Rubriken är hämtad ur en artikel i New York Times: ”Putin must be jumping for joy!”
Jaha, tänker ni, nu kommer ännu en i raden av miljoner kommentarer till det amerikanska valet!
Men nej, citatet är från gårdagens (tisdagens) NYT och handlar inte om förändringar i amerikansk politik utan i estnisk. Som rapporterats på undanskymd plats i våra tidningar (tack vare TT) har Estland drabbats av en allvarlig regeringskris som kan föra ett ”ryssvänligt” parti till regeringsmakten.
Så, vad är det då som händer i det lilla 1,3-miljonerslandet? Om jag fattat det rätt så har, i all korthet, det estniska Centerpartiet, som största parti, länge varit självskrivet som regeringsparti, men hämmats av att ha en ”självsvåldige och politiskt oberäknelige” ordförande vid namn Edgar Savisaar. Denne är visserligen ”ryssvänlig”, men företer också drag av det sämsta i de post-kommunistiska samhällena: egenmäktighet, korruption o s v.
På partiets kongress nyligen valdes som ny ordförande Jüri Ratas. Hur han står utrikes- och säkerhetspolitiskt har jag inte fått grepp om, inte ens efter att ha lusläst Enn Kokks välinformerade och detaljrika sajt.
Den som i NYT befarade att Putin skulle ”hoppa av glädje” var den i Kanada verksamme estniske filmaren Marcus Kolga. Denne är enligt NYT ”aktivist” och propagerar för en ”hård hållning mot Moskva”, vilket man märker på hans Twitterkonto. Kolga är mycket orolig eftersom ”tidpunkten och omständigheterna kring detta är extremt alarmerande”. Hans reaktion kan tolkas som att Estland slår in på en mindre russofobisk kurs, vilket skulle ligga i linje med mina nyligen uttryckta önskningar.
Efter att ha blivit vald till ny partiordförande sände Ratas genast ut inviter till andra partier, främst Socialdemokraterna, men också till nationalkonservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publica. Locktonerna blev oemotståndliga och nu vill sossarna och kanske andra regeringspartier ta in Centerpartiet från kylan och ge det en rättmätig plats i regeringen. Det skulle innebära att Estniska Reformpartiet (Estlands liberaler) och dess ordförande och nuvarande statsminister Taavi Roivas skulle hamna utanför.
Utvecklingen liknar den i Finland där president Sauli Niinistö hållit de Natoaktivistiska liberalerna i Svenska Folkpartiet (Carl Haglund) och Samlingspartiet (Alexander Stubb) kort.
Att man måste gå till New York Times för att få en intressant analys av vad som sker på toppnivå i ett nordiskt grannland (Tallinn är den huvudstad som ligger närmast Stockholm) bekräftar mina tidigare farhågor.
Den svenska nyhetsbevakningen [av Estland] är så usel att man bara av det skälet blir lite nyfiken på vad som varit så ’ointressant’…. En debatt om utvecklingen och situationen i Estland skulle vara ytterst befruktande för att förstå vår egen situation.
Detta har skrivits under lyssnade på Fria Proteaterns utmärkta CD ”Hoppets Lilla Orkester” där speciellt omkvädet i ”Min zigenarsång” fastnade i sinnet: ”Ingenting, ingenting är som det borde vara”.
