Processen mot Anna Lindstedt (och Kina)

Bildkollage KL

Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet om rättegången mot Sveriges före detta Kinaambassadör Anna Lindstedt. Det är en artikel med flera poänger. Men det är något väsentligt som saknas. Och detta saknas konsekvent i allt som skrivs i frågan i våra dominerande medier.

I Kadhammars artikel får man helt klart för sig att en stormakt som Kina håller sig med nyttiga företrädare (professor Kevin Liu och John Meewella i det här fallet) i andra länder för att bland annat skapa goda relationer med främmande makters diplomater (Anna Lindstedt i det här fallet). Man upprättar informella kanaler för att utbyta information, framföra önskemål, känna varandra på pulsen och förbereda eventuella mer officiella förhandlingar.

Man får veta att Anna Lindstedt samma dag som Sheratonmötet hade ett lunchmöte, ett “avrundningsmöte”, på Kinas ambassad med Stockholmsambassadören efter hennes avslutade tjänstgöring i Peking. Man får också veta att hon blev hämtad i en Bentley av Kevin Liu och John Meewella för transport till Sheratonmötet med Angela Gui.

Man blir också upplyst om att Angela Gui kallats till Stockholm på Kinas bekostnad och att hon ska erbjudas ett jobb i någon kinesisk affärsverksamhet och att Anna Lindstedt är förmedlare i denna kontakt. Det framgår även att alla inblandade är fullt medvetna om att det är fråga om sonderingar för att finna en lösning på Gui Minhai-frågan som är just “en surdeg” i relationerna mellan Sverige och Kina.

Kadhammar skriver att Anna Lindstedts “svarade defensivt och oftast fåordigt” och att åklagaren Hans Ihrman konsekvent använder beteckningen “kinesiska kommunistpartiet” som extra markering när han talar om det officiella Kina.

Nå, jag tror på vartenda ord i artikeln. Men något väsentligt saknas ändå. Det finns en viktig omständighet som förstås måste hållas utanför en rättegång som denna. Den får absolut inte framstå som politisk. Ändå är i detta fall denna omständighet fullt synlig för alla som vill se. Alltså, det storpolitiska spelet bakom kulisserna finns där och präglar ständigt delar av det diplomatiska arbetet. Det är det här jag tycker Kadhammar och alla andra missar.

Kadhammar resonerar som om det inte finns ett tyst accepterat diplomatiskt spel. Vi kan förstå det när vi idag diskuterar Stockholm som ett tillhåll för spioner och diplomater under andra världskriget, men idag verkar man inte vilja kännas vid den här sortens informella underrättelseverksamhet. Det är ju ingen slump att delar av rättegången hålls bakom lyckta dörrar.

Naturligtvis förstod Anna Lindstedt att hon var del i ett sådant informellt diplomatiskt sammanhang. Självklart fattade hon att det fanns förbindelser med kinesiska myndigheter bakom hennes “goda vänner” med “genuin faktisk kärlek till Sverige … och att hjälpa”. Det var ju så man från båda håll ville att det skulle framstå. Det kanske inte ens bara är lögnaktigt. Och det är ju på det här viset diplomater jobbat i alla tider.

Men så hände något…

Vad var det som hände? Varför gick plötsligt Sheratonmötet över styr? Vem tror att det var något särskilt klantigt agerande av Kevin Liu eller John Meewella som gjorde att Anna Lindstedt fick avbryta mötet och Gui Minhais dotter anmälde händelsen till svenska UD? Kan det ha varit något utanför Anna Lindstedts kontroll? Blev hon lurad in i en fälla? Vem gillrade i så fall fällan? Är det för känsligt för Peter Kadhammar och andra i medievärlden att ana en mäktig osynlig hand här?

Kadhammars artikel är upplysande, men väjer för det svåra i denna affär. Rubriken “Åtalade ambassadören Anna Lindstedt skolexempel på naiv svensk” är med förlov sagt naiv. Men den är han kanske inte ansvarig för.

  2 kommentarer for “Processen mot Anna Lindstedt (och Kina)

  1. Hans M Gabrielson skriver:

    Ja, nog är det mer än en hund, snarare en kennel, begraven i denna historia. Lindstedt är en erfaren karriärdiplomat, således väl verserad i hur man hanterar informella, ibland snabbt påkomna, kontakter med “civilister” för att efterhöra en eventuell öppning i något känsligt ärende. Därtill på väg att avsluta sin stationering i Bejing. (Jämför med Hella Wuolijokis kontakter med Kollontay och Günther för att avsluta Vinterkriget februari 1940 – högeligen informellt. Eller Folke Bernadottes privatmöten med Ribbentrop och Himmler februari-mars 1940 angående en räddningsaktion för judar.)

    Det mycket omskrivna informella mötet på Sheraton för att se vad som kunde göras för att underlätta Guo Ming-Hais frisläppande låg så vitt jag kan se helt inom L:s normala aktionsområde som diplomat. Hon hävdar att UD blivit informerat. I särskilt känsliga ärenden skriver man fortfarande handbrev, även i vår digitala tid.
    I stället kan L. få upp till 6 år i fängelse. Vilka skyddar vad/vem, och varför?

  2. Örjan Wedin skriver:

    Om man inte kan peka ut denna någon, verkar det meningslöst att spekulera.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.