Vid 8-tiden på fredagsmorgonen den 7 november år 1980 försvann 11-årige Johan Asplund på sin väg till skolan i Sundsvall. Trots ett intensivt spaningspådrag återfann man honom aldrig. Tidigt misstänkte polisen att den s. k Johanmannen låg bakom försvinnandet. Denne man, som en tid sammanlevt med Johans mor, dömdes senare i tingsrätten till två års fängelse för olaga frihetsberövande men friades av hovrätten.
”Fallet Johan” var redan efter några år ett av de mest omskrivna i den svenska kriminalhistorien. I oktober 1992 tog affären en helt ny och överraskande vändning. Då medgav nämligen Thomas Quick, som vid den tidpunkten varit inskriven vid Säterkliniken i ca 18 månader, att han – kanske – var Johans baneman. Det morderkännandet kom att bli hans första i en serie på drygt 30 liknande bekännelser.
Den sista (eller åtminstone den senaste) Quickrättegången hölls på våren 2001 – mer än två decennier efter att Asplund jr försvunnit – och slutade med att den åtalade ”bortom allt rimligt tvivel” förklarades skyldig till att ha mördat 11-årige Sundsvallsgrabben Johan. Åtskilliga tvivlade redan då. Men dit hörde varken rättens ledamöter eller de inkallade expertvittnena.
Onsdagen den 12 juni sände SVT:s Uppdrag Granskning sommar en längre intervju med nuvarande justitierådet och förre justitiekanslern Göran Lambertz, ett inslag som till största delen visades redan för något halvår sedan. Johanfallet behandlades utförligt. Göran L gick på i känd stil, orerade om den övertygande bevisningen mot den Quick som numera heter Sture Bergwall och teoretiserade livfullt om det födelsemärke som möjligen var ett ärr på Johans ena skinka, alternativt på ryggen, och som visserligen inte hade fullt bevisvärde men som utan vidare lät sig klassas som ett indicium, eftersom TQ beskrivit det (låt vara i hundratalet olika och varandra uteslutande versioner…).
Hela denna besynnerliga ärr- och märkesexercis hade programredaktionen och justitierådet kunnat bespara sig av det goda skälet att Sture Bergwall aldrig satte sin fot i Sundsvall den 7 november 1980. I stället vistades han i Falun 25 mil längre söderut. Där vårdade han sin mor, som just den dagen kom hem efter en tid på lasarett, och där, på ett Faluapotek, hämtade han ut ett recept på en månads sobrilförbrukning. Hans alibi är lika vattentätt i ”Johanfallet” som i alla de övriga.
Inom kort, eventuellt redan den här månaden, kommer Quick/Bergwall att vara friad för samtliga de åtta mord för vilka han dömdes i sex uselt genomförda rättsprocesser åren 1994-2001.
Återstår gör i skrivande stund bara Zelmanovits-ärendet. Charles Zelmanovits var en 15-årig högstadiekille, som försvann spårlöst efter en skoldans uppe i Piteå natten mellan den 12 och 13 november 1976. Han var lättklädd (i den 10-gradiga novemberkylan), ganska berusad och led av epilepsi. Mycket talar för att stackars Charles helt enkelt råkade somna i skogen nära föräldrahemmet och sedan frös ihjäl. Något brott misstänktes aldrig.
Sjutton år senare återfann en jägare kvarlevorna av Zelmanovits. Fyndet uppmärksammades i en liten blänkare på en vänstersida i Dagens Nyheter lördagen den 11 december 1993. Där hette det emellertid att den skoldans som kom att bli Charles Z:s oåterkalleligt sista ägt rum sexton år tidigare, alltså inte sjutton år tidigare, som det rätteligen borde ha stått. DN-texten lästes av Thomas Quick på Säterklinikens avdelning 36. Kort därpå erkände Quick att det var han som lustmördat Zelmanovits – men att han gjort så i november 1977. (Differensen mellan 1993 och 16 är upplysningsvis 1977!) Att det årtalet var det rätta visste Thomas Q bestämt, eftersom hans egen far gått ur tiden just 1977 och eftersom han, TQ, påstod sig ha dödat en viss Alvar Larsson i småländska Urshult exakt tio år tidigare. För en gångs skull var Quick helt säker; tidsangivelsen 1977 var inte förhandlingsbar.
Om polisens förhörsledare dragit denna årtalsfråga i långbänk eller om Thomas Q:s advokat lagt mer än ett strå i kors, så hade vi aldrig fått någon Quickaffär eller än mindre någon Cirkus Quick. Nu blev Zelmanovitsprocessen (1994) den första i en serie på sex. Med den lades grunden och statuerades exemplet.
Det är möjligt att Sture Bergwall släpps ut från Säteranstalten, där han suttit internerad i mer än 22 år, så snart han friats i Charles Z-affären, den enda som återstår. Säker kan man dock inte vara. Det kan också blåsa upp till strid under sensommaren eller framåt hösten, och det kan visa sig nödvändigt att överföra Sture B till en annan rättspsykiatrisk klinik, innan han tillåts lämna anstaltslivet som en fri man. Min gissning är att Säters läkare inte sätter sig på tvären, inte när Bergwall väl är slutgiltigt frikänd – om inte annat så av ren självbevarelsedrift.
Säkert är i alla händelser att journalisten/författaren Dan Josefsson ger ut en ny Quickvolym i september lagom till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg den 26-29/9. Den heter Mannen som slutade ljuga (Lind & Co) och lär bli hett stoff. Intuitionen säger mig att Josefsson kommer att röra om i de flesta av rikets befintliga myrstackar, psykiatriska som juridiska och litterära. Säkert är också att Sture B själv arbetar på en bok om sitt märkliga öde. För att finansiera utgivningen har Bergwall och hans advokater med Thomas Olsson i spetsen hastigt och lustigt bildat ett aktiebolag – Schnelles Geld AB – eller bolaget ”Snabba Cash” som en icketysk skulle säga.
Det är kanske ett häftigt firmanamn, men enligt min uppfattning är det också påfallande omdömeslöst. Thomas Quick/Sture Bergwall har ju vid flera tillfällen i livet sökt tillskansa sig ”snabba cash”, inte minst som rånare, och då är ett kvantum ödmjukhet på sin plats. Beteckningen ”Schnelles Geld” vittnar tyvärr om hybris och övermod.
Att Thomas Quick under 1990-talet förklarade sig skyldig till ett otal bestialiska mord berodde främst på att han utfodrades med narkotikaklassade läkemedel i väldiga mängder och på att han utsattes för en psykoterapi med sällsynt hög kvacksalverikoefficient. Det är ovedersägligt. Till detta skall läggas hans eget personliga ansvar. Det är precis lika ofrånkomligt. Hans framfart orsakade ett närmast omätligt lidande för så många.
Sant är kanske att han inte längre ljuger, i varje fall inte om avskyvärda mordorgier. Men hur är det bevänt med Sture B:s manipulativa gener i stort? På den frågan – som är hela Quickaffärens stora knäckfråga – har jag inget entydigt svar.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Charles Zelmanovits, Göran Lambertz, Johan Asplund, Sture Bergwall, Thomas Quick
Jag antar att ni även läst Hannes Råstams bok och Dan Larssons två böcker om mytomanen Thomas Quick.
Råstams opus är lysande. Ingen bör äras mer än Hannes för insatserna i Quick-härvan. Dan Larssons böcker är inte alls av samma klass.
Det senaste som utgivits i ämnet är ”Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal” (Norlén & Slottner, apr 2013). Den har jag skrivit själv. Läs den gärna. Finns i olika prisklasser på webben.
Jag hoppas du har rätt betr. boken ”att den kommer att röra runt i myrstackarna”. Vi hackspettar måste ha lite till livs. (Psst! Mats – har du medvetet anlagt en Lars Gustafsson-posé?)
Någon Lars Gustafsson-pose har jag inte anlagt, i varje fall inte medvetet. Hur yttrar sig en sådan i fallet Quick?
Om Dan Josefssons kommande bok vet jag inte stort mer än vad jag kunnat inhämta i förlagspresentationen. Men själva titeln, ”Mannen som slutade ljuga”, låter en aning drastisk i mina öron. Jag har förstått att 1950-04-26 Sture Ragnar Bergwall har mycket höga tankar om detta arbete. Spännande att läsa blir det i alla händelser.