Blogg med jämställdhet

På väg tillsammans

Först en rättelse. Jag påstod i nedsättande ton i mitt förra inlägg om bloggens påstått skadiga “manlighet” (den 3/1) att kvinnliga bloggare bara sysslar med “mode, livsstil, hälsa, mat, hundar, skvaller, och snusk”. Det var fel! Jag har tillrättavisats och visats till flera mycket bra bloggar av kvinnor, dock med en helt annan karaktär än denna. Det finns alltså en stor variation och många av dessa kvinnliga bloggare (ofta rutinerade “entreprenörer”) är mycket skickliga, inte minst tekniskt. Skulle vilja påstå att jag här har hittat bland annat en formmedvetenhet jag totalt saknat hos mina manliga “bloggkollegor”.

Dagens text
Dagen före julafton postade jag en text med rubriken ”Förvirring eller försiktig optimism?” Då kände jag en försiktig optimism, jag tyckte jag började se att vi kanske var på väg mot en fredligare historisk period. Men jag oroade mig för att så få andra verkar instämma, eller ville tala om detta.

Idag hörde jag Per Naroskin på radion i programmet ”Känsligt läge” där man talade om att sanningen ibland kan vara för smärtsam, så att den måste hållas borta eller rent av förnekas. Mycket tänkvärt, återkommer till varför.

Jag har i hela mitt liv befunnit mig bland en majoritet av kvinnor i min närmaste omgivning: min mamma och mina äldre systrar, min fru och mina barn, all kvinnlig skolpersonal och till slut i ledningsgruppen på Kvarngärdesskolan som bestod av två kvinnliga skolledare vid sidan av mig. Jag tycker att jag fått en icke obetydlig erfarenhet av att vara och arbeta med flickor och kvinnor. Har inte haft samarbetsproblem förrän i den där ledningsgruppen (2005), då mina åsikter om skolutveckling plötsligt betecknades som just ”manlig självgodhet”. Mer om det senare…

Bloggen, manligheten och självgodheten
Nu pågår, som en del säkert redan noterat, en för mig nedslående men oundviklig diskussion om huruvida denna blogg är ”manlig och självgod”. Margareta Zetterström inledde det hela bland annat med något som jag omöjligt kan begripa. Hon frågade om…

[manligheten] månne [har] med ämnesvalet att göra eller med själva debattstilen? Och vad gör damerna medan herrarna sitter fastklistrade vid sina skärmar och läser eller författar egna blogginlägg och kommentarer? Läser damerna möjligen de böcker de debatterande herrarna aldrig får tid att läsa (exempelvis Elena Ferrantes fantastiska romansvit från Neapel!) eftersom livet på nätet tar så oerhört mycket tid? Eller spelar damerna fiol eller är ute och tar stärkande promenader eller umgås med familjen IRL (eller vad jag nu ska dra till med)? Eller sitter damerna förskansade bakom prasslande dagstidningar övertygade om att viktiga angelägenheter avhandlas bäst på papper?”

Jag har citerat detta tidigare, men gör det igen här för enkelhets skull…

Jag funderar nu på, kan det verkligen vara så att kvinnor som läser denna blogg tänker att Hans Andersson, Tord Björk, Magnus Bredelius, Mats Larsson, Henrik Linde, Björn Nilsson, Ulf Nilsson, Mats Parner, Anders Persson, Bo Persson, Pål Steigan, och jag (för att nämna dem som skrivit mest) väljer “för manliga” ämnen i sina artiklar, har en för manlig debattstil, läser för lite eller fel böcker, tar för lite stärkande promenader, spelar för lite fiol eller umgås för lite med sina familjer IRL?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Det måste vara något annat som håller bort kvinnorna. Jag tror mer på att det är ett utslag av det jag upplevde i den där ledningsgruppen på Kvarngärdesskolan för mer än 10 år sedan. När jag argumenterade för min sak i ett samtal med hänvisning till något jag läst av en känd pedagog i historien, anklagades jag för att utöva manlig härskarteknik. Eller när jag tyckte något borde göras åt skolans röriga organisationsstruktur blev jag “typiskt manligt fyrkantig”. Och så vidare…

Något hade hänt här, kvinnor hade börjat använda en slags förment feminism för att dölja brist på sakliga argument. Jag märkte det så tydligt tack vare min bakgrund bland kloka och ärliga kvinnor. Det var så helt främmande att inte kunna argumentera sakligt. Nej, nu trodde de att mina argument var just framför allt manliga och därmed berättigade att avfärda.

Men vad med Per Naroskin då? Jo, han tog upp frågan om att sanningen ibland är så plågsam, så svår att ta till sig att man istället måste slå den ifrån sig. Som att man inte vill veta att man har cancer, eller att polarisarna håller på att smälta etc. Någon droppe av denna förträngningsmekanism tror jag finns med lite varstans idag, kanske särskilt bland kvinnor.

Allvar och etablissemangskritik
Alla rapporter om krigen i världen här på bloggen ger självklart en allvarlig grundton. “Sanningen” att USA är på väg mot fascism, att EU håller på att kollapsa, att fascistiska partier tar makten både här och där, att jordens temperatur – och havsnivåerna – stiger… orkar man helt enkelt inte ta till sig. Då tänker man: bättre att göra något positivt mot allt elände; äta ekologiskt, köra mindre bil, spara energi, köpa kravodlat, återanvända prylar, spela fiol, läsa god litteratur… Det känns ju mycket bättre än att bara måla fan på väggen, som görs så mycket här.

(Jag hoppas innerligt att t ex notisen om Jan Öbergs “uppmuntrande” reportage från människorna i Aleppo ska vara just en uppmuntran och inte något som spär på dysterheten.)

Nå, men är det verkligen så att det mest målas fan på väggen här? Det beror förstås på hur man ser det. Jag skulle mer vilja kalla det för att materialet genomsyras av allvar, dock ej helt utan humor. Förutom den rena politiken finns här mycket historia, som intresserar många (av alla kön), men också bokrecensioner, konst och till och med en och annan vardagsbetraktelse. Många texter av en ovanligt hög kvalité faktiskt.

Så, vad är då felet eftersom kvinnorna inte dras med. Det kan ju generellt inte vara fel på kvinnor? Nej, ett fel är (tror jag) att bloggen är aktivt ”etablissemangskritisk”. Här kritiseras USA, EU, den svenska regeringen, samtliga riksdagspartier, fackpampar, statliga myndigheter, det privata näringslivet, banksystemet, vinster i välfärden och svensk Nato-anslutning. Vad finns då kvar? Inte mycket faktiskt eftersom det lilla livet är nästan helt osynligt. Det enda politiska ämne som behandlas med viss försiktighet är Sverigedemokraterna, vilket är ovanligt i svenska massmedier. Det skälls inte särskilt mycket på dem här, vilket är svårsmält för många.

Kvinnligt och manligt
Jag tror att kvinnor (i allmänhet) är mer konsensussökande och mindre konfliktsökande än män. Varför det är så kan jag inte förklara. Men jag har även läst att det vetenskapligt kan anses vara så (finner ingen referens just nu). Så här står det dock i ett diskussionsmaterial för lärare jag fann: ”Män för offentliga samtal, har övat på att dra till sig uppmärksamhet. Män kommer hem och ger en rapport… Kvinnor pratar privat prat, som man gör i hemmet. När kvinnor tar med sin samtalsstil till offentliga rum utgör det en kontrast till männens språk.” Kanske dessa ting kan ha betydelse för att män trivs bättre här på bloggen än kvinnor?

Min tanke blir då: är det inte rimligen så att kvinnor bör bli lite mer som Inga-Britt Ahlenius och våga tala faktabaserat konfrontatorisk klarspråk för att flytta på betonghäckarna, och undvika ”privatpratet” i politiska och professionella  sammanhang? Eller är det här ännu ett uttryck för att jag vill permanenta “det manliga” som överordnad norm?

Nej, jag tycker inte det. Jag tror istället att många kvinnor idag luras att gömma sig bakom en feminin norm i offentliga och professionella sammanhang och/eller undviker konfrontationerna med betonggubbarna. Men, det är ju inte vikten, längden eller magstödet, utan modet och argumentens bärkraft det först och främst hänger på. Och i dessa avseenden är män och kvinnor likvärdiga.

Jag minns en mycket kortväxt och späd fransklärarinna på min gamla skola i Göteborg. Gunnel Öström hette hon. När hon kom till klassrumsdörren möttes hon av klassvakten som var nästan dubbelt så stor som hon. Hon stramade upp sig och väntade på en frånvarorapport. Drasuten i dörren viskade fram något försiktigt, varpå fröken Öström nickade godkänt och marscherade in med bestämda steg. Som tur var fanns det podier framför svarta tavlan i alla klassrum på den tiden. Ingen ifrågasatte hennes auktoritet. Har ni sett en Schäferhund möta en Pekinesertik?

Visst finns en slags nedärvd manschauvinistisk norm kvar på många håll i vårt samhälle. Jag ogillar den lika mycket och lika intensivt som jag ogillar kollektiv kvinnlig könsmobbning. Det här måste vi våga se både kvinnor och män och ta itu med tillsammans. Så här på bloggen tycker jag vi ska tillämpa strikt jämställdhet. Jag söker helt enkelt konsensus, respekt för olikheter och fler kvinnliga skribenter.

Nu går vi vidare…

  31 kommentarer for “Blogg med jämställdhet

  1. Håkan Sandin
    2017-01-07 kl. 9:38

    Jag ogillar när man överlämnar tolkningsföreträdet för det som kallas “vänster” till den före detta kommunisten Gudrun Schyman. Det var hon som på 1990-talet var först, tätt följd av Mona Sahlin, med att avfärda klasstillhörigheten som gemensam nämnare för arbetarrörelsen.

    Istället utropade hon: ”Död åt kärnfamiljen!” och menade att äktenskapet var en kvinnofälla, präglat av våld och talibanfasoner, samtidigt som hon pratade om “regnbågsfamiljer” och det blev modernt att vifta på stjärten i den årliga Prideparaden.

    Jag menar att det är Schymans och Sahlins politiska gärning som i slutändan har lett till att feminismen, könsneutraliteten och det mångkulturella samhället har blivit den nya statsbärande ideologin i Sverige.

  2. Tord Björk
    2017-01-07 kl. 10:26

    Den jag känner mest samhörighet med här på lindelof.nu är Birgitta Hambreaus. Det sätt som jag upplever att hennes inlägg bemöts ser jag som avslöjande. Hon har en större bredd och i sin förlängning starkare politiskt genomslagskraft än samtliga övriga skribenters politiska linje. Att hon ofta bemöts med tystnad ser jag som en kombination av manlig härskarteknik och en till viss del förtorkad antiimperialism, utan förmåga att binda samman inrikes- och utrikedpolitik och landsbygd med stad.

  3. Anders Persson
    2017-01-07 kl. 10:53

    I en universitetsbok i “sociolingvistik” eller “språksociologi” som min yngste son lånat mig, kan jag på sidan 123 läsa att den gamla 1800-talsuppfattningen, att kvinnors språk är en bristfällig version av det manliga idealet (“bristhypotesen”) under 1900-talet ersattes av “dominanshypotesen”, att kvinnans språk reflekterade en maktlös, underordnad varelse. Det tredje perspektivet, “skillnadshypotesen”, tar som sin utgångspunkt i att språkliga skillnader mellan könen har att göra med att kvinnor och män tillhör olika subkulturer – men är lika mycket värda.

    Eftersom män kan använda maktspråk, så kan också kvinnor. Men maktspråken är olika, och kanske är kvinnornas effektivare. De är ju, som en del av dem gärna framhåller, mer socialt intelligenta och formuleringsskickliga. Det stora utrymme som Knut använder för att försvara sig mot några lösryckta påståenden tyder på det.

    Förresten, boken heter Sociolingvistik och är skriven av Catrin Norrby och Gisela Håkansson – två kvinnor.

  4. Knut Lindelöf
    2017-01-07 kl. 11:39

    Kanske har du rätt Anders P. Pilarna från MZ borrar djupt. Men tack vare dessa vassa pilar får jag tillfälle att breda ut mig lite. Frågan intresserar mig på allvar.

    Läser just nu Göran Häggs lysande biografi om Strindberg. Har just avverkat uppståndelsen kring Giftas, rättegången och den enorma uppslutning bland folket som mötte Strindberg när han kom hem från Schweiz. I Giftas var Strindberg ju starkt feministisk.

  5. Anders Persson
    2017-01-07 kl. 11:43

    Tord B!
    Du drar förhastade slutsatser ur ett alltför litet statistiskt material: Birgitta Hambraeus har bara haft tre inlägg. Alla högst läsvärda. Det första fick inga kommentarer eller facebookdelningar, det andra 1 extern kommentar och 2 facebookdelningar och det tredje 2 externa kommentarer och 26 (!) facebookdelningar. Jag kan inte se att detta tyder på någon “manlig härskarteknik” eller “förtorkad antiimperialism”. Om hon fått femtielva kommentarer som alla ansåg att hon hade fel, skulle allt vara frid och fröjd då?

    Jag tror du är ett offer för den gamla schablonen från 60-talet om “repressiv tolerans”, d v s att radikala debattinlägg av taktiska skäl tigs ihjäl istället för att bemötas. Jag vet inte om det var ett skämt, men någon sade i den vevan:
    – Tacka vet jag Sovjetunionen. Där tar man radikala författare på allvar – dom buras in!

  6. Björn Nilsson
    2017-01-07 kl. 12:44

    Haha, typiskt att alla kommentarer hittills har skrivits av karlslokar! Men finns det något problem i bakgrunden? Här citerar jag mig själv (från ett inlägg på min blogg där bara en person, en karlslok, kommenterade): “… det verkar finnas brister i kvinnosolidariteten idag i det här landet. Svenska kvinnor är inte solidariska med svenska kvinnor – så ser det ut för en utomstående betraktare.” Resten av texten här.

    Denna min bloggpost nämnde inga namn i sammanhanget, men dessa namn som inte nämndes syns ibland här på denna blogg.

  7. 2017-01-07 kl. 16:12

    När jag skrev min lilla kommentar om den manliga slagsidan på denna blogg var det inte menat som några “vassa pilar” riktade mot bloggens redaktör. Jag försökte bara uttrycka den känsla, det främlingskap, som ibland drabbar en kvinnlig läsare när man tar del av idel manliga skribenters tankar. Jag ville bara, i all enkelhet, påminna om att kvinnorna faktiskt bär upp halva himlen (som man tidigare sade i Kina) och att detta kanske någon gång borde framgå även på en politisk vänsterblogg.

    Jag påstår inte att det är själva ämnesvalet och samtalstonen som skrämmer bort kvinnliga läsare. Jag reser bara frågan, för att få andra att komma på ett bättre svar. Jag skulle nämligen vilja förstå varför det är så förhållandevis få kvinnor som skriver inlägg och kommentarer på lindelöf.nu och andra liknande bloggar.

    I övrigt tycker jag att denna blogg har ett estetiskt tilltalande utseende och en formgivning som underlättar läsningen rent visuellt. Den är snygg, helt enkelt.

    Det som ibland stör mig är dock att mediekritiken är så enkelriktad. Är det exempelvis rimligt att “köpa” Jan Öbergs starkt partiska skildring av Syrien rakt av? Vore inte en smula kritisk skepsis på sin plats även här? Naturligtvis gläds många Aleppobor åt att bli av med de så kallade rebellerna och att slippa alla bombattacker. Men Cecilia Uddén blev faktiskt utkastad från Syrien när hon före jul rapporterade för Sveriges Radio från Aleppo. Saker och ting är inte fullt så enkla och rätlinjiga som Öberg och de statliga syriska (och ryska) medierna framställer dem.

    Detta är något som jag tycker att man kan fundera över, oavsett vilket kön man nu än må ha.

  8. Hans Andersson
    2017-01-07 kl. 18:05

    Är svenska män solidariska med svenska kvinnor? En enkel men grundläggande och berättigad fråga, är varför har vi inte lika lön för lika arbete i vårt land?

    Skillnaden i lön mellan män och kvinnor 2013 var 13,2procent och efter standardavvägning 5.8 procent (hänsyn taget till yrke, sektor, utbildning osv).
    När det gäller 2015 var siffrorna 12,5 procent respektive 4.7 procent och helt klart går det att slå fast att kvinnor diskrimineras konsekvent när det gäller löneutvecklingen i Sverige.

    När man beaktat olika faktorer som utbildning, ålder, yrke och arbetssektor och mm, återstår alltid en oförklarlig skillnad som har sin förklaring enbart i diskriminering av kvinnor.

    När det gäller tjänstemän är skillnaden 7500kr per månad och i offentlig sektor 4000kr per månad. I den privata sektorn är skillnaden 4100kr.

    Varför accepterar svenska män denna lönediskriminering av kvinnor. Hur kan vi acceptera detta? Tystnaden i en så grundläggande fråga när det gäller jämställdhet är pinsam. Detta orättfärdiga fenomen är grundbulten i den attityd som finns hos många män och en bekräftelse på ett ojämlikt samhälle.

    När det gäller Cecilia Uddén menar jag att det var helt korrekt att slänga ut henne ur Syrien. Den som lyssnat på hennes inslag i radion och de lögnaktiga påståenden hon framförde, ren krigshets, kan inte annat än välkomna att hon slängdes ut.

    Hon är en skam för hela den svenska journalistkåren.

  9. 2017-01-07 kl. 20:48

    Knut!
    Vad menar du egentligen när du skriver:
    “Det enda politiska ämne som behandlas med viss försiktighet är Sverigedemokraterna, vilket är ovanligt i svenska massmedier. Det skälls inte särskilt mycket på dem här, vilket är svårsmält för många.”

    Menar du att du på denna blogg avsiktligt håller inne med kritik av Sverigedemokraterna? Varför då, om man får fråga? Då kan ju läsarna tro att du delar Sverigedemokraternas uppfattning i fråga om flyktingar, invandring, asylrätt m.m. Och då kanske du alldeles i onödan skrämmer bort en massa presumtiva läsare, kvinnor inte minst.

    Jag rekommenderar läsning av Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok Flyktingkrisen och den svenska modellen, utgiven av Celanders förlag 2016. Mycket bra bok med historiskt perspektiv bakåt och förslag på vad som nu bör göras.

  10. Knut Lindelöf
    2017-01-07 kl. 21:55

    Margareta Z!
    Vad jag menar är mycket enkelt. Om SD skrivs det på ett annat sätt än i många andra medier. Det skrivs om populism i allmänhet på ett annat sätt här. Man kan både kritisera dess uttryck och förstå dess orsaker.

  11. Håkan Sandin
    2017-01-08 kl. 6:10

    Hans Andersson!
    Nere på golvet finns det ingen skillnad mellen män och kvinnor. En manlig arbetare har samma kollektivavtal som en kvinnlig.

    Det är tragiskt att vänstern har anammat den övre medelklassens feministiska perspektiv.

  12. Mats Parner
    2017-01-08 kl. 14:15

    Några reflexioner i all anspråkslöshet:

    Jag är aktiv medlem i Värmlands Idrottshistoriska Sällskap, VIS, som är en mycket livaktig sammanslutning, faktiskt en av de större i sitt slag i landet. Vid senaste opiniosmötet avslöjade VIS-ordföranden, kanske inte utan berättigad stolthet, att precis 100 nya medlemmar hade tillkommit under verksamhetsåret 2016. Av dessa 100 nytillkommande var kvinnorna lika många som antalet nya stäpp-vargar, trädpiplärkor, isbjörnar, flodhästar och sabeltandade tigrar, alltså noll stycken. 100 nya medlemmar betydde således 100 nya idrottshistoriskt intresserade män. Är inte detta märkligt?

    Desto märkligare ter det sig om vi betänker att “Kicki” Johansson (basket), “Lisa” Skoglund (häck- resp. slätlöpning), Ulrika Knape (simhopp), Agneta Andersson (kanot) och Sofie Skoog (höjdhopp) – däremot inga män – varit estradörer, intervjuoffer samt föreläsare på de offentliga möten som VIS arrangerat nu under den gångna hösten. Dessa möten brukar samla 75 à 100 åskådare/åhörare, varav uppskattningsvis 20 procent är kvinnor. Det är emellertid inte bara kvinnorepresentationen som är låg; även det unga gardet saknas – och saknas helt och hållet. Under de fyra opinionsmöten jag bevistade i höstas tror jag mig inte ha sett en enda själ under 60, och jag har ändå förhållandevis god syn.

    Jag är dessutom medlem i Karlstad Bokcafé och i Karlstads Humanistiska Förening. Där är jämställdheten mellan könen ganska så väl tillgodosedd, men av det växande släktet ser man inte skymten. Torsdagen den 29 dec. höll en lokal förmåga ett mer än timslångt föredrag i Värmlands Museum om Denis Diderot (1713-84), men av 60-talet lyssnare fanns ingen, såvitt jag kunde bedöma, som var yngre än 55. Exemplen skulle enkelt kunna mångfaldigas.

    En gång i tidernas gryning hade jag avancerade planer på att doktorera i nationalekonomi nere i Lund, planer som jag (lyckligtvis) skrinlade. En av mina lärare i doktorandstudierna hette Jan Odhnoff, Camillas äkta hälft. Vid den här tidpunkten, sent 60-tal, var Camilla Odhnoff och Alva Myrdal de enda kvinnorna i Sveriges regering. Numera är de långt flera. Vilket är bra.

    Men vad beror det på att 0 kvinnor av sammanlagt 100 låter sig fängslas av idrottshistoria? På detta kan man, precis som Nils Ferlin brukade, fundera mycket.

  13. Jan Wiklund
    2017-01-08 kl. 14:23

    Men vad är det som säger att kloka kvinnor måste skriva på just din blogg, Knut? De har väl sina egna? Länka till dom istället.

    PS. Eller ännu hellre: börja en förhandling med närstående om ett samgående! Vi är alldeles för dåliga på att organisera institutioner nuförtiden, överlåter det helt till våra motståndare.

  14. Hannu Komulainen
    2017-01-08 kl. 14:40

    Knut!
    Jag tycker du kan strunta helt i radikalfeministiska pikar. Statsfeminisnen i Sverige har nog ohjälpligt förstört ett antal kvinnors och mäns förmåga att tänka rationellt. Som tur finns det ju faktiskt ett antal kvinnor som tänker med huvudet fortfarande. T ex Nina Björk och Kajsa Ekis Ekman!

  15. Hans Andersson
    2017-01-08 kl. 20:18

    Håkan S!
    Löneskillnader eller för den delen diskriminering av kvinnors löner redovisas inte i de centrala kollektivavtalen. Du hävdar att kvinnor och män har lika lön för lika arbete på “golvet”. Detta stämmer inte och kan enkelt beläggas.

    I en rapport från LO från 2015 sägs följande “När vi tar hänsyn till både arbetstid och lön är den genomsnittliga faktiska månadslönen 17.500 kr. Män i arbetsyrken har i genomsnitt 5900 kr högre i faktisk månadslön, runt 23 400 kr, de stora skillnaderna mellan män och kvinnor är starkt kopplade till det utbredda deltidsarbetet och de många osäkra anställningarna inom kvinnodominerade branscher. Därför använder vi ett nytt lönemått, faktisk lön”. (Ulrika Vedin, LO, AB 2015)

    När det gäller LO-kollektivet motsvarar kvinnors lön 88 % av männens lön. Det är ett faktum. Parallellt ökar gapet mellan arbetare och tjänstemän i vårt land. Idag skiljer det 10 000 kr per månad mellan grupperna, men det beräknas öka konstant med nuvarande utvekling till 25 000 kr fram till år 2032.

    Alltså är det såväl en klassfråga och diskriminering när det gäller kvinnors löner inom LO kollektivet.

    När det gäller läkaryrket kan det formuleras så här “En genomsnittlig medellön för en landstingsanställd läkare var 2014 ca 58 650 kr per månad. För kvinnor var lönen i snitt 2500 kr lägre, och för männen 3000 kr högre, vilket ger en löneskillnad på 5500 kr per månad.” (Läkartidningen)

    Så här ser det ut överlag. Dock, när det gäller lärare så ligger män och kvinnor på exempelvis grundskolan nästan exakt lika. De facto har de kvinnliga lärarna i snitt något högre löner (i den offentliga sektorn), de har 100.4% av männens lön.

    Jag kan inte begripa varför vi män inte är mer solidariska med kvinnor, när det gäller en av demokratins grundpelare, lika lön för lika arbete. Utan tvekan tycker svenska män att detta är okej och varken fack eller politiska partier samt regering driver frågan med verklig kraft.

    Skamligt är rätta ordet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.