Postmodernismen predikar idealism och ödestro

Nu är plötsligt postmodernismen under debatt igen. Här kommer den "avsuttne" KP-ordföranden Robert Mathiasson med en marxistisk kritik av postmodernismen. Människan eller ödet som historiens drivkraft, det är en grundläggande fråga.

Två bilder av utvecklingens drivkraft; den aktiva människan eller ett förutbestämt öde?

Postmodernismen utsätts just nu för mördande kritik. Äntligen! För om nyliberalismen har varit det politiska vapnet i storföretagens och eliternas stora samhällsexperiment de senaste 30-40 åren, så har postmodernismen varit dess filosofiska grund.

Begreppet postmodernism är inte så lätt att fånga in. Precis som begreppet nyliberalism blir postmodernism lätt en slasktratt dit man kan kasta alla förslag, tankegångar och idéer som har beröringspunkter med det postmoderna tankekomplexet.

För 30-40 år sedan hade nyliberalism eller postmodernism en positiv klang, idag är det ett epitet som de flesta inom politik eller akademi skyr. Men begreppens luddighet innebär inte att det inte finns en samlande kärna, ett svart hål runt vilket en stor del av tankeverksamheten inom politik och akademi graviterar.

Vad utgör då denna kärna? Vad är postmodernismen?
Postmodernismen är ett angrepp på hela humanismens och upplysningens tradition som också till exempel marxismen är ett barn av. Därav prefixet ”post”, som kommer ur grekiskans ord för ”efter”. Hela grunduppfattningen är att vi lever i en ny tid, efter modernismens eller modernitetens samhälle som tog form från och med upplysningen.

Modernitetens samhälle med tydliga formationer, institutioner och samhällsuppfattningar – nationer, klasser, samhällsutveckling – är över. I den nyliberala globalistiska världen, som beskrevs som en evig seglats på de fria marknadskrafternas ocean, sitter postmodernisten på sin flotte, maktlös inför havets strömmar. Istället för att titta på horisonterna som ändå aldrig kan nås stirrar postmodernisten i sin egen navel eller ägnar sig åt att utveckla olika ideologiska teorier som framställer de nyliberala och globalistiska attackerna mot de formationer och institutioner som står i vägen för de fria marknadskrafterna som något progressivt.

Målning av Eugène Delacroix. Till minne av franska revolutionen 28 juli 1830. Den kämpande människan skapar historien.

Attackerna mot nationalstaterna – det vill säga mot möjligheterna till folkligt inflytande och de sociala och ekonomiska skyddsvärn som vanligt folk tillkämpat sig – beskrivs som ett progressivt steg mot internationalism. Attackerna mot arbetarklassens positioner i väst beskrivs som progressiva steg mot jämlikhet som avskaffar privilegier.

Fem punkter
Men ska vi förstå postmodernismen är det värt att gå ett steg djupare, från dess politiska yta till dess filosofiska grund. Postmodernismens filosofiska grunder kan kokas ner till följande fem punkter:

  1. Det finns ingen objektiv och av människorna oberoende verklighet.
  2. Människan är inte en förnuftig och rationell varelse, istället är vi ”begärsmaskiner” formade av yttre influenser och påtvingade sammanhang.
  3. Historien är inte en orsaksstyrd och progressiv process som går att förstå och påverka.
  4. Samhällen är inte sociala formationer, som trots sina inre motsättningar och sin komplexitet, utgör en enhet och som går att analysera och medvetet förändra.
  5. Samhällsklasser är inte faktiskt existerande grupper skapade av samhälleliga relationer som uppstår ur produktionsförhållanden, det vill säga handlar om makten över produktionsmedel och överskott. Om klasser finns så är dessa resultatet av enskilda individers identitet, där de söker gemenskap med andra som har samma identitet. Men denna identitet kan lika väl ersättas med att identifiera sig utifrån sitt kön, sin hudfärg, sina sexuella preferenser, sin livsstil eller någon annan av de identiteter som ryms i en individ.

Den första punkten om huruvida det finns en objektiv och av oss människor oberoende verklighet är den gamla filosofiska stridsfrågan mellan materialism och idealism.

Postmodernismen går ett steg längre än den äldre idealismen, som menar att det enda vi verkligen kan bevisa existerar är våra sinnesintryck av verkligheten – ”om jag blundar kan jag verkligen vara säker på att bordet finns kvar?”.

Postmodernismen menar att det enda som egentligen existerar är vår skildring av skeendet. Denna idealism de luxe menar alltså inte att det är en faktiskt existerande verklighet som vi har att förhålla oss till, försöka förstå och verka i. Tvärtom är det vår skildring, vår berättelse om verkligheten som bestämmer och formar samhället.

Man behöver inte ens vara marxist för att inse att en klassanalys av postmodernismens genomslag i samhället är ganska enkel och självklar.

När västländernas storföretag lämnade ursprungsnationerna bakom sig och skulle erövra världen – med massiv avindustrialisering som följd – blev universitet och högskolor den viktigaste arbetsmarknadsåtgärden. Vi fick en enorm akademisk överproduktion. Som alla samhällsklasser har dessa sina klassintressen, de måste bedriva klasskamp för att norpa åt sig sin del av det ekonomiska överskottet och hitta en ideologi som får dessa simpla klassintressen att framstå som ett allmänintresse. All framgångsrik klasskamp bygger på huruvida den givna klassen lyckas framställa sina klassintressen som hela samhällets intresse.

Akademin som världens skapare
Postmodernismen – där akademiker ur olika discipliner inte bara är de enda som är förmögna uttolka världen, den självbilden har sådana mandarinklasser alltid haft, utan rent av är de som genom sin aktivitet skapar världen – är givetvis den ultimata klassideologin. Postmodernisten är inte bara prästen, utan rent av Gud Fader själv, medan gemene man blott är en ”begärsmaskin”.

Nu är det ju knappast så att världen styrs av postmodernistiska akademiker. Det duger inte att bara titta på vem som kapar åt sig hur mycket av det ekonomiska överskottet, utan vilken klass som äger själva produktionsmedlen, det vill säga som kontrollerar näringslivet.

Men postmodernismen och dess klassbas har spelat en viktig roll i att skydda den globalistiska ordningen.

Genom historien har rörelser som velat förändra samhället som regel haft en materialistisk verklighetsuppfattning, medan de som velat bevara status quo försvarat en idealistisk syn. Det är lätt att förstå? Frågorna handlar ju om huruvida människor kan skaffa sig kunskap om och förstå verkligheten, om det finns orsakssamband i det som händer och om människor är förmögna att ingripa och förändra världens gång.

Därmed hänger punkterna 1, 2 och 3 intimt samman. Om verkligheten inte finns och människan inte är en rationell aktör, så är allt bara slump och tillfällighet.

Just när det gäller synen på historien som en orsaksbestämd och progressiv process har postmodernismen lyckats pressa tillbaka historiematerialismen.

Även många på vänsterkanten och till och med marxister kan få byxångest när detta diskuteras.

Givetvis finns en rent materiell grund för detta. Arbetets utmaning mot kapitalet under 1900-talet – reformistiska, revolutionära och antikoloniala utmaningar handlade alla om försök att avskaffa eller begränsa kapitalets makt för att uppnå ekonomiska, sociala och politiska framsteg – slutade i ett grandiost nederlag. Vid sekelslutet stod kapitalismen åter som ensam herre på täppan. Till synes starkare än någonsin.

Skolboksmarxisterna och självreflexionen
Den socialism som påstods vara bestämd att segra som ett progressivt steg framåt i historien föll samman. De utmanande samhällsprojekten slutade som byråkratiska kolosser med nya eliter som snabbt smälte samman med den gamla ekonomiska eliten.

1872 målade konstnären John Gast bilden av folket som rörde sig västerut i Nordamerika ledda av “The Manifest Desiny”. Det ofrånkomliga ödet ledde dem att driva undan urbefolkningen. (Bild: Wikipedia)

Skolboksmarxister som ersatt dialektik och självreflexion med determinism och tvärsäkerhet drabbades av politisk depression. Autostradan mot det klasslösa samhället – bilden av historien som en förutbestämd och rätlinjig utveckling från urkommunism till socialism och kommunism, via trappstegen slaveri, feodalism och kapitalism – visade sig vara en återvändsgränd.

Men att konstatera att historien inte är förutbestämd är inte detsamma som att säga att den inte skulle vara orsaksbestämd. För att finna orsakerna till utvecklingen i ett givet samhälle krävs en konkret analys av just detta samhälle, av den ekonomiska och sociala ordningen och de motsättningar dessa ger upphov till.

Att den gamla skolboksmarxismen är död är inget att sörja. Men allt fler tvingas idag erkänna att Marx var något på spåren när han såg drivkraften i historien vara just motsättningen mellan klasser. Det är såväl en ekonomisk kamp om produktionsöverskottet i samhället, som en social och politisk kamp om vilken klass som ska bestämma i samhället, i vems intresse samhället ska byggas. Vilka ideologiska uttryck denna klasskamp tar sig skiftar över tid, men utmaningen ligger i att tränga bakom den ideologiska ytan och se de underliggande intressena.

Historiens ironi är att den postmoderna vänstern är de som är mest fångade i idealismens spindelnät och vägrar se klassmässigt på politiken. Det är inte konstigt, då hade de tvingats erkänna sig själv som föra en klasskamp emot den arbetarklass som de historiskt har sagt sig representera.

Ännu ett uttryck för att historisk utveckling inte är rätlinjig, utan en historia fylld av framsteg och bakslag, tider av framgångar och tider av motgångar och av dialektiska omslag.

Globalismen och identitetspolitiken
I samband med kapitalismens seger runt 1990 och inträdet i globalismens och nyliberalismens tid började besvikna postmodernistiska akademiker söka andra revolutionära subjekt än arbetarklassen.

Postmodernismens filosofi blev omsatt i praktiken till identitetspolitik, det bästa försvaret för den bestående ordningen. Ett försvar lika gammalt som klassamhället, det vill säga att härska genom att söndra.

Postmodernisterna avskrev helt enkelt hela klassmotsättningen från dagordningen. Istället anammades nyliberalismens atomistiska syn. Världen befolkas av ett myller av individer som tidigare förtryckts av kollektivism och totalitära ideologier som tvingat in dem i falska grupperingar såsom klasser, nationer, kön, sexuella läggningar etc.

Hur den enskilda individen förtrycks beror på den enskildes uppfattning av förtrycket, om jag identifierar mig mest utifrån mitt kön, min sexuella läggning, min etnicitet eller min klassuppfattning det gör det samma. Inget förtryck är mer eller mindre än det andra, måttstocken är den enskilde individens uppfattning av förtrycket. Den som lyckas kryssa i flest av dessa olika förtryck bör därmed vara den mest förtryckta och därmed den mest revolutionära. En ensamstående, lesbisk småbarnsmamma som är muslim från Somalia är den mest revolutionära kraften.

Inom den egna akademiska klassen blev identitetspolitiken ett sätt att bygga det egna varumärket, vässa armbågarna och säkra den individuella karriären. Riktat nedåt i samhället blev det den totala splittringens politik.

Myten om postmodernismen som en vidareutveckling av den samhällsuppfattning som Karl Marx var en pionjär för, en myt som Timbro försöker underblåsa, är falsk som hötorgskonst. Om något, så är postmodernismen Timbros andliga tvilling.

... är läst 1579 gånger!

  11 kommentarer for “Postmodernismen predikar idealism och ödestro

  1. Arne Nilsson skriver:

    Om man vill knyta an till Marx måste man ta ställning till Lenin och hans medresenärer och efterföljare. Med facit i hand kan vi konstatera att Ryssland/Sovjetunionen mellan 1917 och 1991 aldrig var socialistiskt. Avsaknad av demokratiska fri- och rättigheter skapade ett folkens fängelse med skenrättegånger, kring miljonen oskyldigt avrättade och flera miljoner sattes i fängelse eller sändes till arbetsläger.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Robert M!
    Ett problem: Du vill vederlägga postmodernismens fem grundläggande teser, men den andra tesen – ”Människan är inte en förnuftig och rationell varelse, istället är vi ’begärsmaskiner’” – är nära sanningen.

  3. Leif Stålhammer skriver:

    Robert Mathiassons genomgång är bra. De som kastar av sig förtryck har tyvärr inte facit i hand. Ändå gör de uppror. Sådan är historien. Lenin deltog inte i revolutionen för att skapa “ett folkets fängelse”. Revolutionen var nödvändig. Försöket att skapa en ny typ av samhälle var ett tappert försök. Och historien är inte slut… ännu.

  4. Arne Nilsson skriver:

    Måste erkänna att jag blev mycket förtjust i följande formulering:
    “Samhällsklasser är … faktiskt existerande grupper skapade av samhälleliga relationer som uppstår ur produktionsförhållanden, det vill säga handlar om makten över produktionsmedel och överskott.”

    Här håller sig Mathiasson till den ekonomiska basen då han definierar klass. Inget flum om ägandet som ett sätt att definiera klass. Dessutom påpekar Mathiasson förtjänstfullt att det “handlar om makten över produktionsmedel och överskott”.

  5. Sixten Alexander Andréasson skriver:

    Mycket bra! Och överraskande att just Robert Mathiasson formulerade detta. Kopierar en mening ur hans inlägg: “En ensamstående, lesbisk småbarnsmamma som är muslim från Somalia är den mest revolutionära kraften.”

  6. Pär Engström skriver:

    Vad är verkligt?

    Fysikern Ulf Danielsson (2020) skriver så här: “Det mest förbluffande fysikaliska fenomen vi känner är liv och medvetande. Om allt är fysik måste det finnas en obruten linje som kan dras från ursmällens hetta och täta plasma ända till det mänskliga medvetandet” (Världen själv, s. 15).

    Historikern Yuval Harari (2014, Sapiens) skiljer mellan ett objektivt fenomen (t ex vatten, träd, uran), ett subjektivt fenomen (t ex ett barns låtsaskompis) och ett intersubjektivt fenomen (t ex lagar, nationer, gudar, pengar).

    Både Ulf Danielsson och Yuval Harari betonar att mänskligt tänkande, inklusive vetenskapligt tänkande, i flera hänseenden har kvar en religiös syn på människan, inte en postmodernistisk syn. Båda betonar att människan inte är så unik i jämförelse med andra djur. Harari ger dock en förklaring till varför människan, och inget annat djur, blev herre på vår planet. Harari menar att människan nu har erövrat gudomliga förmågor som att förgöra (kärnvapen) och skapa (t ex genmanipulation). Om dessa förmågor är moderna eller postmoderna går att diskutera!

  7. Dennis Zackrisson skriver:

    Kul med en klok och kunskapsrik artikel, som får applåder. Jag tänker på ett resonemang just i början där han beskriver “postmodernisten på sin flotte, maktlös inför havets strömmar” och undrar om inte detta är en bild av vår egen tillvaro inför omvälvningarna i världens imperialistiska system. Det är inte den idealiserade bilden av vår tillvaro enligt Delacroix eller Gast som närmast beskriver dagens tillvaro utan mera den här.

    “Medusas Flotte” av Jean-Louise Theodore Gericault. Kan beskådas också på Louvren.

  8. Arne Nilsson skriver:

    Leif S. skriver:
    “Revolutionen var nödvändig.”

    Så vitt jag förstår avser detta bolsjevikernas maktövertagande i oktober/november 1917. Det fanns inget nödvändigt i detta maktövertagande. Det hade varit möjligt med en bred socialistisk koalitionsregering, men bolsjevikerna, främst Lenin, motsatte sig detta.

  9. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag måste korrigera mitt ordval. Jag skrev att en viss utsaga ”är nära sanningen”. ”Sanningen” är ett olämpligt ord. Bättre vore ”ligger nära vad vi nu på vetenskapliga grunder anser sannolikt”.

  10. Bengt Håkansson skriver:

    En utmärkt artikel som förtjänar stor spridning. Identitetsvänsterns postmoderna idealism förklarar mycket av det som skett på vänsterkanten under senare år. Om verkligheten inte finns utan allt bara är berättelser, så blir det särskilt viktigt att monopolisera den egna versionen och tysta alla andra. Därav alla dessa försök till och rop på och censur. Utan en faktisk verklighet att relatera idéerna till blir varje verklig diskussion omöjlig. Kvar blir bara ett munhuggande om vem som har de moraliskt mest oförvitliga inställningarna, men vad de leder till om de förverkligas kan över huvud taget inte diskuteras. Det är den privilegierade övre medelklassens ideologi, de som har sitt på det torra och kan ägna sin tid åt att förverkliga sig själva med vegetarianism, ekologism, välgörenhet och annan modern avlatsbrevshandel.

    Tyvärr är dagens ”vänster” fullständigt infekterad av denna idealism. Undantagen är få och nästan alltid pensionsmässiga. Robban är ett lysande undantag.

  11. Leif Strandberg skriver:

    Tack Robert M. Nu börjar vi bli en “kritisk massa”, (kanske ålderstigen, men ändå) vi som gillar upplysning och fortfarande gillar att läsa Marx. Själv menar jag att det han skrev i Den tyska ideologin fortfarande är intressant. Och alltså. Tack för en rejäl rågång mot stigarna som bär vilse.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.