Terra Cosaccorum, Ukraina som kosackernas land. Det ryska riket längst uppe i nordost, ”Moscovitica”, har ännu inte sträckt ut sina klor mot Ukraina. Karta från omkring 1712–20 utgiven av Johannes Baptist Homan i Nürnberg.
Där fick vi som anser att framtiden för oss Nordbor och för hela Europa innebär samlevnad med Ryssland, vår mäktige granne i öster. Inte för att underkastelse under den autokratiska stöveln är ett alternativet till kärnvapenkriget, utan för att vi menar att demoniseringen av Ryssland de senaste åren, hotbilderna om Kremls ondska, för att rättfärdiga en historiskt stor militär upprustning är kraftigt överdrivna.
Lars Ilshammar, som levererar denna smocka, är inte vem som helst. Han är historiker, biträdande riksbibliotekarie, institutionschef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm m m och knuten till Arenagruppen. Solid socialdemokrat således.
Denna högt respekterade karl begår på påskaftonen 2025 en en essä i Dagens Arena med ett – milt uttryckt – aktivistiskt/russofobiskt innehåll. Den är på över 20.000 tecken och går igenom historien från medeltiden till idag. Rubriken är ”The Empire strikes back: fyra farliga myter från Moskovia”.
Ilhammars målgrupp är alla som efter dryga tre års Ukrainakrig börjar tvivla på att det skulle finnas några brister eller svagheter i den dominerande berättelsen om den ryska ondskan som upphov till detta krig. En av de farligaste myterna Ilshammar vill punktera är att Ryssland inte kan besegras i krig. Han skriver:
”Men att tro att det som en gång har hänt måste upprepas igen och igen som en ren naturlag är inte realism eller sunt förnuft, som en del nu påstår. Det är uppgivenhet och determinism. Framtiden bestäms inte av det förflutna. Om det vore så kunde vi lika gärna gå hem och lägga oss direkt.”
Alltså, vi kan visst segra om vi bara tar oss i kragen och käckt marscherar ut på slagfältet.
Raden av ryska militära nederlag från rysk-turkiska kriget 1710–1711 blir lång, men bevisar förstås ingenting om situationen för Europa och Sverige idag.
Ännu ett argument för att Ryssland kan besegras är att dagens Ryssland i ekonomiska termer är ”en andra eller tredje rangens makt med BNP i nivå med Italiens, som i princip inte har något annat att erbjuda världsmarknaden än råvaror. Jämfört med detta Ryssland är EU en ekonomisk stormakt, nästan jämbördig med USA. Kriget i Ukraina har dessutom försvagat Rysslands redan bräckliga ekonomi.” Och han toppar med följande: ”Även av det skälet bör vi inte låta oss passiviseras av den försåtliga propagandan som vill göra Rysslands seger förutbestämd och oundviklig. Det är nämligen precis det som Putin och hans apologeter försöker få oss att svälja…”
”Att låta oss förföras och förblindas av Putins omöjlighetsmyt är nog den värsta otjänst vi kan göra det fria Ukraina. Det är alltså upp till oss alla att våga se igenom propagandan och inte låta lura oss av dem som påstår att Ryssland inte kan besegras.”
Nej, framåt kamrater mot moskoviterna! Vi känner ju vår Sven Dufva i Fänrik Ståhl…
”Bra, bra”, han ropte, ”bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss.”
Så fortsätter Ilshammar och dekonsrtuerar ”myten om Rysslands inringning och legitma säkerhetsintressen”. Nej Ryssland är, och har alltid varit, aggressivt och imperialistiskt och har absolut inget i eller med Ukraina att göra. Ryssland har inte ens rätt att kalla sig Ryssland. Rus är stulet från Kievrus i slutet av 1400-talet då ”det primitiva folket som fostras av de mongoliska khanerna med ett magert, orientaliskt kulturarv (plötsligt) förvandlades till en gammal europeisk nation med ett rikt arv.” Nej, ”Ryssland” är inget legitimt land, det är en samling småländer erövrade av Moskvastaten (Moskovia) från medeltiden och framåt. Därför borde man sluta använda namnet Ryssland och istället återgå till att kalla detta slaviska välde Moskovia.
Det viktiga att se är att Ilshammars essä inte krossar några myter, den underblåser istället mytiska delar i Rysslands och Ukrainas historia med syftet att peka ut det onda, imperialistiska och autokratiska Moskovia och det goda demokratiska Kievrus.
På samma sätt skulle man kunna blåsa upp motsättningarna på otaliga håll i världen, alltså genom att förneka de senaste 200 årens defaktohistoria. Det faktum att världsekonomin och stormaktsblocken är inne i en tektonisk förskjutning, där Ukraina blivit ett offer i kraftmätningen mellan de stora defaktokrafterna verkar inte intressera Ilsammar ett enda dyft. Nej Sven Dufva förblir idealet.
Men lite hopp finns det kanske ändå. I Aftonbladet den 19 april vänder sig 105 akademiker och fredsaktivister mot den abnorma upprustningen som alla politiska partier och alla stora medier nu fullständigt kapitullerat för.
Man skriver bl a:
”Rysslands agerande i Ukraina kan inte tolkas som ett hot mot hela Europa som vi ständigt får höra. Dessa hotbilder används snarare strategiskt för att underbygga en militariserad Keynesianism – att med lånade pengar försöka lyfta Europa ur lågkonjunkturen genom militärteknologisk utveckling. Detta recept är en kortsiktig illusion som underminerar vår framtid, vår välfärd och vår möjlighet att hantera de verkliga utmaningar vi står inför.”
Låt mig sluta där för idag.
Men… slutade inte Ilshammar på KB för halvtannat år sedan?
Och vad är i så fall anledningen att han är kvar? Behovet av mer Ukrainasupport i det högsta sosseriet?
Ilshammar verkar leva i ett rus, druckit för mycket russofobvin. Några få sippar och du är fast i det bedrägliga begäret!
Knut L!
Stort tack för länken till Ilshammers artikel, jag hade annars missat den. Läste den med stort nöje. Frågan är om skribenterna på lindelof.nu kan samla sig till något annat än de två kommentarer som hittills influtit och som är tämligen meningslösa.
Till Sven A vill jag säga att Marta Havryshkos flyktinghistoria var inget som jag inte har erfarenhet av från släkt och vänner som flytt och där min roll närmast har varit att ordna med logistiken när väl de kommit ut ur Ukraina.
Skulle Marta platsat i det vetenskapliga råd i Ukraina jag har arbetat med att utse sedan 2017. Svar nej, hennes vetenskapliga meriter är för svaga. Däremot förstår jag naturligtvis varför hon försöker höja sin profil genom YouTube. Hon sitter på en visiting assistant professor (soft money) på ett universitet i Massachusetts som inte rankas som något av de främsta. I dessa dagar, när Trump går till frontalangrepp mot ställen som Columbia och Harvard är det ingen avundsvärd situation. Det räcker med att titta på titlarna på några av hennes artiklar för att inse att hon riskerar att fastna i Trump-filtret.
Nu när det har blivit uppenbart för allt fler att Ukraina inte kan segra trots alla vapen och pengar som har pumpats in i detta proxykrig, så ökar krigshetsen i media. Under EU:s ledning skall vi förbereda oss på ett krig med Ryssland om fem år!
Debattartikeln i Aftonbladet ”Nutidens hot kan inte bombas bort” visar att det trots allt finns förnuftiga människor som har förmåga att se igenom krigshetsen och formulera alternativ. Att det finns människor som inte låter sig imponeras av alla dessa militärer som närmast dagligen framträder i media med sina ofta fördomsfulla kommentarer om kriget i Ukraina och det hot vi står inför.
Artikeln i New York Times, som avslöjade att det är USA som styr alla militära operationer i bakgrunden, visar hur okunniga dessa ”experter” har varit medan vi på denna sida som påpekat att kriget i Ukraina är ett proxykrig där Ukraina är bondeoffret har haft rätt hela tiden.
Debattartikeln konstaterar med all rätt att ”Europa behöver inte ensidigt fler stridsflygplan och missiler, utan dialog och diplomati. Vi behöver en ny, inkluderande säkerhetsstruktur som bygger på genuint samarbete och multilateralism, grundad i global rättvisa och hållbar fred, inte fortsatt dominans och konfrontation.”
Kan det sägas tydligare. Vi behöver få stopp på de europeiska ledarnas önskan om att förlänga kriget i Ukraina och istället bygga ett fredligare Europa.
Lars Ilshammars essay i Dagens Arena säger sig göra upp med fyra myter. Dessa myter framförs av Moskva och omhuldas av putinlutande idioter och moskvatrogna troll.
Den första myten skulle vara att Ryssland inte kan besegras militärt, att det skulle vara omöjligt. Den andra myten är att Ryssland aldrig angriper sina grannar. Den tredje myten är myten om att Nato skulle hålla på att inringa Ryssland. Den fjärde myten är den att Ryssland är Rus.
Dessa ovan uppräknade myter skulle då lägga grunden för idioternas putinlutning och de moskvatrognas trollande.
Den förstnämnda myten de-mytifieras genom ett stort antal exempel på att Ryssland förlorat krig och drabbats av stora förluster vid olika militära slag. Den andra myten punkteras tack vare en genomgång av Rysslands expansion och uppbyggnad till imperiestatus, genom århundradena.
Hur många, eller vilka, som omhuldar de första två myterna framgår inte. Mer än att de sprids av tidigare nämnda ”idioter och troll”. Lite av halmgubbeargument tycks det mig. Visserligen syns sådana påståenden, men de brukar åtföljas av mer substantiella argument, än av enbart undermåliga, selektivt historiskt dragna paralleller.
Den tredje myten är att Ryssland är på väg att bli helt inringat av aggressiva Natoländer som också vill få med sig det nazifierade Ukraina i sitt imperalistiska gäng. Ilshammar menar att det är en myt som lätt kan dekonstrueras genom en titt på kartan och siffrorna på längden på gränserna till Natoländerna, respektive de till Ryssland angränsande länder som är mer positiva. Ilshammar ger oss några geografiska fakta:
”Den totala landgränsen är svindlande 220.408 km lång. Av denna gräns vetter bara 16,6 procent mot något Natoland (9,1 procent om vi räknar bort den ryska enklaven Kaliningrad). Skulle Ukraina någon gång bli Natomedlem ökar siffran till 25,2 procent, en dryg fjärdedel.”
Men i geografiämnet ingår inte bara att känna till att länder är olika stora och att de har gränser som är olika långa, utan också att ta reda på grundläggande demografi. I fallet Ryssland handlar det om att ta reda på var folk bor. Var industrierna ligger etc. Moskva är Europas största stad.
Slår vi på Wikipedia får vi veta att:
”Sibirien är ungefär 13,1 miljoner km² stort, men det bor endast cirka 3 invånare per km² i området.”
33 miljoner av Rysslands totala befolkning bor i Sibirien.
Läser vi om Ryssland, får vi veta att staten Ryssland i sin helhet täcker en yta av lite mer än 17 miljoner kvadratkilometer. Vidare får vi veta att det totalt finns cirka 142 miljoner invånare. I den europeiska delen av Ryssland på 3 miljoner km², bor 109 miljoner. Så när därför Ilshammar påpekar att bara 16 procent av den totala gränsen vetter mot Natoländer och jämför med världens längsta gräns mellan två länder, som han menar är gränsen mellan Kazakstan och Ryssland…
”Enbart gränsen mellan Ryssland och Kazakstan – världens längsta landgräns – är 7.644 km, mer än dubbelt så lång som hela gränsen mot dagens Nato. Inringning?”
…så glömmer han att den närmaste gränsen för den befolkningsmässigt helt dominerande delen av Ryssland är Natos medlemsländer. Det spelar ingen praktisk roll att det enorma Kazakstan har en lång gräns, eller att Sibiriens mer eller mindre folktomma berg och skogar är ett enormt område. För Rysslands befolkningscentra ligger lika nära Nato-länderna för det.
Det är ett logiskt felslut från Ilshammar att tro att Moskvas 12 miljoner invånare på nåt sätt skulle vara mer skyddade mot Natos stridskrafter i Europa, för att det är så långt till Vladivostok!
Diskussionen om Rus, är naturligtvis intressant, men jag har inte sett det användas som argument. Att Ilshammar tar upp det beror nog på att Putin själv har haft ett resonemang omkring det. Jag lämnar det därhän.
Som avslutning vill jag gå till början av Ilshammars essä.
”Putin hade en plan. Det skulle få ta högst tre dagar att inta Kyiv och tvinga Ukraina ner på knä.”
Det finns ingen bekräftelse på att Putin själv, eller någon betydelsefull person i hans närhet skulle ha sagt nåt sånt. Jag skulle tro att det grundar sig i kvällstidningssvammel.
Men eftersom Ilshammar börjar sin långa essä på det viset – med svammel – och sedan fortsätter med halmgubbar och till slut bortser helt från demografiska fakta, gör han sig mindre trovärdig och sin artikel en otjänst. För det är många intressanta fakta sammanställda för den historieintresserade, även om vi alltså inte behöver tillmäta artikeln något värde som argumentation för Ilshammars stöd – för Zelenskys sjuka sak.
Mats L!
Här har du ytterligare ett exempel på någon med ”vetenskapliga meriter som är för svaga” och som definitivt inte skulle platsa i det ”vetenskapliga råd i Ukraina” som du utser, men som blev årets journalist i Ukraina 2020. Lyssna inte på vad hon säger, hon har ingen aning om vad hon pratar om.
Ett citat hämtat från ovanstående artikel.
”Alltså, vi kan visst segra om vi bara tar oss i kragen och käckt marscherar ut på slagfältet.”
Dessa slitna ord om att ”segra” eller vinna är som sagt ständigt återkommande från några av våra folkvalda och i övrigt ”merittyngda” delar inom den militära elitens företrädare. En samfälld röst som innehåller en mycket lite substans.
Därför, utifrån en sådan hållning vill jag mena blir detta enbart tomma ord om ingen förklarar vad segern skall leda till och hur skall detta ryska samhälle med sin mångfasetterade historia förmås underkasta sig dom nya makthavarnas samhällsbygge med dess kultur och traditioner, delvis byggd utifrån en fruktansvärd brutal historiebild som upptäcktsresande kolonialmakt med Bibel i den ena handen och svärdet i den andra?
För mig blir detta en ytterst intressant frågeställning som hänger i luften.
Det är ett oerhört viktigt och uteblivet svar där fredens röster gives ingen plats i denna bräckligt världsordning där inte ens vårt gemensamma skyddsvärn nämligen FN – dessvärre, tillmäts någon respekt från en synnerligen brutal stormaktskamp, där dom folkligt demokratiska spelreglerna, mer eller mindre blivit ställda på undantag.
Mats L!
Funderar på vem man skall tro på. Som du säger om Marta Havryshkos trovärdighet: ”hon sitter på en visiting assistant professor (soft money) på ett universitet i Massachusetts som inte rankas som något av de främsta”
Å andra sidan så är hennes forskningsområde ”förintelsen, andra världskriget, Sovjetunionen, krig mellan Ryssland och Ukraina, högerextrema, nynazister, ukrainsk nationalism, antisemitism, kön och sexuellt våld i krig” medan ditt forskningsområde verkar vara ”molekylers växelverkan med elektroner vid låga energier”. Om vi istället tittar på vilken ranking universiteten har som du varit anställd på så ligger KTH på 74:e plats och Stockholms universitet på 191:e plats.
Jeffrey Sachs som varit direkt involverad i Ukraina och Ryssland sedan 90-talet som rådgivare är professor på Columbia University som rankas som nr 13 i världen. Vem väljer man att tro på, Marta Havryshko och Jeffrey Sachs som forskar inom relevanta områden för att bedöma Ukrainas politiska utveckling eller Mats Larsson som forskar inom ”molekylers växelverkan”? Dessutom är det ju tveksamt om Mats L:s arbetsplatser ”rankas som något av de främsta” i världen?
Rekommenderar
Marta Havryshko samt Diana Panchenko en gång till även om de inte är experter på ”molekylers växelverkan med elektroner vid låga energier” på något av de 200 bästa universiteten i världen, det är klart en svaghet men de verkar veta desto mer om Ukraina.
Ursäkta, men vad har positionen i den akademiska hackordningen med ämnet att göra?
Sven A!
Jag håller med Jan Arvid G, du har en förmåga att börja tala om annat. Vad jag skrev om Marta Havryshkos situation var för att peka på att den är mycket utsatt, inte att jag ifrågasätter hennes forskning.
Om du tittar på Havryshkos publikationslista så hittar du flera ord i titlarna som ingår i listan av ord som Trumps administration flaggat för. Havryshko sitter på en soft money position, antagligen finansierad av något federalt anslag. Alltså, en mycket utsatt position.
Jag hörde första gången talas om Zelenskyj när jag och min fru hade besök av en mycket erfaren ukrainsk journalist, gammal vän till min fru men även jag hade träffat honom flera gånger tidigare, bl a när han var i Sverige och gjorde inslag för ukrainsk TV. Han var mycket kritisk till Zelenskyj. Jag hade ingen uppfattning.
Jag känner inte Diana Panchenko, men min fru lyssnar i stort sett varje kväll på olika ukrainska journalister på YouTube, och om en vecka får vi besök av en.
Jag tror knappast läsarna är intresserade av min forskning, men just den du citerar och som du väl hittat på Wikipedia (som jag inte skrivit) var ett projekt jag drev i en hel del år på uppdrag av IAEA; det är avslutat sedan 15 år. Under senare år har jag arbetat med kvinnliga ukrainska kemister att utveckla metoder att framställa förädlade organiska produkter av spill så som sågspån och barrved med en katalytisk nanopyrolys-metod, som inte kräver de höga temperaturer som används vid vanlig pyrolys.
I början av 2016 blev jag tillfrågad av en ukrainsk kollega, bosatt i USA sedan många, om jag kunde tänka mig att bli nominerad till en identifieringskommitté med mandat att utse ett vetenskapligt råd i Ukraina. I det vetenskapliga rådet skulle representanter för alla ämnen ingå, de fysikaliska vetenskaperna och matematik, livsvetenskaperna, de tekniska vetenskaperna, medicin, samhällsvetenskap och ekonomi, humaniora, och litteratur. Visst, jag kunde tänka mig att ställa upp och skickade mitt CV. Framåt hösten 2016 kom besked att jag blivit utvald och blev kallad till ett kick-off-möte i Kyiv. Vi var sju personer som ukrainarna valt ut till ID-kommittén och nu kom den stora överraskningen: de hade valt sju fysiker, varav en mycket framstående från Harvard. Vi blev naturligtvis mycket förbryllade, det vetenskapliga rådet skulle ju ha en mycket stort bredd och ukrainarna hade ju full frihet att välja vem de ville. Men de insisterade på att det var så de ville ha det. Jag har alltså under åren granskat hundratals ansökningar till det vetenskapliga rådet inom alla områden, därav min bedömning av Havryshkos meriter utan värdering av hennes forskningsområden.
Vid hemkomsten frågade jag min fru hur de kunde välja bara fysiker och fick till svar att på sovjettiden hade fysikerna det största förtroendet. En snabb koll på de 16 som tre gånger belönats med Socialistiska arbetets hjälte visar att 25 procent är fysiker.
Jag har varit många gånger på Columbia. Ligger bekvämt vid en tunnelbanestation, har aldrig visat ID, alla byggnader öppna, jag kan gå till vilka lunchmöten eller seminarier jag vill, se de labb jag är intresserad av etc. Nu är situationen radikalt annorlunda. Vakter, säkerhetskontroller, ID-kort, etc. Att Columbia vek ned sig mot Trump är naturligtvis en stor besvikelse.
Slutligen, jag har haft som policy att på lindelof.nu skriva gästbloggar om det jag själv personligen upplevt i Vitryssland, Ukraina och Ryssland, och har aldrig haft ambitionen att bedriva forskning om dessa länders historia, vare sig nutid eller dåtid. På lindelof.nu har endast sedan flera år bortgångne Anders Persson haft samma inställning och han reste en hel del i de tre länderna med ekonomiskt stöd av Svenska institutet.
Mats D!
Håller helt med dig, var man befinner sig inom den akademiska hackordningen är fullkomligt ointressant. Intressant däremot är om man har något att komma med som man kan styrka med bevis eller logik eller helst bägge delar. Att prata om olika universitets ranking för att skapa misstroende mot ukrainare som lever under hot p g a av sin forskning är typisk för den akademiska världens uppblåsta kultur. Ofta är uppblåstheten parad med ett mått okunnighet och ett mått svaghet inför makten eftersom man i stor utsträckning lever av maktens (i olika skepnader) bidrag. När sedan makten ryter till så viker sig de flesta som i exemplet Tyskland visar där Heisenberg och Gerlach glatt samarbetade med nazismen medan Planck åtminstone försökte hålla viss distans.
Att just hålla en viss distans är naturligtvis inte lätt när hela västvärlden med sina enorma resurser trycker på för att tvinga igenom ett enda narrativ. Den ”antiimperialistiska enhetsfronten” för Zelenskyj består ju nästan uteslutande av f d kolonialmakter och rika imperialistmakter som plötsligt vurmar för gränsers okränkbarhet.
Heder åt dom som vågar annorlunda, t ex de 105 akademiker och debattörer som nyligen lyckades bli publicerade i Aftonbladet. Tyvärr hörs dessa röster först nu när kriget antagligen snart är slut och inte när de bäst behövdes innan kanske en miljon förlorades på slagfältet. Kanske berodde det på att vissa tystades men också i några fall att man inte vågade.
Tyvärr behövdes det en Trump för att återinföra ordet ”fred” i ordförrådet. Förhoppningsvis finns det även i fortsättningen de som vågar öppna munnen innan det planerade WWIII.
Vissa inlägg här och under andra rubriker har inget, eller väldigt litet, med den rubricerade artikeln att göra. Kan man inte ha någon slags överskottsrubrik där sådant som inte hör till ämnet läggs? För överskådlighetens skull. För mycket, till artikeln ifråga, ovidkommamde material tynger ner och minskar läsvärdet. Det ovidkommande kan ha ett egenvärde. Men kanske under andra rubriker?
Utrikespolitiskt initierade här i Finland hävdar, att de tidigare presidenterna Niinistö och Biden aktualiserade frågan om Finlands medlemskap i Nato vid ett telefonsamtal redan i december 2021. D v s vid en tidpunkt då hotet om ett ryskt angrepp mot Ukraina inte uppfattades som akut.
I bakgrunden figurerade givetvis de förestående presidentvalen i de bägge länderna år 2024. I politiken gäller det slå vakt om en fortsättning för de ifrågavarande partiernas kandidater, men det gäller också att slå vakt om fortsatta profitabla ekonomiska intressen i naturrikedomarnas Ukraina.
I bakgrunden figurerade det ryska kravet om en reducering av den västliga upprustningen vid Rysslands gräns och ett stopp för Natos expansion österut.
I Finland heter det, att man i brist på bröd får nöja sig med rysslimpan. Russofobin och ryssrädslan ser ut att duga hur bra som helst som användbara politiska och ekonomiska instrument.
Då president Niinistö i maj 2022 meddelade president Putin att Finland ansöker om medlemskap i Nato, angav han Rysslands entydigt negativa inställning till Natos expansion österut som ett av de huvudsakliga skälen till medlemskapet. Själva beslutet fattade han enligt hörsägen då han beslöt förse Ukraina med ”Lethal weapon”.
Den utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen i Finland laborerade här med den trygghet som Natos artikel 5 ger ifall en större konflikt bryter ut i Europa, i världen. Problemet är, att ”musketörsparagrafen” inte är en självklarhet. Det är upp till varje land att själv besluta vilka slag av försvarsåtgärder som är nödvändiga. Inget medlemsland kan tvingas till militära försvarsåtgärder mot sin vilja och det är upp till medlemsländerna att avgöra vad ett militärt angrepp innebär.
Folket i Finland gavs rätt att rösta om landets medlemskap i EU. Vi hade m a o rätt att uttala oss om vår uppfattning beträffande det västeuropeiska ekonomiska och kulturella samarbetet. På den tiden kallades EU för ett fredsprojekt. Numera ser EU det som sin primära uppgift att berätta för medborgarna i medlemsländerna vad de ska tänka och tycka om Ryssland.
Om vårt medlemskap i Nato, d v s om vår syn på kriget och freden, fick vi inte folkomrösta. För den uppgiften har vi vår politiska elit och våra opinionskonsulter.
Som medlem i Nato befinner sig Finland igen i Rysslands s k inre försvarszon. Stormakternas kärnvapenarsenaler gör dock dagens inre ryska försvarszon till något helt annat än Peter den stores inre försvarszon. D v s den som numera benämns ”Den stora ofreden” och anknyter kosackerna till vår historia.
Sverige utgjorde då ett ständigt säkerhetshot för Ryssland. Idag är det Natos expansion österut som Ryssland upplever som det ständiga säkerhetshotet.