Politisk cirkus inom Uppsalacentern

Bild: Wikipedia

Med mycket luftiga formuleringar som grund fattar Centerns partistyrelse beslut att utesluta Stefan Hanna ur partiet. Förslaget och underlaget kommer från Centerdistriktets styrelse i Uppland. Så här kunde det låta:

“… vittnesmål om att Stefan Hanna drev denna fråga med sällan skådad frenesi och att han på detta sätt förmått styrelsen att ställa in den stämma som var planerad […] visar att Stefan Hanna inte har den respekt för partiets stadgar som en företrädare bör ha. […] Enligt konfliktlösarna (några tillfälligt inkallade KL) är det helt uppenbart att kommunalrådet Stefan Hanna står för den grundläggande orsaken till problemen […] Stefan Hanna [skadar] även Centerpartiets varumärke externt. Han har ett nedvärderande sätt gentemot meningsmotståndare. […] Ett exempel: Stefan Hanna är folkvald i en parlamentarisk demokrati men trots det tar han till icke-parlamentariska metoder och hotar att ‘måla om’ offentlig konst.”

Mot detta presterar Stefan Hanna i sin tur ett försvar som går ut på att blåneka till allt, påstå att allt är grundlöst, att andra vill åt makten och att det är Uppsalaborna som valt honom. Och juridiken ger honom rätt att sitta kvar på de poster där han är vald i allmänna val eller av kommunala organ. Så försörjd är han säkert fram till nästa val.

Centerpartisterna i Uppsala delar sig nu i två läger; för respektive emot uteslutningen, de nöjda som sluppit ifrån sin plågoande å ena sidan mot de kritiska som är förbluffade och anar en politisk konspiration å den andra.

Men först en liten bakgrund
Stefan Hanna är en märklig politiker. Det har stått klart ända sedan han tillträdde som kommunalråd 2010. Med sina udda utspel om t ex att feta personer ska betala “fettskatt”, att skattesmitare ska sättas i stocken utanför kyrkan iklädda hyenadräkter och att konstverket av Erik Krikortz i Slottsbacken ska avlägsnas för att det är kommunistpropaganda har han onekligen skapat rubriker. Men, viktigast av allt kan man konstatera – om man läser lite på hans blogg – att hans idéer om integration och invandring går helt på tvärs mot Annie Lööfs politik.

Som jag, som utomstående, ser det är Stefan Hanna en typisk “traditionellt borgerlig” missnöjespolitiker som till råga på allt älskar att själv skapa rubriker och stå i strålkastarljuset. Min bedömning är att han skulle passa betydligt bättre hos Sverigedemokraterna. Kanske de kan erbjuda honom en ledarposition? Vi får se.

Till detta kan läggas att Hanna har en näringslivskarriär bakom sig i både USA, Fjärran östern och i flera stora företag i Sverige. Varför har valde att bli Centerpolitiker i Uppsala inför valet 2010 är diffus. Centens tidigare starke man i Uppsala, Lars O Ericsson förde in Stefan Hanna i Uppsalacentern lagom före valet 2010 och gjorde honom till sin efterträdare på kommunalrådsposten. I UNT den 7 september 2010 intervjuades Hanna av Johanna Odlander. Hanna förklarar då:

“Jag ska inte sticka under stol med att jag från början ville bli förmögen. Jag hade gärna velat bli koncernchef för Ericsson, och jag hade de rätta kontakterna. Men i och med att min exfru blev svårt sjuk tappade jag intresset. Jag ville inte längre bara tjäna massa pengar själv, utan göra det lite bättre för fler”.

Lars O Ericsson uttrycker sin upprördhet över det som nu hänt den 8 december i UNT.

Ja, lanseringen lyckades 2010. Hanna imponerade säkert på centerpartisterna i Uppsala när han klev in på den lokala centerscenen. Hur det egentligen gick till skulle vara intressant att veta.

Hanna en ovanlig politikertyp
Nå, dessa omständigheter verkar ingen av centerpartisterna idag vilja kännas vid, varken i distriktsstyrelsen eller i partistyrelsen. Nej, det är hans ledarstil som plötsligt blivit odemokratisk. Han använder härskartekniker, lyssnar inte, medarbetare känner sig ignorerade, åsidosatta och utfrysta. Några ekonomiska oegentligheter eller sexuella trakasserier är det i alla fall inte fråga om. Nej, det gäller hans person helt enkelt, man vill inte ha honom längre. Hans politiska uppfattningar diskuteras inte!

Komiskt är i sammanhanget att han i dagarna släppt en bok om just ledarskapsfrågor, som han verkar se som sitt specialområde. Han pratar mycket, men det är inte alltid lätt att förstår vad han säger. Så här skrev han exempelvis på sin blogg den 1 december:

“I min bok En stund på jorden skriver jag en hel del om hur viktigt det är att vi tar kulturella skillnader på största allvar. Om vi inte gör det går det alltid fel och onödiga konflikter kan inte undvikas. Den som seriöst försöker förstå vilken kultur man själv representerar, och visar stor ödmjukhet inför att andra sannolikt kommer från andra, kan på riktigt bidra till bättre integrationsarbete inom svenska samhällen. Jag tycker denna viktiga kunskap är för dålig och vi måste mycket bättre lära oss om skillnaderna för att bygga en attraktiv gemensam framtid. Många kulturer bär på likheter, många gör det inte. Vi har mycket att lära av hur USA, Kanada och Australien gjort och gör.”

“Bara samhällen som kan skapa en stark ‘vi-känsla’ klarar av att bygga ett attraktivt närsamhälle. Förutom värdegrundsarbete krävs fokus på kvalitet inom tjänster som berör alla invånare, oavsett socioekonomisk status. Kvalitativ utbildning till våra barn är ett exempel. Fungerande vård, rättssystem och infrastruktur är andra. Tillsammans parallellt med att vi låter individuella livsdrömmar och livsstilar få en god chans att ‘blomstra’. Språkets betydelse för vi-känslan är dumt att underskatta.

Även om vårt svenska språk är ett mycket litet språk, jämfört med många andra, är det viktigt i Sverige. Inte minst inom omsorg och vård, där många nysvenskar gör stor nytta, är språket viktigt för att klara sina uppdrag på ett kvalitativt rimligt sätt. Vi måste kraftigt förbättra metoderna för att alla som lever i Sverige också lär sig en grundläggande svenska. Idag har vi omfattande språkproblem inom omsorgen och vården. Språket i sig har också stor betydelse för att vi kraftigt ska förbättra integrationen och inkluderingen av nya krafter runt om i vårt avlånga land. Även många perspektiv kopplade till arbetsmiljölagen kräver en ordentlig språkuppryckning.”

Citerade textstycke är ett intressant exempel på Hannas egna svårigheter att uttrycka sina tankar klart på svenska språket.

Varför har ingen ingripit?
Men som sagt, hans speciella egenheter har varit kända i många år inom Centern och i hela Uppsala. Av någon anledning har han ändå bara klättrat vidare och blivit Centerns enda ansikte utåt i alla sammanhang. Centerpartiet har alltså lyft fram honom som sin starke man.

Av någon annan outgrundlig anledning fick hans interna motståndare i Uppsala län plötsligt partistyrelsens öra och vips så öppnades falluckan. Det var väl när han antydde kritik mot Annie Lööf kan man tänka. Enligt fredagens UNT (7/12) samlades ett 30-tal centerpartister på torsdagskvällen för att enas om en protestskrivelse mot hur uteslutningen gått till. Anonyma kritiker säger till tidningen att:

“… riks vill ha bort honom. Han har öppet kritiserat Annie Lööf och Centerns liberala ställning i migrationsfrågan. Han tycker saker och är inte rädd att uttrycka dem. Det här är ett politiskt justitiemord. Kommunistfasoner!”

Det stämmer säkert att det är “migrationsfrågan” som ruvar under ytan. Detta har gnagt på partiet. Men eftersom Hanna är skicklig på att slingra sig och linda in sina SD-nära uppfattningar har ingen förmått konfrontera honom på allvar. På grund av dessa förhållanden och en total brist på politiska diskussioner har det hela skruvats om till en fråga om “ledarstil” och “olämpliga personliga egenskaper”. Det här är faktiskt ynkligt och säger minst lika mycket om Uppsalacentern som organisation – och kanske om riksdagspartier i allmänhet – som om Stefan Hanna.

Ett politiskt parti som inte förmår diskutera politik bryts snart sönder av personmotsättningar och kamp om taburetter. När politiken svänger hit och dit – som i migrationsfrågan – gäller det att hålla upp fingret i luften för att känna vart det blåser, för att hänga med i svängarna. Annie Lööfs tid som centralfigur i svensk politik är nog över nu. Då måste partiet omorientera sig på samma sätt som Moderaterna och Kristdemokraterna redan gjort. Det är åt det hållet det drar just nu.

Det blir säkert någon som är politiskt mer lik Stefan Hanna, som kommer att ta över inom Centern vad det lider. Striden inom Uppsalacentern handlar alltså om politik – migrationspolitik – inte om Stefan Hannas konstiga personlighet.

  3 kommentarer for “Politisk cirkus inom Uppsalacentern

  1. Lars Jansson
    2018-12-10 kl. 17:20

    Varför Stefan Hanna blev utesluten ur CP vill jag inte spekulera i. Men Hanna var omstridd 2011 efter sitt famösa uttalande om fetskatt. Han ifrågasattes av många inom sin partigrupp och och därför ordnades ett extramöte med förtroendeomröstning om Hannas post som kommunalråd. Enligt UNT var det osäkert om Hanna skulle vinna en sådan omröstning. På mötet dök det upp ett mellan 10-20 ungdomar från Gottsunda som Hanna hade hjälpt på något sätt. Dessa ungdomar löste medlemskap i CP vid dörren. Deras röster verkar ha blivit tungan på vågen och Hanna blev kvar som kommunalråd.

    Om jag minns rätt så var medlemsantalet i partiets lokalavdelning under 100, så det behövdes inte så många röster för att få majoritet. Det spekulerades om att Hanna själv betalat ungdomarnas medlemskap. Det som oroar mig är att man kan lösa medlemskap vid dörren på ett sådant möte. När partierna får färre betalande medlemmar så bäddar detta för kupper inom partierna. Men det blev aldrig någon debatt om detta i UNT.

  2. Anders Persson
    2018-12-10 kl. 20:33

    Verkar bekant: ena dagen uppburen partiman, nästa dag störtad beskylld för allt möjligt…

    Att “utrensningen” kommit just nu, fast konflikten varit känd länge, kan bero på att Annie Lööf, inför möjligheterna att bli statsminister vill visa alla berörda att hon har hårda nypor, sätta sig i respekt med andra ord. Andra som kanske står i tur är centerpartistiska Nato-motståndare.

  3. Dennis Zackrisson
    2018-12-10 kl. 21:33

    Det där brukar ju vara sådant som inte debatteras. Oftast inte ens tas upp till allmän kännedom i några offentliga debattinlägg. Vet du om det var några sådana, Lars?

    Vi som var med känner ju igen förfarandet från den Ordfront-stämma 2004 när den tidigare yttrandefrihetsföreningen sällade sig till yttrandefrihetens fiender. Drösvis med “ordningens upprätthållare”, vilka varken tidigare eller senare syntes i något Ordfronts-sammanhang dök plötsligt upp och röstade!

    Annars är det ju, som vanligt, en gedigen genomgång Knut gjort. Samtidigt bevisas ytterligare en gång den gamle rorsmannens visa uttalande att “yttre krafter kan endast verka genom inre motsättningar”. Bristande insikt om det ledde några fibbare till att verka för förbud mot att nämna “inbördeskrig” i samband med Syrien där det enligt dem var fråga om ett klart imperialistiskt angreppskrig mot en suverän stat. Ibland kan det vara lätt att bli fiende till yttrandefriheten. Men det kanske bara är en taktisk fråga?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.