soini

Klockan är 18.16 och jag har just sett SVT:s Rapport. Inte ett ord om den nyhet som kanske mest kommer att påverka Sverige i den nära framtiden: regeringsbildningen i Finland. Som väl var hade jag strax innan, som jag brukar, tittat på Uutiset 17.45 i SVT2. Där meddelades som första nyhet att i den nya finländska regeringen besätter Sannfinländarna inte bara justitieministerposten utan också försvarsministerposten och låter dessutom sin ordförande Timo Soini bli utrikes- och EU-minister.

Nu väntar ni er kanske att jag ska brista ut i jeremiader över hur ”högerreaktionära populistpartier” breder ut sig allt mer, att det som skett i Finland är en politisk skandal och att alla goda krafter hoppas att koalitionen snart spricker och det blir nyval så att ”olyckan” kan repareras.

Men det tänker jag inte skriva. Sannfinländarna är inte en finsk variant av Sverigedemokraterna, något som presidenten Sauli Niinistö uppseendeväckande uttalade sig om. Läs inlägget: Sverige ur finländska ögon.

Bort från Nato?
Att finländska regeringen efter valet skulle innehålla Sannfinländarna och utesluta Svenska Folkpartiet kunde kanske ses som ett utslag av språkfrågan. Men om den saken röstade man för några månader sedan i riksdagen. Med inte alltför stor övervikt beslutades att ”tvångssvenskan” i skolorna skulle vara kvar. Så den frågan är avförd från agendan – tills vidare.

En viss roll har det spelat att den förre försvarsministern, den Nato-ivrige ledaren för Svenska Folkpartiet Carl Haglund uppför sig just så stroppigt och arrogant som purfinnar väntar sig av finlandssvenskar.

Mer signifikant – åtminstone fann jag det signifikant – var just detta, att Svenska Folkpartiet var ivriga Nato-anhängare medan Sannfinländarna, liksom Centerpartiet var neutrala eller smått skeptiska. I ett läge där Finland – om vi får tro svenska media och politiker – står på tur att bli anfallna av Putins Ryssland, är det ju högst egendomligt att man politiskt distanserar sig en aning från Nato.

En liknande reaktion kunde förmärkas i det estniska valet. Detta land står ju enligt Nato-folket ännu längre fram i kön av länder som Putin tänker anfalla, ändå röstade de som de alltid gjort de senaste 5-10 åren. Läs följande: Visst angår oss Estlands affärer.

Bort från EU?
I höstas, under ett besök i Finland, påminde mig en av mina finska vänner om hur jag för 10-15 år sedan retat gallfeber på honom genom att uttala mig högst nedsättande om euron och dess framtid. Det var i ett läge som finländarna var mycket stolta över att vara en del av euroländerna och såg ner på de som vanligt dumma svenskarna, som valt att stå utanför.
– Men du hade ju rätt! medgav han nu skrattande.

Jag träffade min vän när den grekiska krisen växte fram, sedan dess har Finland drabbats av EU:s sanktionspolitik emot en av deras största affärspartner och dessutom store granne.
– Det är lätt att sitta i Bryssel, London och Washington och vara kaxig emot ryssen, så länge man inte lever som omedelbar granne, som en annan vän sade.

Hade finländarna varit EU-skeptiska som britter och svenskar, skulle den nya regeringen vara mindre sensationell. Men Sannfinländarna har stigit fram i ett land som från att ha varit EU:s mönsterelev nu blivit oerhört bittert och besviket på EU.

Bort från Sverige?
Nu har ju Finland och Sverige inlett något slags försvarssamarbete. Åtminstone talas det om saken. Men som jag hörde hur man skämtade i ett TV-program …
– Om ryssarna anfaller oss, så tar vår armé hand om dem, om svenskarna anfaller oss så klarar ordningspolisen upp det!

Det här är inte bara ett uttryck för att finländarna alltid haft låga tankar om svensk militär förmåga. Kanske orättvist under kalla kriget, men absolut befogat idag. Till det kommer att Sverige ändå vill agera Storebror. Förre utrikesministerier Erkki Tuomioja retade sig alltid på sin kollega Calle Bildts ”von oben”-attityd och mästrande hållning.

Från svensk sida görs och har gjorts mycket lite för att hålla de mellanfolkliga relationerna med finländarna varma. Nyligen har det till exempel beslutats att ytterligare minska SVT:s och SR:s finskspråkiga service.

flagga_fin_rusTillbaka till Ryssland?
I lördags – på bloggägarens 70-årskalas – drogs jag in i en politisk diskussion om läget i världen i allmänhet och Norden i synnerhet. Kanske hade jag redan fått mig ett glas för mycket, ty jag lät uttala en profetia. Om finländarna såg EU krackelera på grund av alla dess inre motsättningar och inkompetenta ledning, kunde Finland mycket väl göra vad en del andra EU-länder redan gör, nämligen skita i Bryssel och uppta normala relationer med Ryssland.

Eftersom finnarna, liksom esterna, inte verkar vara så oroliga över att anfallas av Putin, men kanske mer rädda för att råka lika illa ut som afghaner, irakier, libyer, syrier och andra folk som USA och NATO velat ”hjälpa”, så skulle det vara ett enormt stärkande av det så kallade ”förhandlingsläget” om finnarna spelade ut det ”ryska kortet” (jmf Nixons resa till Kina 1972).

Jo, men kommer det inte att bli repressalier från Bryssel, undrade någon? Jo, men det får finska ordningspolisen ta hand om!

Föregående artikelKolonialism och krigshets
Nästa artikelDe rör sig som ett sillstim

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.