Bild från Jerusalem Post
Bild från Jerusalem Post

Våra likriktade svenska massmedier har inte missat händelsen där Putin knäckte en gammal rödvinsflaska från 1700-talet tillsammans med sin gamle polare, den politiskt avpolletterade Berlusconi. Men det har däremot varit tunnsått i DN, SvD och UNT om premiärminister Benajamin Netanyahus snabbesök i Moskva igår (måndag). Allt jag hittat nu på morgonen är en notis i DN att Netanyahu uttryckte ”stor oro” för de ryska vapnen i Syrien.

Så långt stämmer nyhetsbevakningen med den bild vi av Överheten förutsätts ha fått av Putin, Ryssland och problemen i Mellersta Östern. Men går vi under ytan så öppnar sig en helt ny värld inför våra ögon. Ja, det är som om vi måste gnugga oss i ögonen en extra gång för att vara säkra på att det vi ser är sant.

Varför for Netanyahu till Moskva?
Det som fick mig att gå lite djupare var min lite lättsinniga skeptiska kommentar till Pål Steigans blogg om ökad samsyn mellan Washington och Moskva vad gäller Syrien. Det som inte riktigt föll in i bilden var Netanyahus plötsliga besök i Moskva. Om det bara gällt att undvika militära missförstånd i gemensamma attacker mot IS hade väl detta kunnat skötas på lägre nivå, bland militära experter där detta hör hemma.

I den primitiva russofobiska propagandan som vi utsätts för jämförs Ryssland med Sovjetunionen och Putin med Stalin (eller något ännu värre). Vi ska därför bland annat dra slutsatsen att till exempel judarna förföljs i Ryssland och att Putin är fiende till Israel. Men en enkel koll på nätet visar att det inte alls är så – ja snarare tvärtom!

25 år av ömsesidig vänskap
Efter upplösningen av Sovjetunionen 1991 skedde en mycket stor invandring av judar från de forna sovjetstaterna till Israel. Det ledde snabbt till etablerandet av en stor rysktalande minoritet i Israel. Ryska är nu det största minoritetsspråket i Israel efter hebreiska och arabiska. Uppskattningsvis en miljon israeler har ryska som sitt modersmål. Det finns följaktligen en stor ryskspråkig press och till och med en rysktalande TV-kanal i Israel.

Omvänt finns det en stor och växande israelisk bosättning i Ryssland med till exempel 60 000 israeler i Moskva. Där finns det också ett kulturcentrum, liksom i Sankt Petersburg , Novosibirsk och Jekaterinburg. Det går i medeltal tio flygningar om dagen mellan Tel Aviv och Moskva.

Israel – en del av den ryska kulturvärlden?
Med så många rysktalande judar, som inte lämnat sitt födelseland av russofobi eller i protest mot någon ”kommunistiskt” system, måste ju detta få klara politiska konsekvenser mellan de båda länderna. Putin lär för några år sedan sagt att ”Israel har i själva verket en speciell relation till oss som ett nästan rysktalande land.” Han hävdade dessutom att Israel skulle kunna utgöra en del av den ryska kulturvärlden och påpekade att ”sånger som i Israel anses vara nationella israeliska i själva verket är ryska nationella sånger.” (Detsamma kan förresten sägas om en hel del gamla ”äktfinska” schlagers – men det tar vi en annan gång.)

Han sade sig betrakta de rysktalande israeliska medborgare som landsmän och en del av den ”ryska världen” och att ”jag stöder Israels kamp som syftar till att skydda sina medborgare.” I augusti 2014 började Ryssland ökad import av frukt från Israel efter det att livsmedelsimporten från EU, USA, Kanada och Australien stoppades genom bojkotten. I oktober 2014 började Israel, tillsammans med Indien, exportera kött till Ryssland.

Realpolitik
Det som är avgörande för de rysk-israeliska relationerna är dock inte de mellanfolkliga emotionella kontakterna utan real-politik. Dock kan den stora mängden ryska judar i Israel bidra till att statsledningen inte leds av någon axiomatisk russofobi av svensk typ. Eftersom Washington kan komma fram till, med rätt eller orätt, att IS tjänar deras politik att bli av med Assad och rensa Syrien från ryskt inflytande, kan Israel ha andra åsikter. Kan det vara en tillfällighet att relationerna mellan Israel och Ryssland förbättrats i samma takt som de försämrats mellan EU och USA å ena sidan, Israel och Ryssland å andra?

Rysk-israelisk intressegemenskap?
Vi måste ta av oss eventuella skygglappar för att bättre orientera oss i värld där de gamla huvudmotsättningarna ersatts av helt nya. Vad signalerar till exempel den här ledaren i Jerusalem Post?. Eller denna: ”Moscow’s support for Assad could actually serve Israel’s interests – it could potentially bring stability, which is currently the best scenario for Israel.” [Moskvas stöd till Assad skulle faktiskt kunna tjäna Israels intresse eftersom det skulle medföra stabilitet, det för närvarande bästa scenariot för Israel]

Om nu Putin, som Håkan Holmberg i UNT och Mats Johansson i SvD vill så hjärtinnerligt få oss att tro, är en ny Stalin och Ryssland ett nytt Sovjetunion, utesluter det ett nära och gott samarbete med Håkans och Mats ompysslade favoritstat? Vad var det som till världens förundran hände 1947?

Föregående artikelAugust Balders och Lisbeth Salanders världar
Nästa artikelNär, inte om, Ryssland anfaller …

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.