DS är en drygt 65-årig man som kamperar i samma bostadsområde som jag, Orrholmen, beläget intill Mariebergsviken i residensstaden Karlstad. Jag känner inte DS närmare men vet ändå rätt mycket om honom tack vare uppdaterade och bättre informerade vänner. I 2011 års utgåva av telefon-katalogen står DS, eufemistiskt kan jag försäkra, som ”omvärldsanalytiker”.
Vid ett tillfälle försökte jag avyttra en av mina tre böcker till DS utanför min lägenhet på Tullhusgatan och växlade då för första gången några ord med honom. Boken intresserade honom inte alls. När han smått överrumplande vidgick att han inte kunde läsa, märkte jag att han stank, ja, bokstavligen stank, av intorkad starksprit. Om av likör, konjak eller whisky låter jag vara osagt; om sådant vet jag i princip ingenting. I gengäld vet jag, numera, att DS alltid stinker av intorkad starksprit.
”Omvärldsanalytiker” må låta chict. Men faktum är att DS har skakat galler i mer än tolv år, dömd för en serie skilda brott: dråp, förskingring, grov misshandel, olaga vapeninnehav och värdetransportrån. Människohandel är en annan bransch, där hans aktieinnehav visserligen inte är obegränsat men klart större än någon annan värmlännings. Till bilden hör också att DS under några år i slutet av 1970-talet tog värvning och enrollerade sig i Främlingslegionen.
Med sina 192 centimeter i strumplästen och sina modiga 116 kilo är DS knappast en gestalt, som man vill stöta ihop med inne i de trånga garagen på Orrholmen efter mörkrets inbrott – i all synnerhet inte om man tar hans korta stubin i beaktande och räknas till det kön som anno dazumal benämndes ”det täcka”. Ett attraktivt yttre är inte heller vad som utmärker denne allt annat än blide jätte. Det sägs att hans ordförråd inskränker sig till de vanligaste svordomarna, men det är inget jag kan gå i god för; jag har som sagt bara talat med honom en enda gång.
En smula förvånande är det onekligen att DS är lidelsefullt intresserad – av dans! Trots det är han inte någon framstående dansör, och när en av hans dryckeskumpaner häromdagen lanserade honom som ”Orrholmens Fred Astaire”, så bör det tveklöst ses som ett uttryck för äkta galghumor eller möjligtvis nattsvart humor. Faktum är att DS dansar hellre än bra med hela tonvikten lagd på ”hellre”. Ja, under de två senaste åren, från oktober 2016 till dags dato, har nästan inte en kväll förflutit utan att DS sökt upp olika restauranger, nöjesetablissemang och danshak för att svänga sina nedre extremiteter, båda gorillalikt lurviga, och om möjligt finna sitt hjärtas dam.
Det är just på den här punkten som själva Problemet finns … och detta Problem är tvåfaldigt: dels vill Karlstads unga damer, nymfer och koketter inte dansa med slusken DS till något hambopris i världen, och de äldre och mognare kvinnorna gör precis samma bedömning – samtliga tvärnobbar! – och dels har sakta men säkert en opinion växt fram, en opinion i huvudsak koncentrerad till Orrholmen, Viken och Kvarnberget, som förbehållslöst ställer sig bakom DS och hans ambitioner på dansgolvet.
Det är framför allt aktions- och påtryckningsgruppen ”Te dans mä Kallsta-tösera”, som har gjort DS:s sak till sin. Den växande medlemsskaran är undantagslöst av hankön, och man samverkar intimt med både Hells Angels och Sjundedagsadventister. Sin inställning grundar man enbart på rent kvantitativa data: ”eftersom DS har bjudit upp kvinnor i alla åldrar under hela 725 av de senaste 730 kvällarna, så måste det vara alla dessa kvinnors moraliska plikt och förbannade skyldighet att gå honom tillmötes”, hävdar man i ”Te Dans…” och gör så med visst eftertryck. ”Att nobba är odemokratiskt. Att mobba ut DS är än mer odemokratiskt.”
Min egen hållning är den rakt motsatta. Inte för mitt liv begriper jag, hur det kan betraktas som något av en samhällelig plikt att dansa med den självgode knölen DS. Så kan det rimligtvis inte vara. Om han däremot lär sig läsa, lär sig dansa, tonar ned sin fäbless för brända och destillerade drycker och i varje fall hjälpligt respekterar vår svenska lagstiftnings demarkationslinjer, så skulle ju allt vara annorlunda. Men där är vi sannerligen inte. Det är nog snarare så att DS:s sluskstatus ytterligare har befästs under de senaste veckorna.
…ooOoo…
Att DS är en helt igenom fiktiv gestalt har nog alla förstått vid det här laget.
Jag har tagit hjälp av honom av skäl som är uteslutande pedagogiska. Det har jag gjort för att så långt som möjligt klargöra en väsentlig omständighet – den omständigheten, nämligen, att ingen anständig människa (och heller inte något anständigt politiskt parti…) har minsta skyldighet att tillmötesgå SD:s – Sverigedemokraternas – alla propåer och förhandla med dem eller, än mindre, börja dansa pardans med Jimmie och kompani. Den principen gäller så länge SD har mindre än 50 procent av rösterna i de allmänna valen.
Min åsikt är baserad på det faktum att SD, som det ibland heter, ”inte är ett parti som alla andra”. SD är i praktiken ett illiberalt parti, rent av anti-liberalt, med rötter i nazismen och håller sig än i dag med en djupt obehaglig och inhuman värdegrund. SD är en rent destruktiv kraft. Med partier av den typen ska man inte befatta sig. I den mån kristdemokrater och moderater gör det, så är det blott ett uttryck för att deras eventuella anständighet har gått förlorad och havererat.
Det ska på samma gång betonas att SD inte är en monolit. Man gör klokt i att dra en skiljelinje mellan å ena sidan detta toppstyrda partis generalstab – med herrar Åkesson, Jomshof, Karlsson och Söder i spetsen – och själva valboskapen å den andra. De som röstar på SD är vanligen inga främlingsfientliga rasister, däremot ofta förlorare i det ekonomiska racet efter 2008 års finanskrasch.
Man dansar inte efter andras pipor. Nej, man dansar inte efter uselt synkade DS-pipor och under inga förhållanden efter falska och tondöva SD-pipor.
