Om man som det svenska folket går med på en pensionsförsämring som den i vårt land utan att resa sig som en man och slå näven i riksdagsbordet, då kan – ta mig tusan – den politiska makten göra vad som helst, som att införa undantagslagar med risk för långtgående implikationer.
Ingen frågar när dessa lagar skall upphöra. Blir de kvar efter pandemin, med förbud mot folksamlingar och demonstrationer?
Vad med demokratin och rättsstatens överlevnad, ingen viktig fråga för människorna i detta land? I Tyskland däremot arrangeras stora, förbjudna demonstrationer i medvetenhet om vad som kan hända när makten skaffar sig fria händer. Historien bjuder på dyrköpta erfarenheter.
Jag prenumerrear på Kommunistiska Partiets husorgan Proletären. (Varje vecka i brevlådan i sällskap med Kalle Anka och Hemmets Veckotidning.) Främst för de genomlysande arbetsplatsreportagen, dem finner jag ingen annanstans.
Och de fylliga utlandsrapporterna. Heller inte någon annanstans. Inte som Stefan Åsbergs skrapande på den nordamerikanska ytan i SVT. Han gör inte sitt jobb. Eller också kanske han gör det. Tjänar, utan att ställa till det för sig själv.
Kollegan Bergfeldt skickades hem från Washington för att tjänstgöra som furstespegel i Stockholm, nära den politiska makten. Skratta med Löfven och frugan på bästa sändningstid. Utan att störa med obekväma frågor. Vad med integritet och professionell heder, jag bara undrar.
Även den havererade bostadsmarknaden illustreras med inträngande och varnande exempel i Proletären. Kritisk, granskande journalistik när den är som bäst – skinnade hyresgäster som får komma till tals. Fastighetsägare som ger blanka fan i underhåll och tillsyn.
Lyser med sin frånvaro i de systembärande medierna. SVT numera finansierat via skattsedeln. Hörde jag Nordkorea?
Föreställningen i Prollen om den potentiellt revolutionära arbetarklassen, en föreställning tidningen och dess läsare klamrar sig fast vid som en livboj i stormigt hav, delar jag inte.
Prollens slumrande revolutionär är, elakt uttryckt, en 1800-talspräglad skrivbordsprodukt efter läsning av Kommunistiska manifestet. Det är som om inget vatten flutit under broarna, verkligheten inte vridit sig, som Myrdal sa.
Klart de hängivna, politiskt förblindade hoppas på och drömmer om att den kamplystna proletären, som kanske aldrig funnits, skall vakna ur den socialdemokratiska Törnrosasömnen, kysst av Kommunisterna, och störta kapitalismen över ända.
Jag sätter en femma på att så aldrig kommer att ske. Betraktar jag min samtid, en samtid som förfärar, slås jag av globalisering och gigekonomi. Makten anonymiseras, allt fler hamnar i de anställningsotryggas kategori. Var finner vi det samtida kapitalistiska systemets svaga punkt?
Vilka är systemets dödgrävare? SMS-proletariatet, den timanställda in- och utarbetskraften, parallellsamhällenas etnifierade underklass eller vilka?
Vad säger Proletären när den avideologiserade verkligheten knackar på med sitt samtida, fula klassansikte? Notera att jag själv som gammalt rödskägg är mycket angelägen om att få svar på mina frågor. Jag besjunger inte det som sker.
Jag minns hur ”mina” människor i Sandviken pekade på Sovjetunionen (”Ryssland” sa man) och uttryckligen deklarerade att så vill vi inte ha det. Såklart. Fattigdom. Varubrist. Låg materiell standard. Ofritt. Käftar man emot blir det Sibirien.
Det kommunistiska systemet som ideal för en svensk arbetare? Sure.
Den svenska arbetarklassen tilltalades, till skillnad från akademiska vänsterintellektuella (jag kunde räkna upp namnkunniga sådana), undertecknad undantagen, inte av stalinismen. Eller realsocialismen om man så vill. Varför i hela friden skulle den ha gjort det?
”Proletariatets diktatur” öster om järnridån? Jaja.
Proletären och Kommunistiska Partiet marscherar under röda fanor i öknen. Kanske de genom drömmen om den kommande revolutionen skaffar sig livsmening. Men det har inget med den krassa verkligheten att göra. Dröm är dröm, verklighet verklighet.
Och som Bertolt Brecht visste och präntade ovanför dörren till arbetsrummet: ”Die Wahrheit ist immer konkret.” Sanningen är konkret. Dväljs inte i utopier, om än vackra och lockande.
Vi är dem vi är, tidsbundna varelser som lever här och nu, inte från bojorna befriade i framtida lyckoriken.
Glöm folket, Proletären, där gömmer sig ingen subversiv potential. Det nedtryckta folk som underdånigt stretar på för att fixa mat på bordet och någonstans att bo. Skaffa ett annat.
Fotnot: Lyssnar för första gången på många år på Nynningens Majakovskijfärgade platta ”För full hals”.
Lasse E!
Apropå Gävle-Sandviken. Jag lärde mig mycket på Folkets Hus på Södra Centralgatan i Gävle där kommunisterna huserade i slutet av 1960-talet. Runt denna kärna av röda veteraner, som nu var med i VPK, samlades den tidens viktiga diskussioner.
Om det har jag tidigare skrivit här på bloggen.
När jag läste din artikel så slog det mig att det faktiskt fanns arbetare som kunde titta på Sovjetunionen och tillåta sig en rätt hyfsad diskussion, utan att ”vilja ha det som i Ryssland”.
Idag finns det förstås inte några ideal-länder att luta sig mot. Men FiB:s gamla nötta tankefigur Folket mot Herrarna duger, kan jag tycka.
Samtidigt som jag läser dina ord ser jag att Frank Baude är död.
Leif Strandberg!
Jag skriver under på det allt jag kan: Folket mot Herrarna! Jag tycker att Frank Baude var en frisk fläkt. Dagens KP är urvattnat, saknar ”identitet” som Brynäs IF:s tränare Peter Andersson säger om laget. Men jag fortsätter att prenumerera på Proletären!
PS. Sandviken, där jag växte upp och har mina rötter, jag har lämnat Sandviken men Sandviken har aldrig lämnat mig, var socialdemokratiskt impregnerat. När jag senare kom att läsa Jan Lindhagen och Macke Nilssons än idag läsvärda, om än med sorgligt facit hand, Hotet mot arbetarrörelsen kunde jag i ord klä mina erfarenheter. Ibland tar jag fram och kikar på mammas Hjalmar Branting-medalj.
Även jag prenumererar numera på Proletären. Det skulle jag under åren på sjuttiotalet och framför allt under åttiotalet då KPML(r) Proletären stödde Sovjetunionens krig mot Afghanistan inte trott att jag nånsin skulle göra. Detta har de inte heller gjort upp med. Men nu är väl Proletären ungefär som Gnistan var under sina bästa år. Borta är parollen ”Ställ facket åt sidan”. Men fortfarande är Kommunistiska partiets (KP) – som de nu heter – bästa gren inte enhetsfronten.
Lasse Ekstrand skriver ”Vad säger Proletären när den avideologiserade verkligheten knackar på med sitt samtida, fula klassansikte?”.
Nu finns det ingen avideologiserad verklighet. Även Tingstens ”Ideologiernas död” var ideologi. Gramscis teori borgarklassens kulturella hegemoni liksom August Strindbergs uppfattning om överklassens fjättrande tankebanor äger idag i högsta grad giltighet. Arbetarklassens är tillbakaträngd och dess motkraft mot senkapitalismens genomideologiska samhälle är svag.
Studier av det konkreta samhället pågår fläckvis och har svårt att nå den kritiska massa som behövs för att få någon betydelse. Klasskampen rasar därute vare sig vi vill eller inte. Så vad ska vi göra?
Kenneth Lundgren!
Göra upp med såväl högerns som vänsterns ideologisering och satsa på statsintresset. Men tyvärr tror jag att det först blir aktuellt när EU imploderar.
Allt flyter på, utan någon tillstymmelse att fråga folket – proletärerna. Vår politiska adel från Vänsterpartiet till Sverigedemokrater har ju hängivit sig till EU. Överstatlighet/globalismen är normgivande vad gäller svensk inrikespolitik och utrikespolitik. Varför överhuvudtaget ha Riksdagen kvar i och med att alla beslut tas i EU?
Dessa rikets politiker upprätthåller endast ett sken av demokrati, då alla beslut tas i EU.
Röda fanor hit och röda fanor dit! Totalt ointressant om de röda anhängarna inte har någon kunskap vad gäller nutidens motsättning klimatalarmismen/klimatsans. Så länge som vänstern snubblat in i klimatalarmismen, så får de stå sitt kast att inte vara livsbejakande. Kom till sans nu all vänster! Gasen koldioxid är livsbejakande för alla växter på jorden. Växter kan via klyvöppningar i bladen suga in just denna gas vid torr mark och därmed överleva. Både du och jag utandas koldioxid! Vulkaner släpper ut koldioxid. Havsvatten släpper ut (emitterar) koldioxid när vattnet blir varmare. Gasen koldioxid i atmosfären i nutid är låg i jämförelse i historisk tid. Men vänstern i nutid har gått på propagandan om att gasen koldioxid är en fiende. Vänstern är så lättlurad, så man vet inte om man ska skratta eller gråta. Gasen koldioxid ökar i atmosfären p g a att solen från tid till annan är mer värmande av havsvatten. Med mindre aktivitet i solen blir det kyligare på vårt jordklot och därmed minskad halt av koldioxid i atmosfären. Havsvatten är en regulator vad gäller atmosfärens halt av koldioxid. Gasen koldioxid har alltså ingen påverkan på jordens medeltemperatur.
Nja, Gunnar E, vad du än säger återstår dina påståenden att bevisa. Eller i varje fall göra troliga!
Vad jag gillar i din attityd är det totala avståndstagandet från Stalin. Och jag menar därmed ingenting annat än just den Stalin-debatt som inledningsinlägget, möjligen oavsiktligt men understryks av bildillustrationen, frammanade. Även invändningen från min gamle trätobroder Kenneth L andades nytänkande och givetvis är det helt riktigt på samhällets nuvarande utvecklingsstadium.
Tog nyligen, med mycket stort gillande, del av Frank Baudes 6 år gamla brytningsmanifest med nuvarande ledning i KP, förutvarande KPML(r), där han manar till vaksamhet mot avarter i den moderna tidens åsikter om könstillhörighet och därav följande diskriminering. När arbetarklassen klassmässigt försvinner, var står vi då?
Denna fråga ställer sig inte Baude och det må vara honom ursäktat nu när jorden skiktar sig över kvarlevorna och vi, oavsett vår fria vilja, går in i en oförutsägbar framtid. Som läget ser ut nu tvivlar jag starkt på att vi har förmågan (eller ens viljan) att bidra till en förändring. Vad som återstår är en kompromisslös och helt enveten kamp för att försvara yttrandefriheten, FiB/Ks grundläggande paroll!
Dennis Zackrisson!
Men har inte Gunnar E rätt? Trots yttrandefriheten har vi idag en folkvald riksdag som inte bestämmer någonting. Och vad är sociala medier annat än lekstugor.
Hur vi än resonerar så är verkligheten konkret. Människor pressas tillbaka till en viss gräns, sedan slår man tillbaka, förhoppningsvis välorganiserat. Att utvecklingen i Sovjet inte tilltalade många arbetare här är förståeligt. Det som mejslades fram vid SUKP(b):s 19 kongress var en enorm satsning på välfärd och konsumtionsvaror. Så blev det inte, Chrustjoviterna och byråkraterna tog över.
Tiden dessförinnan präglades av en gigantisk uppbyggnad som skrämde kapitalisterna i väst.
Läs Anders Carlssons bok En resa in i det okända men framförallt Ludo Martens bok om utvecklingen i Sovjet.
Jag vet inte om jag kan hålla med Kenneth Eriksson.
Jag har varit gift två gånger, båda gångerna med kvinnor från arbetarhem. Den första född och uppväxt i Stockholm, den andra i Sovjetunionen. När jag jämför de lägenheter där de växte upp är likheten slående. Hyreshus, 5 våningar, knappt 60 kvadratmeter. Möjligen var lägenheten i Sovjetunionen lite större än arbetargenomsnittet eftersom min frus far var krigsveteran. Standarden ungefär densamma.
Huset i Sovjetunionen uppfördes under Chrusjtjov och dessa hus bär hans namn, som jag tror alla vet.
Min erfarenhet efter en nästan daglig samvaro de senaste 20 åren med människor födda och uppväxta i Sovjetunionen är att de uppfattar tiden under Chrusjtjov som en bra tid.
Replik till Dennis Zackrisson:
Även jag höll på att snubbla in i klimatalarmismen, men ju mer FAKTA jag införskaffat, så har jag vänt ryggen till tesen om att människans utsläpp av koldioxid är huvudorsaken till att jordens medeltemp ökar. Den litteratur jag studerar för att komma fram till mitt ställningstagande är:
1) ”Tänk om det blir kallare”, TEGE TORNVALL
2) ”Klimatkarusellen” ELSA WIDDING
3) ”Falskt alarm” GÖSTA PETTERSSON
Jag hoppas att dessa tre faktaböcker kan få fler inom vänstern att omvärdera gasen koldioxid. Och räcker det inte med dessa faktaböcker, så titta in på http://www.klimatsans.com
Jag hävdar alltså att dagens svenska vänster är grundlurade in i klimatalarmismen. Syftet med klimatalarmismen var och är att avstå från nationellt självbestämmande. Så finurligt då att luckra upp svenska folkets medvetande om att nationellt självbestämmande och demokrati har en stark koppling. Gasen koldioxid var och är propagandavapnet, då gasen är gränsöverskridande mellan nationer. OCH DET BRINNER I KNUTARNA enligt klimatalarmister, så för att råda bot mot uppvärmningen måste vi (globalisterna alltså) samarbeta internationellt. Hej och hå! Ut med nationellt självbestämmande och JA till överstatlighet dvs skjuta svensk demokrati i sank.
För övrigt har jag tidigare prenumererat på tidningen Proletären, men då även denna tidning går klimatalarmisternas ärende, så avslutade jag min prenumeration. Dock ska tidningen ha heder av att VILJA ta oss ur EU. Men jag vill inte betala en tidning som sysslar med klimatalarmisternas ljug.
Det har jag klargjort för tidningen, att jag åter blir prenumerant om tidningen refererar verkligheten vad gäller klimatologin och inte svassar för klimatalarmister.
När dagens vänster alltifrån socialdemokrater, vänsterpartister och kommunister löst de två gordiska knutarna säker/säkrad elenergi och avslöjat klimatalarmismens agenda om överstatlighet, så kan svensk vänster åter bli attraktivt.
Nytt vad gäller energi: Fjärde generationens kärnkraftverk använder avfall från äldre generationers kärnkraftverk. Avfallet från 4:de generationens har en halveringstid omkring 200 år. Att nyttja avfallet
från äldre generationers kärnkraftverk är en förnuftig energiförbrukning (dessutom fossilfri energi).
Vill vänstern satsa på 4:de generationens kärnkraftverk som ger oss el i minst 1000 år?
Mats Larsson. Utvecklingen i Sovjet efter Chrustjovs kupp har varit nedåtgående. Stalin, Molotov och Malenkov var alla inställda på att forcera utvecklingen och språnget in i det kommunistiska samhället. Av det blev inget. Att planekonomin ändå kunde utvecklas, trots byråkratiseringen, tyder på dess överlägsenhet som ekonomiskt system.
Intressant synpunkt, Kenneth E!
Möjligen skulle en jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen och dess lydstater och den i västkapitalistiska länder få betraktaren att dra än annan slutsats. Men då får vi naturligtvis också väga in att det var först på 1960-talet som vetenskapen kring planekonomin började utvecklas i Sovjetunionen!
Att diskutera vad som hänt om Stalin levt längre, eller Molotov och Malenkov (eller Beria) lyckats utmanövrera Chrusjtjov (notera stavningen; sjtj=en kyrillisk bokstav) blir kontrafaktiskt och knappast meningsfullt.
Jag har bara skummat Anders Carlssons bok, men att han skulle haft någon mer omfattande kontakt med människor som faktisk växt upp i Sovjetunionen framgick inte.
Min enkla iakttagelse var att bostadsstandarden i 1960-talets Sovjetunionen för arbetare i någon av de större städerna var ungefär som i Sverige. Det kanske visar att planekonomin åtminstone för en period fungerade bra. Sedan kom stagnationen och korruptionen på 1970-talet, följt av kollapsen på 1980-talet. Minns att jag själv undrade vad som pågick när jag såg plakat med en svag Tjernenko som skulle ta över efter Andropov.
För den som vill förflytta sig tillbaka till mars 1953 (Stalins död), så är filmen ”State funeral” en fantastisk tillgång. Jag har sett filmen i sin helhet men hittar nu bara en trailer. (Musiken som spelas i första hälften av trailern är Mozarts Lacrimosa från Requiem.)
För den som är mer intresserad av nutidens motsättning klimatalarmismen//klimatsans gentemot dåtidens motsättningar kan även lyssna på kärnverksexpert Peter Rudling. Kunskap om olika energislag anser jag
är viktigt i det att vänstern i en framtid kan hållas trovärdig. Fjärde generationens kärnkraftverk blir ett trovärdigt alternativ även för tidigare motståndare till kärnkraftverk och klimatalarmister borde även kunna ge acceptans. Men för att se swebbtv bör sökmotor duckduckgo laddas ner. Sök sedan med ordet ”swebbtv. vetenskap nr 16”.