Från slutet av 1990-talet fram till pensioneringen trivdes jag inget vidare med lärarkallet. Jag höll mig flytande genom att odla konstruktiva sidoaktiviteter och med hjälp av galghumor. I viss mån framgår väl det senare av de autentiska minnesanteckningarna nedan. De skrevs efter en fyratimmarssession i mitt arbetslag den 30 augusti år 2000, alltså vid en tidpunkt då skolbetygen fortfarande hette IG, G, VG och MVG. Sitt still i båten och håll i hatten, för nu kör vi:
***
Att den svenska skolan brottas med nära nog oöverstigliga problem är ju inte precis någon hemlighet. Många elever känner sig grymt svikna av vuxengenerationen. Andra ägnar sin tid åt vandalisering och allmän förstörelse. Trakasserier och nedsättande tillmälen har blivit en del av skolans vardag. Till råga på allt är läraryrket försett med såväl gift- som lågstatusstämpel, och vår tids pedagoger saknar oftast både nödvändig självkänsla och dito integritet.
Ännu fler svårigheter ryms i det fördolda.
Till exempel har det framkommit att det ännu finns elever som behärskar sje-ljudet, är förtrogna med Arkimedes och har elementära insikter om 30-åriga kriget. Också multiplikationstabellen uppges vara gång-bar på olika ställen, och i Malmö/Lund kan förhoppningsfulla disciplar än i dag räkna upp alla de fyra sädesslagen. Det är klart att en skola som odlar den sortens primitiva baskunskaper löper risk att dö sotdöden.
I mitt eget lärarlag på Vänersnäsgymnasiet – ”Överslaget” – var vi rörande överens om allt detta, när vi träffades för vårt dagliga meningsutbyte klockan 15–19 i onsdags (30 aug.). Nere på skolparkeringen gungade mandelträden sakta i vinden, och en skock skäggdoppingar och tordmular låg för ankar ute i Mariebergsviken. Barometern visade alltjämt på högsommar. Det aktuella diskussionsunderlaget från gymnasienämnden hade vi naturligtvis studerat ingående:
Det finns en obehaglig tendens att de vanligaste utvärderingsinstrumenten i dagens skola – skriftliga prov och muntliga förhör – i praktiken inte har ambitionen att mäta någonting annat än lärjungarnas kunskaper och färdigheter. På sikt är detta förödande, och dylika ”prov utan värde” måste så snart det sig göra låter gallras ut. Provuppgifter och tentamensfrågor bör ha en övergripande inriktning och, så långt möjligt, även genuin problemlösningskaraktär.
”Inom naturvetenskapen har vi redan ett sådant system!” utbrast Per-Åke och viftade påpassligt med öronen. ”Ja, alla våra skriftliga prov omfattar exakt 100 frågor”, avbröt Annalena. ”Varje fråga består i sin tur av ett enda nyckelord eller ett enda vetenskapligt begrepp om man så vill. Sedan gäller det för de prövande att hänföra de olika begreppen till rätt underavdelning inom naturvetenskapen – kemin, biologin, fysiken eller astronomin.”
”Just det!” klargjorde Edvin. ”Ordet pungråtta, t ex, räknar vi givetvis till det biologiska frontavsnittet, medan uttrycket partiell solförmörkelse snarare har astronomisk klangbotten. I varje fall kräver vi det svaret för full poäng. Annat är krångligare: provrör ger ju både fysiska och kemiska associationer men även biologiska – tänk bara på provrörsbarn och provrörsbefruktning! – och på liknande sätt förhåller det sig med pendeluret och stora vattenormen, som båda lyser upp stjärnhimlen för oss i nattmörkret under molnfria timmar.”
Astrid lyssnade med sinnena på helspänn och antecknade nästan varje replik. Vattenorm plitade hon ner i sitt kollegieblock och strök under med rosa-färgat bläck. ”Men på vilket sätt handskas ni med så kallade honnörsbetyg?” undrade hon en smula överrumplande. ”Hur avgör ni om en kursdeltagare är värd ett bättre betyg än ett slätt G som i Godkänd?”
”Då vänder vi självfallet på kuttingen,” svarade Annalena. ”För de höga betygen är frågorna bara fyra, och de lyder helt simpelt ’1) Biologi, 2) Kemi, 3) Fysik samt 4) Astronomi’. Honnörsbetyg förtjänar den som känner till minst 25 olika grundbegrepp inom respektive sektion. Ängsknarr, tordyvel, snokskalle, blanklax, värphöna, slutmuskel, myskoxe, silverräv, analfena och tvättsvamp är tio nöjaktiga exempel ifrån biologin; ytterligare minst femton krävs för ett VG eller MVG. Svaren kan varieras i det oändliga, och själva problemlösningskaraktären ligger ju i öppen dag. Av princip är vi stenhårda i bedömningen: gruppvis hemtentamen och högst tre veckors betänketid.”
”Vi experimenterar så smått med ett liknande system i matteundervisningen”, avslöjade Kerstin. ”Vid provtillfället får alla tillgång till facit redan från början, och sedan gäller det för våra elever att, helt på egen hand, konstruera uppgifter som passar till de givna svaren. Också här är möjligheterna oändliga. Om det exempelvis står 12 i facit, så kan man svara 3+4+5 eller 2x2x3 eller 84/7 men också 60,00 procent av ett tjog eller 0,0078125 av 128 dussin.”
Som så ofta hade Bertil suttit tyst under hela samtalet med en min som vittnade om lika delar skepsis och vanmakt. Som den siste i raden tog han nu till orda och kungjorde med hela sin auktoritet:
”Man må gärna kalla en häst för en ko. Men på ett villkor – att man talar om att man gör det och inte inbillar sig att man därmed har tryggat mjölkförsörjningen.”
Alla satt som slagna av blixten, och ingen verkade förstå vad Bertil hade menat. Efter gott och väl fem minuter bröts tystnaden av Per-Åke. ”Biologi!” skrek han triumferande. ”Jag tog’et på hästen. Det där med häst och ko måste ju vara biologi. För det är ju inte kemi.”
Med detta sagt var klockan redan 19:15, och alla lärarna i Överslaget skyndade hem för att lägga sina sista händer vid torsdagens lektioner.
