På väg tillsammans

Först en rättelse. Jag påstod i nedsättande ton i mitt förra inlägg om bloggens påstått skadiga ”manlighet” (den 3/1) att kvinnliga bloggare bara sysslar med ”mode, livsstil, hälsa, mat, hundar, skvaller, och snusk”. Det var fel! Jag har tillrättavisats och visats till flera mycket bra bloggar av kvinnor, dock med en helt annan karaktär än denna. Det finns alltså en stor variation och många av dessa kvinnliga bloggare (ofta rutinerade ”entreprenörer”) är mycket skickliga, inte minst tekniskt. Skulle vilja påstå att jag här har hittat bland annat en formmedvetenhet jag totalt saknat hos mina manliga ”bloggkollegor”.

Dagens text
Dagen före julafton postade jag en text med rubriken ”Förvirring eller försiktig optimism?” Då kände jag en försiktig optimism, jag tyckte jag började se att vi kanske var på väg mot en fredligare historisk period. Men jag oroade mig för att så få andra verkar instämma, eller ville tala om detta.

Idag hörde jag Per Naroskin på radion i programmet ”Känsligt läge” där man talade om att sanningen ibland kan vara för smärtsam, så att den måste hållas borta eller rent av förnekas. Mycket tänkvärt, återkommer till varför.

Jag har i hela mitt liv befunnit mig bland en majoritet av kvinnor i min närmaste omgivning: min mamma och mina äldre systrar, min fru och mina barn, all kvinnlig skolpersonal och till slut i ledningsgruppen på Kvarngärdesskolan som bestod av två kvinnliga skolledare vid sidan av mig. Jag tycker att jag fått en icke obetydlig erfarenhet av att vara och arbeta med flickor och kvinnor. Har inte haft samarbetsproblem förrän i den där ledningsgruppen (2005), då mina åsikter om skolutveckling plötsligt betecknades som just ”manlig självgodhet”. Mer om det senare…

Bloggen, manligheten och självgodheten
Nu pågår, som en del säkert redan noterat, en för mig nedslående men oundviklig diskussion om huruvida denna blogg är ”manlig och självgod”. Margareta Zetterström inledde det hela bland annat med något som jag omöjligt kan begripa. Hon frågade om…

[manligheten] månne [har] med ämnesvalet att göra eller med själva debattstilen? Och vad gör damerna medan herrarna sitter fastklistrade vid sina skärmar och läser eller författar egna blogginlägg och kommentarer? Läser damerna möjligen de böcker de debatterande herrarna aldrig får tid att läsa (exempelvis Elena Ferrantes fantastiska romansvit från Neapel!) eftersom livet på nätet tar så oerhört mycket tid? Eller spelar damerna fiol eller är ute och tar stärkande promenader eller umgås med familjen IRL (eller vad jag nu ska dra till med)? Eller sitter damerna förskansade bakom prasslande dagstidningar övertygade om att viktiga angelägenheter avhandlas bäst på papper?”

Jag har citerat detta tidigare, men gör det igen här för enkelhets skull…

Jag funderar nu på, kan det verkligen vara så att kvinnor som läser denna blogg tänker att Hans Andersson, Tord Björk, Magnus Bredelius, Mats Larsson, Henrik Linde, Björn Nilsson, Ulf Nilsson, Mats Parner, Anders Persson, Bo Persson, Pål Steigan, och jag (för att nämna dem som skrivit mest) väljer ”för manliga” ämnen i sina artiklar, har en för manlig debattstil, läser för lite eller fel böcker, tar för lite stärkande promenader, spelar för lite fiol eller umgås för lite med sina familjer IRL?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Det måste vara något annat som håller bort kvinnorna. Jag tror mer på att det är ett utslag av det jag upplevde i den där ledningsgruppen på Kvarngärdesskolan för mer än 10 år sedan. När jag argumenterade för min sak i ett samtal med hänvisning till något jag läst av en känd pedagog i historien, anklagades jag för att utöva manlig härskarteknik. Eller när jag tyckte något borde göras åt skolans röriga organisationsstruktur blev jag ”typiskt manligt fyrkantig”. Och så vidare…

Något hade hänt här, kvinnor hade börjat använda en slags förment feminism för att dölja brist på sakliga argument. Jag märkte det så tydligt tack vare min bakgrund bland kloka och ärliga kvinnor. Det var så helt främmande att inte kunna argumentera sakligt. Nej, nu trodde de att mina argument var just framför allt manliga och därmed berättigade att avfärda.

Men vad med Per Naroskin då? Jo, han tog upp frågan om att sanningen ibland är så plågsam, så svår att ta till sig att man istället måste slå den ifrån sig. Som att man inte vill veta att man har cancer, eller att polarisarna håller på att smälta etc. Någon droppe av denna förträngningsmekanism tror jag finns med lite varstans idag, kanske särskilt bland kvinnor.

Allvar och etablissemangskritik
Alla rapporter om krigen i världen här på bloggen ger självklart en allvarlig grundton. ”Sanningen” att USA är på väg mot fascism, att EU håller på att kollapsa, att fascistiska partier tar makten både här och där, att jordens temperatur – och havsnivåerna – stiger… orkar man helt enkelt inte ta till sig. Då tänker man: bättre att göra något positivt mot allt elände; äta ekologiskt, köra mindre bil, spara energi, köpa kravodlat, återanvända prylar, spela fiol, läsa god litteratur… Det känns ju mycket bättre än att bara måla fan på väggen, som görs så mycket här.

(Jag hoppas innerligt att t ex notisen om Jan Öbergs ”uppmuntrande” reportage från människorna i Aleppo ska vara just en uppmuntran och inte något som spär på dysterheten.)

Nå, men är det verkligen så att det mest målas fan på väggen här? Det beror förstås på hur man ser det. Jag skulle mer vilja kalla det för att materialet genomsyras av allvar, dock ej helt utan humor. Förutom den rena politiken finns här mycket historia, som intresserar många (av alla kön), men också bokrecensioner, konst och till och med en och annan vardagsbetraktelse. Många texter av en ovanligt hög kvalité faktiskt.

Så, vad är då felet eftersom kvinnorna inte dras med. Det kan ju generellt inte vara fel på kvinnor? Nej, ett fel är (tror jag) att bloggen är aktivt ”etablissemangskritisk”. Här kritiseras USA, EU, den svenska regeringen, samtliga riksdagspartier, fackpampar, statliga myndigheter, det privata näringslivet, banksystemet, vinster i välfärden och svensk Nato-anslutning. Vad finns då kvar? Inte mycket faktiskt eftersom det lilla livet är nästan helt osynligt. Det enda politiska ämne som behandlas med viss försiktighet är Sverigedemokraterna, vilket är ovanligt i svenska massmedier. Det skälls inte särskilt mycket på dem här, vilket är svårsmält för många.

Kvinnligt och manligt
Jag tror att kvinnor (i allmänhet) är mer konsensussökande och mindre konfliktsökande än män. Varför det är så kan jag inte förklara. Men jag har även läst att det vetenskapligt kan anses vara så (finner ingen referens just nu). Så här står det dock i ett diskussionsmaterial för lärare jag fann: ”Män för offentliga samtal, har övat på att dra till sig uppmärksamhet. Män kommer hem och ger en rapport… Kvinnor pratar privat prat, som man gör i hemmet. När kvinnor tar med sin samtalsstil till offentliga rum utgör det en kontrast till männens språk.” Kanske dessa ting kan ha betydelse för att män trivs bättre här på bloggen än kvinnor?

Min tanke blir då: är det inte rimligen så att kvinnor bör bli lite mer som Inga-Britt Ahlenius och våga tala faktabaserat konfrontatorisk klarspråk för att flytta på betonghäckarna, och undvika ”privatpratet” i politiska och professionella  sammanhang? Eller är det här ännu ett uttryck för att jag vill permanenta ”det manliga” som överordnad norm?

Nej, jag tycker inte det. Jag tror istället att många kvinnor idag luras att gömma sig bakom en feminin norm i offentliga och professionella sammanhang och/eller undviker konfrontationerna med betonggubbarna. Men, det är ju inte vikten, längden eller magstödet, utan modet och argumentens bärkraft det först och främst hänger på. Och i dessa avseenden är män och kvinnor likvärdiga.

Jag minns en mycket kortväxt och späd fransklärarinna på min gamla skola i Göteborg. Gunnel Öström hette hon. När hon kom till klassrumsdörren möttes hon av klassvakten som var nästan dubbelt så stor som hon. Hon stramade upp sig och väntade på en frånvarorapport. Drasuten i dörren viskade fram något försiktigt, varpå fröken Öström nickade godkänt och marscherade in med bestämda steg. Som tur var fanns det podier framför svarta tavlan i alla klassrum på den tiden. Ingen ifrågasatte hennes auktoritet. Har ni sett en Schäferhund möta en Pekinesertik?

Visst finns en slags nedärvd manschauvinistisk norm kvar på många håll i vårt samhälle. Jag ogillar den lika mycket och lika intensivt som jag ogillar kollektiv kvinnlig könsmobbning. Det här måste vi våga se både kvinnor och män och ta itu med tillsammans. Så här på bloggen tycker jag vi ska tillämpa strikt jämställdhet. Jag söker helt enkelt konsensus, respekt för olikheter och fler kvinnliga skribenter.

Nu går vi vidare…

Föregående artikelFörsta toppmötet…
Nästa artikelAlbertine
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

31 KOMMENTARER

  1. Viva la Knut! Bravissimo, fantastico, excellent, sehr gut. Du är bara allra bäst Knut! Äntligen någon som vågar ta i och visar på sanningen i ämnet manligt & kvinnligt beteende! Jag går ner på knä och bugar för dig Knut! Stort Tack!

    Varför har vi t ex DAM respektive HERR when we have to go on the toilet? Det är precis samma avloppsrör! Varför klär vi oss så olika? Skulle förstås inte vara kul att bära en snäv kjol i högklackat och försöka spela svårfångad när en karl jagar mig runt på kontoret. Men om det vore en kvinna så varför inte? Tänk att se friidrottaren Usain Bolt i denna mundering slå ett nytt världsrekord på 100 meter med slutresultatet hela 2 minuter blankt i ett OS på studenternas i Uppsala?

    Funderar allvarligt på att lägga in mig på någon skönhetsklinik och göra en så kallad läppförstoring, intatuerade ögonbryn, ögonfransar, bröstförstoring samt restaurera hela paketet. Kulorna kan man ha kul med, spela boule förslagsvis? Börjar bli svårt att se skillnader i nyanser på vem som är vad mellan könen!?

    Bitte schön und vielen dank. Ich bin nur ein zufrieden Mensch! Allt annat innebär svårigheter! Tänker på Cornelis Vreeswijk som råkade i svårigheter efter att ha gästats av två skönheter i sitt hem. Stora rubriker blev det på löpsedlar i alla fall!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.