 2021 i bland annat Indien och Kina: ”Kommer Nato att ha ett positivt eller negativt inflytande på världens affärer under kommande årtionde?” Svar i Indien: mycket positivt 20%, något positivt 54%. Svar i Kina: mycket positivt 7%, något positivt 44%.

    Kanske opålitliga mätningar. ”Som man frågar får man svar”. Men vad är Marielle Leraands kvantitativa data för ”gysninger eller føler et hat” i en mycket stor majoritet i Afrika och Asien inför Jens Stoltenbergs fysionomi? Det är ingen retorisk fråga. Om någon anför information rättar jag mig efter det utan prestige.

    (Med detta sagt är lindelof.nu fortfarande oundgänglig för åsiktsbildningsfriheten. Även känslor om politiken skall redovisas, så länge som människor hyser dem.)

  2. Bertil Carlman skriver:

    Jan Arvid G vill med sin kommentar förmodligen låta påskina, att han mest ägnar sig åt ”förnuftsmässiga processer”. Men han, såväl som alla vi andra, reagerar på många ”förnuftsmässiga processer” med just ”känslor”. Dessa känslor kan kanske för andra ibland verka ”meningslösa” men för dem som visar dem vara mycket både starka och betydelsefulla. Jan Arvid G visade sådana känslor i en kommentar om Putin efter dennes beslut att militärt angripa Ukraina, och i en kommentar till en artikel av M K Bhadrakumar (Varför länderna i Mellanöstern inte stöder USA:s isolering av Ryssland) där Jan Arvid G skrev ”Är det han eller jag som är galen?” och ”Vad talar karln om?”. Jan Arvid G kommer säkert även i fortsättningen, som alla människor, att emellanåt inför ”förnuftsmässiga processer” reagera med mer eller mindre ”meningslösa” känslor. Vi är ju människor.

    Dessutom heter inlägget av Marielle Leraand just ”Politikk og følelser…”

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil Carlman!
    Jag skrev ursprungligen i utkast ”Men strävan – det misslyckas man stundom med – när man tänker och skriver måste vara att tänka, inte känna.”

    Sedan skärpte jag det till ”Men strävan – det misslyckas jag stundom med – när man tänker och skriver måste vara att tänka, inte känna.”

    Sedan kortade jag inlägget för lättlästhets skull innan jag skickade kommentaren.

    Felaktigheter i debatten kan vi inte undvika, eftersom vi är chimpanser.

    Till någon nytta kan det kanske vara oss alla att veta hur personer från andra åsiktsriktningar uppfattar vårt beteende.

    Visst reagerar man först känslomässigt på sinnesintryck. När jag ser på och lyssnar till Scott Ritter, för att taga ett exempel, så är det för mig en gåta hur någon klok människa kan undvika att uppfatta honom som sadistisk och motbjudande som person. Men sedan måste man vara objektiv och tänka efter huruvida en frånstötande eller brottslig person har någon användbar information eller analys att bidraga med.

  4. Mats Larsson skriver:

    Jag lyssnade igenom Scott Ritters förutsägelser i länken som Jan Arvid G inkluderade i sin senaste kommentar. Förutsägelserna gjordes samma dag som Ryssland militärt invaderade Ukraina. Ryssarna kommer att ta bort den nuvarande regeringen, demilitarisera Ukraina och ersätta den gamla regeringen med en ny. Man kommer att skapa en ny ukrainsk militär som liknar den som finns i Belarus. Ukraina kommer inte längre att existera i sin nuvarande form. Ritter förutsäger vidare att kriget kommer att vara över inom mindre än en vecka, och att vi kommer att få bevittna en av de mest avgörande (decisive) segrarna i den moderna krigshistorien.

    Två frågor inställer sig:

    1) Vilka av hans förutsägelser har slagit in?
    2) Varför ska vi lyssna på honom nu?

  5. Bertil Carlman skriver:

    Två motfrågor till Mats Larsson:
    1) Vems förutsägelser har slagit bättre in?
    2) Letar Mats efter någon som har facit? Så fort ett krig, eller fotbollsmatch eller… startat ändras förutsättningarna, det är en av militärstrategins, matchstrategins… grundsanningar.

    Även en annan hög militär från USA, överste Doug McGregor, kommer till liknande slutsatser som Scott Ritter. Bäst är dock för oss militärstrategiskt väldigt okunniga Mats L, bäst är att följa vad som händer och hoppas på fred så snart som möjligt.

  6. Bertil Carlman skriver:

    Glenn Diesen har fått en intressant artikel översatt till svenska i aktuell fråga.

  7. Mats Larsson skriver:

    Bertil C!
    Svaret på 1) är omöjlig. Jag har ingen överblick av olika personers förutsägelser före kriget, jag lyssnade på vad Scott Ritter sa den 24 februari och frågade vilka av hans förutsägelser som visade sig korrekta. Kanske en retorisk fråga, eftersom allt han förutsa visade sig vara fel. Så varför ska jag fortsätta lyssna på honom? Du gav inget svar på den frågan.

    Innan kriget, apropå förutsägelser, identifierade jag på denna sajt Charkov och Mariupol som huvudmål för den ryska krigsmaskinen. Jag antog också att den hypermoderna forskningsanläggningen (som jag hade nöjet att studera på plats för fem år sedan) vid det stora institutet för fysik och teknologi i Charkov skulle vara av klart strategiskt intresse för ryssarna. Jag hade fel. Den ryska militären har bombat sönder hela anläggningen. Ofattbart korkat, här missade man amerikansk spetsteknologi som Ryssland skulle haft stor nytta av under den kommande vetenskapliga och teknologiska isolering man har framför sig. (Anläggningen byggdes med teknologi från Argonne National Laboratory utanför Chicago som kompensation för att Ukraina avvecklade sina kärnvapen.)

    Trycket på Kiev minskar, enligt mina ukrainska kontakter.

  8. Bengt Svensson skriver:

    Det är inte med glada känslor jag måste meddela, att min käre president J. Biden förutsade att Ryssland skulle invadera Ukraina. Hur visste han det?

  9. Arne W Andersson skriver:

    Att bänka taklänges:
    Rysslands statsledning bedriver i strid med folkrätten ett anfallskrig mot den självständiga staten Ukraina. Fan ta dom!

    De traditionella angriparna – i de senaste sjuttio åren av krig, mördande och störtande av diktatorer och valda regeringar – inför ekonomiska ”sanktioner” mot den senaste angriparen, Ryssland.

    Sanktionerna påverkar inte de militära förutsättningarna i kriget. Striderna fortsätter och Ryssland ser ut att vara på väg att i huvudsak nå sina MILITÄRA mål i Donbass.

    Sanktionerna – om kriget fortsätts – drabbar folket i ”västvärlden” hårt, ekonomiskt. De drabbar fattigare människor i världen med svält. Ekonomisk verksamhet i världen går i stå:
    – Stagflation
    – Svält
    – Flyktingar
    – Politisk oro
    – Störtade regeringar

    Inte som en ofrånkomlig följd av Rysslands anfallskrig. Sanktionerna har beslutats av valda ledare (medvetna om konsekvenserna?) i ”väst”.

    Var förs relevanta diskussioner om sanktionerna?

    Vem uppfann ekonomisk krigföring mellan länder som inte är i krig?

    När började det oförnuftiga?

    Vad står i de internationella lagarna/folkrätten?

    Kan någon förklara?


    Lite bakgrund om sanktioner.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.