Måndagen den 5 maj anordnades en paneldebatt på Hotel Gustaf Fröding i Karlstad. Omsorgen om de äldre var det ämne som dryftades med pensionärsorganisationerna (SPF och PRO), en rad studieförbund, landstinget och Region Värmland som huvudarrangörer. Till debatten hade representanter för de politiska partierna bjudits in – med ett viktigt undantag: Sverigedemokraterna hade fått nobben. Det ursäktades föga övertygande med att SD inte är att betrakta som ett ”demokratiskt” parti.
I och för sig är det glädjande att ledamöterna i den beslutande samrådsgruppen misstror Sverigedemokraterna; det gör också jag. Men det betyder ju inte att partiet kan förbigås i ett sammanhang som det nyss beskrivna, än mindre att det hux flux kan stämplas som odemokratiskt. SD har i åratal bekänt sig till den politiska demokratin. Partiet finns representerat i våra parlamentariska församlingar och har i de flesta opinionsundersökningar 8-10 procent av väljarkåren bakom sig.
Det är till dessa omständigheter man, som beslutsfattare, har att förhålla sig.
Tyvärr vet jag inte hur orden föll när Sverigedemokraterna avspisades. Men jag misstänker att de edsvurna i det hjärngäng, den samrådsgrupp, som gjorde tummen ner i alltför hög grad lät sig styras av sina känslor. Man talar om grupptänkande och gruppanpassningsstress inom psykologin, och med SD på agendan torde risken för såväl det ena som det andra ha varit hög. Nej, ingen i samrådsgruppen ville dalta med rasister! Då skulle vars och ens självrespekt försvinna. I stället gällde det att stå upp för alla människors lika värde. Säkert fick SD kalla handen i bästa välmening.
Men haken är att beslutet råkar vara kontraproduktivt. Följderna blir helt enkelt andra än de kalkylerade. Ja, SD får martyrstatus och därigenom, ironiskt nog, ännu fler anhängare. I politiska kontexter blir känslostyrda beslut oftast dåliga.
Jag anser mig få kraftigt eldunderstöd för den här uppfattningen i en nyutgiven bok av legitimerade psykologen och filosofie doktorn Claes Wallenius. Den heter Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik (Norlén & Slottner). Det är ett utsökt arbete, där författaren med tålamod och varsam hand lotsar sin publik i kompassnålens riktning, alltmedan dennas – publikens – invändningar successivt tystnar. Det är fr. a i spänningsfältet mellan (så kallad) instrumentell rationalitet och emotionell rationalitet som Claes W opererar. Den förra rationaliteten är alltid kopplad till ett visst mål – vill man reducera sin vikt, så krävs i princip motion och sundare kostvanor – medan den senare förknippas med handlingar, som tillfredsställer ens känslomässiga behov: jag ber Sverigedemokraterna dra dit pepparn växer och känner mig omedelbart god, ädel och allmänt framstegsvänlig. Nu om inte förr måste väl Gud Fader ha reserverat plats åt mig uppe i himlen …
Åren 2002-2010 innehade Wallenius posten som styrelseordförande i Karlstads Bostads AB, 2006-2010 verkade han som kommunalråd på heltidsbasis, och 2008-2012 satt han i Vänsterpartiets styrelse på riksnivå. Sina delvis motsägelsefulla erfarenheter från dessa hektiska skeden redovisar han öppet i sin bok och analyserar, i det ena ärendet efter det andra, varför det slutligen ”gick snett”. Så långt kan texten läsas som ideologisk memoar eller som politiskt testamente.
Utan ett spår av bitterhet kritiserar Wallenius sitt eget parti i termer som inte är vanliga bland vänsterpartister. I stället är de närmast sensationella. T ex anser Wallenius att hans partivänner rent allmänt har en alltför undfallande och troskyldig inställning till islamismen – alltså till företeelser som regimerna i Iran och Saudiarabien, vidare till egyptiernas muslimska brödraskap, palestiniernas Hamas, afghanernas talibaner o s v – och att denna naiva syn på islamismen tidigare motsvarades av en lika naiv och blåögd syn på diktaturerna i östblocket. Sant är i och för sig att kritik förekommer – och förekom. Men den är/var i allt väsentligt pliktskyldig och utan skärpa.
”Ljusmanifestationer och appellmöten för de närmast sörjande” är andra fenomen som Wallenius nagelfar i lätt sarkastiska vändningar. Inte heller Earth Hour har i honom någon pålitlig vän. Förändringspotentialen är här, menar han, lika med noll.
Estonia-katastrofen, svenska soldater i strid, mordet på statsminister Palme, den politiska terrorismen, religiösa sekter, Israel-Palestinakonflikten och åtskilligt annat tas upp i Claes W:s bok, men allt detta görs ifrån bestämda utgångspunkter. Förnuftet och känslan är de båda poler som resonemanget konsekvent fluktuerar mellan. Som läsare tvingas man ideligen reflektera över den egna föreställningsvärlden och över sina politiska och filosofiska utgångspunkter. Väl framme i slutkapitlet är man inte riktigt densamme som när läsningen påbörjades.
Kanske är det så att vi (många av oss …) tenderar att överskatta värmen och styrkan hos våra känslor. Vi tror att starka känslor är en tillgång, inte minst i politiska sammanhang, och vi sätter gärna likhetstecken mellan känsla och medkänsla. Det är nog klokt att snarast upphöra med det. Palmes mördare var troligen känslostyrd. Anders Behring Brevik var det i hög grad, både på Utöya och i rättegångssalen. Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: förnuft, känsla, Claes Wallenius, Den heter Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik
Om det stämmer att Sverigedemokraterna bara vinner på att bli smutskastade, och betraktade som inte fullt rumsrena, så borde ju kommunisterna också tjänat på den antikommunistiska hetsen under det kalla kriget? Men så var det som bekant inte.
Råder olika lagar för ”vänster” respektive ”höger”? Eller är det här argumentet för att inte var ”elak” mot islamofober och främlingsfientliga, bara ett utslag av feghet rätt och slätt?
Givetvis måste det alltid vara känslan som sätter målet medan rationaliteten anger vägarna dit.
Dock inte för diktatoriskt – om inte känslan får vara med blir det hela för tråkigt och folk lägger av. Och då händer ingenting!